30 år efter murens fall: ”Det kollektiva minnet går förlorat”

”God kväll. Vi har precis fått besked om att Östtyskland öppnar alla sina gränser, också direkt mot Västtyskland”.

Så öppnade Ulla-Carin Lindqvist Rapports 19.30-sändning torsdag den 9 november 1989. I morgon, lördag, har det gått 30 år sedan Berlinmuren öppnades upp igen, en händelse som ritade om Europakartan och förändrade livet för miljoner människor. Berlinmurens fall var också starten på hela det forna kommunistiska östblockets fall där länder som Polen, det forna Tjeckoslovakien, Ungern och Bulgarien gick från planekonomi till marknadsekonomi. Mindre än ett år efter murens fall upphörde DDR att existera och de två tyska staterna blev till en.

Med tiden bleknar minnena och för varje år kan allt färre människor berätta om livet i Berlin under de 28 år som en mur delade staden. Nära Checkpoint Charlie, en av de mest kända gränskontrollerna i Berlin, i stadsdelen Kreuzberg erbjuder startup-företaget Time ride sedan slutet av augusti människor att uppleva den gamla tiden, antingen för första gången eller på nytt.

"Intervjuat några dussin berlinare"

Det är såklart inte tal om någon riktig tidsmaskin, men med hjälp av virtual reality-teknologi låter man besökarna uppleva och åka buss genom 80-talets Berlin. 

Vid sin sida på bussen har besökarna en av de tre fiktiva karaktärer som skapats för att berätta om livet i öst och väst. De tre karaktärerna är expunkaren Michael Hartmann från stadens västra delar, Harry Liedeke, en upprorisk plattsättare från östra Berlin och den intellektuelle arkitekten Elke Makowski, också hon från öst, och du väljer själv vems historia du helst lyssnar på under färden.

– Vi har intervjuat några dussin berlinare om deras upplevelser av det delade Berlin. Vi la ihop dessa erfarenheter och skapade tre personer utifrån de svar vi fick, berättar Julian Herbig, kommunikationschef på Time ride, till Syre.

Rummet, som tar besökarna från deras faktiska plats vid Checkpoint Charlie till valda delar av det gamla Östberlin, är inrett för att föreställa insidan på en buss från 80-talet. Här finns tigerrandiga säten, smutsljusröda gardiner, en mittgång och till och med ett tak som påminner om en buss modell äldre. Vid varje säte finns ett par stora och rätt klumpiga VR-glasögon, med dessa på försvinner tid och rum.

Bussen skakar och brummar genom en stad som inte längre existerar. Chauffören är en nästan skallig man med tunna hårstrån sidokammade över flinten. Vid gränskontrollen blir det möte med en annan buss och chauffören höjer armen i en hälsning. Två gränsvakter samtalar vid Checkpoint Charlie. En av dem röker.

Alla intryck och tankar det skapar gör det lätt att glömma bort att lyssna till den berättande rösten i bakgrunden. När bussen kör längs med Friedrichstraße möts den av mängder med trabanter, den östtyska bilen som tillverkades mellan 1957 och 1991, och vars kropp var gjord av en mix av bomull och plast, då det var för dyrt att importera stål.

Den uppmärksamme noterar även en Barkas B1000, en östtysk minibuss, som svänger över gatan med ett moln av avgaser efter sig.

Färden fortsätter förbi det numera rivna Palast der Republik, där Östtysklands parlament Volkskammer huserade. Längs med gatorna syns människor i tidsenliga kläder, det är framförallt vakter och arbetare, och när bussen till slut stannar och VR-glasögonen åker av är det svårt att ta in att det är samma stad.

– En vanlig kommentar från våra besökare brukar vara att färden är väldigt känslosam. En del, i synnerhet berlinare uppväxta i öst, säger att de får flashbacks när de ser de gamla platserna igen, säger Julian Herbig.

Fabriker och arbetsplatser stängde

Författaren Lea Streisand, 40 år, växte själv upp i Berlins östra delar under den tid när muren delade upp staden. Hon har också skapat fiktiva personer för att föra den fullt verkliga berättelsen om Berlins historia vidare till kommande generationer, men istället för modern VR-teknologi använder hon sig av ett av de äldsta sätten att berätta historier. Boken ”Hufeland, Ecke Bötzow” kom nyligen ut och i den berättar Streisand historien om Franzi, delvis inspirerad av sin egen uppväxt i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg i det forna DDR.

– Året är 1986 och Franzi har flyttat från en del av Östberlin till en annan, men gillar det till en början inte alls. Det stinker från de koluppvärmda husen och det finns knappt några lekplatser, men föräldrarna tycker om området, där många konstnärer och intellektuella bor. Berättelsen är nära min egen barndom, men är inte helt densamma. Min bok handlar om en generation av människor som fick genomgå den stora livsförändring det innebar när muren föll. Plötsligt var hela landet tonåringar och hade tappat orienteringen, säger Lea Streisand till Syre.

Samma sak gällde för Streisands egna föräldrar.

– Min mamma var i samma ålder som jag är nu, hon hade jobbat hela livet och skapat sig ett namn, och från en dag till en annan betydde det inte längre någonting. Det var som att hon var tvingades att börja om.

Enligt Lea Streisand tog detta hårt på många östtyskar. I och med murens fall stängde många östtyska fabriker och arbetsplatser igen, vilket gjorde att det fanns en hög arbetslöshet på 90-talet och även en stor rädsla för detta.

– När muren hade fallit fanns det personer som ifrågasatte om mamma, som var docent och välutbildad överhuvudtaget kunde någonting. Ännu i dag finns det många östtyskar som upplever att västtyskarna inte tar dem på allvar och det finns teorier om att främlingsfientliga AfD:s framgångar i Tyskland delvis kan bero på detta missnöje. Men det är förstås en komplex fråga, säger hon.

"Många hade dåligt självförtroende"

På baren Mauerwerk (murverk på svenska) i Berlinstadsdelen Moabit sitter försäkringsmannen Heinz Westphal, 63 år, och sippar på en öl. Han växte upp i stadsdelen Wedding i västra Berlin och var med både när muren byggdes och när den revs. Även han minns att östtyskarna hade det tufft efter kommunismens fall.

– Samtidigt var de tacksamma och motiverade att få jobb, men det var tydligt att många hade dåligt självförtroende och att de fick ta lågstatusyrkena, säger han.

Men det var inte bara yrkesmässigt som omställningen för östtyskarna var stor. På andra sidan muren väntade en helt annan värld.

Torsdag den 9 november 1989 öppnades gränskontrollerna efter något som i efterhand har beskrivits som ett misstag. I ett försök att visa på öppenhet håller det statsbärande kommunistiska partiet SED, Tysklands socialistiska enhetsparti, som är under hård press vid tidpunkten, varje dag klockan 18 en välbesökt presskonferens ledd av partifunktionären och talespersonen Günter Schabowski.

Denna dag är inget undantag, men då partiledningen sitter i möte, får Schabowski i all hast strax före presskonferensen en bunt med papper med information från partiets generalsekreterare Egon Krenz. I slutet av den en timme långa och tv-sända presskonferensen läser en mumlande Schabowski ur dokumenten han fått.

”Tillstånd för privatresor till utlandet kan lämnas in utan angivande av förutsättningar och släktskapsförhållanden. Tillstånden ska behandlas utan dröjsmål.”

På en direkt fråga från en italiensk journalist om när reglerna ska börja gälla svarar han: ”Så vitt jag vet gäller reglerna nu direkt, utan dröjsmål.”

Vad Günter Schabowski missat var att det i dokumenten även stod att de nya reglerna inte fick offentliggöras förrän nästa dag klockan 16, men nyheten spred sig som en löpeld och snart hade många tusentals människor samlats vid gränskontrollerna.

"Det stank som tusan"

På andra sidan muren befann sig en 32-årig Heinz Westphal.

– Jag hade en flickvän som bodde nära gränsövergången vid Bornholmer Straße och vi fick höra vad som höll på att hända och begav oss dit.  Eftersom vi befann oss så nära var vi bland de första på plats, men det kom hela tiden mer och mer folk. Jag sa till min flickvän att ”alla går ditåt, kom, vi går den andra vägen” och plötsligt var vi i Östberlin, trots att vi inte ens hade pass på oss. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till, berättar han.

– Det var märkligt hur stor skillnaderna var mellan öst och väst. Det stank som tusan och det var fullt med smuts på gatorna.

Heinz Westphal och hans dåvarande flickvän träffade ganska snart ett östtyskt par som tog med dem på en rundtur i sin Trabant.

– Vi stannade utanför regeringsbyggnaden, där Egon Grenz, tror jag det var, höll tal och möttes av en mix av burop och applåder. Vi i väst var väldigt rädda för de östtyska säkerhetsvakterna och eftersom vi var där utan pass ville vi efter ett par timmar i öst ta oss tillbaka. Som tur var lyckades vi på något vis runda gränskontrollen även denna gång. Det är en osannolik historia, men jag lovar att den är sann, säger han.

Ganska snart var gränserna helt öppna och återföreningen mellan människorna på båda sidorna om muren ett faktum.

– Folk var lyckliga. Alla kramades, västtyskarna köpte öl och drinkar till östberlinarna, som inte hade det så gott ställt, säger Heinz Westphal.

Författaren Lea Streisand var tio år när muren föll och minns tillbaka till dagen efter att gränskontrollerna öppnades.

– Jag hade en gammelfarmor i väst, som hade kunnat  besöka oss under åren, men denna dag kunde vi för första gången hälsa på hos henne. Det var en fredag och vi åkte dit efter skolan och stannade över natten. I DDR på den här tiden gick man i skolan varannan lördag, och denna lördag var just en sådan. Jag minnas hur min mamma sa att du behöver inte gå till skolan i morgon. För mig som aldrig hade skolkat var det väldigt speciellt, säger hon.

– På ”skolklördagen” tog en vän till vår familj, som själv hade flytt öst några år tidigare, med mig till en affär där jag kunde välja vilket godis jag ville. För mig var det första intrycket av Västtyskland ett drömland där man bara åt choklad och slapp gå i skolan.

"Större självkänsla hos kvinnor från öst"

Men den stora aha-känslan när muren föll övergick snart till vardag. För västtyskarna förändrades inte så mycket, men för människorna från öst kastades livet om totalt. Vissa saker blev bättre, andra sämre.

– En sak som var bättre i DDR var jämlikheten. Eftersom all arbetskraft behövdes förutsattes det att även kvinnor arbetade, vilket i sin tur gjorde att det fanns en väl utbyggd barnomsorg. Som kvinna hade du din egen yrkesstolthet och din egen plats utanför hemmet, vilket däremot inte betydde att kvinnorna inte gjorde hela hushållsarbetet när de väl kom hem, för det gjorde de. Men det fanns en självklar plats för kvinnan även utanför hemmet, vilket inte var självklart i väst, säger Lea Streisand.

– Jag skulle säga att det ännu idag finns en större självkänsla hos kvinnor från öst, som inte finns i väst. Det betyder inte att man är uttalad feminist, men man vet sitt värde och egenvärdet är en självklarhet, fortsätter hon.

Ett drygt halvår efter att gränserna öppnats gick DDR:s invånare för första gången till allmänna och fria val.

– De som legat bakom och organiserat de stora demonstrationerna före murens fall var kulturarbetare och intellektuella. Deras ideologi var att ha kvar och förändra DDR, men de märkte snart att den stora massan inte hade samma inställning. När CDU, som ville inkorporera Östtyskland i Västtyskland, vann en jordskredsseger satt mina föräldrar framför teven med öppna munnar, de kunde inte förstå vad som hade hänt, säger Lea Streisand.

Den 3 oktober 1990 skedde den formella anslutningen och Tyskland var återförenat som ett land igen, och för varje år som går bleknar minnet av det forna DDR.

– Känslan är att det kollektiva minnet håller på att gå förlorat och med det även landets kulturskatt. Det bodde ungefär 20 miljoner människor i DDR, men det var en begränsad grupp och under en begränsad tidsepok. I  DDR kände man till kulturen från väst, men i väst kände man inte till vår kultur, möjligen bortsett från John Blund. Därför känner många att nu måste man berätta sin historia och ta tillvara på de här minnena, för annars kommer det försvinna, säger Lea Streisand.