8 juli

Nyhetsmagasinet Syre

måndag, 8 juli 2019

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 7: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del sju är Suads berättelse.
    • Zoom

      Del 7: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del sju är Suads berättelse.

      Jag heter Suad och är tjugofem år. När revolutionen bröt ut bodde jag med min familj i Dayr az-Zawr och studerade på universitetet, med inriktning på psykologi. Jag är djupt troende och bär slöja. I slutet av 2011 anslöt jag mig till demonstrationerna på grund av min bror. Han hade gått genom souqen samtidigt som säkerhetstjänstens män sköt mot demonstranterna. Ett skott träffade honom i magen och han dog i juli det året. Han var fjorton år gammal och gick bara förbi i närheten av en demonstration. Demonstrationerna var fredliga då och han dödades av regimens vapen.

      I juni 2012 genomfördes en generalstrejk, för Dayr az-Zawrs invånare krävde att de gripna skulle släppas. Folk, däribland min familj, flydde till byarna i närheten. Vi lämnade våra hus och kvar blev några unga män som gick till angrepp med vapen mot polisstationen för att befria de familjemedlemmar som fängslats. De attackerade också andra statliga inrättningar.

      Vi flydde till en by som hette al-Busyrah och där fick vi veta att regimen inlett en räd mot mitt universitet därför att Fria armén gömde sig där. De besköt det med artilleri och brände alla dokument som fanns där. Våra tentor gick upp i rök. Regimen slog till medan folk fortfarande strejkade. Bara kvinnor och barn från fattiga familjer fanns kvar i Dayr az-Zawr. Våra grannar dödades allihop, en hel familj utplånades i regimens flygattacker. Sex barn och deras mamma och pappa.

      Under flykten hyrde vi ett fallfärdigt litet rum eftersom vi inte hade pengar. I området vi flydde till rådde det ett hårt ökenklimat. Vi hade lämnat vårt hem utan packning, gick tomhänta som om vi skulle återvända om bara någon timma. Vår familj består av sex personer plus mina föräldrar. Rummet vi bodde i var tre meter brett och fem meter långt. Den yngste av oss var tio år. Min pappa var statsanställd, men de statliga myndigheterna hade slutat fungera och vi hade inte pengar till mat, inte ens till bröd. Vi trängdes allihop i det lilla rummet och bakade i en tannour (lerugn – övers. anm.) för att ha något att äta. Även tillgången till diesel var stoppad så vi satte fyr med stickor och kvistar och bakade över öppen eld när vi fick mjöl som vi gjorde deg på med bara vatten. Så levde vi i månader, åt oss knappt mätta på brödet vi bakade över elden, tills passager öppnades mellan de krigande områdena. Det som räddade oss var att vi tillhörde en klan och klanerna hjälpte sina medlemmar. Vi kunde leva vidare med deras hjälp. När en övergång öppnades mellan regimkontrollerade områden och oppositionens förstod jag att det fanns en möjlighet att göra mina tentor.

      Det fanns en smugglingsövergång till stadsdelen al-Jorah, där regimen styrde, och den var öppen för smugglare. Resten av staden Dayr az-Zawr, alltså förutom Jorahkvarteren, kontrollerades i början av 2013 av Fria armén. De statliga myndigheterna fungerade bara i regimkontrollerade områden, och livsmedel och förnödenheter passerade genom den här övergången. Vårt hus låg dock i ett område som kontrollerades av Fria armén och jag var tvungen att passera övergången för att komma till regimkontrollerat område och mitt universitet. Vaktposterna vid övergången visiterade alla kvinnor och gav dem order att ta av sig sina niqaber. De var rädda att de smugglade vapen under kläderna. Vi väntade en hel dag på vår tur att bli undersökta i den långa kön framför vägspärren. Jag förberedde mig på det värsta och tänkte inte på något annat än att jag skulle fullfölja mina universitetsstudier.107

      När jag tagit mig in till regimkontrollerat område bodde jag i ett övergivet rum, 30 kvadratmeter stort. Min bror var med mig och i rummet bodde, förutom vi, tre flyktingfamiljer. Jag var inne på tredje studieåret. Vi var fattiga och flyktingfamiljerna hade knappt något att äta. Full belägring rådde och priserna var höga. Jag gick till universitetet och skrev mina tentor medan granaterna föll. Vi var bara ett fåtal studenter. Jag hade bestämt mig för att inget utom döden skulle få hindra mig från att slutföra mina studier.

      Universitetet låg vid fronten som skiljde det regeringskontrollerade området från Fria arméns. Vi satt och skrev vid frontlinjen. Jag gick tidigt för att kunna passera alla vägspärrar. Var tvåhundrade meter fanns en av regimens vägspärrar, vilket var fruktansvärt. Jag fortsatte på det sättet tills jag avslutat mina tentor och återvände sedan till min familj i byn vi flytt till. Jag återvände genom samma övergång som jag kommit in genom.

      Genom mina väninnor fick jag veta att det fanns universitetshandlingar som brunnit upp under artilleribeskjutningen och jag bestämde mig för att göra om mina skrivningar för att få ut min examen. Jag studerade dag och natt, men jag hade inte råd med utgifterna för resan till universitetet. Vi levde på socker och mjöl som vi fick som hjälp av olika organisationer. Av stödet vi fick från släktingar inom klanen lade jag undan pengar till universitetsresorna. Jag var hungrig men avstod från att köpa mat för att kunna åka till skolan.

      Ökenområden är bitande kalla på vintern och mördande heta på sommaren. Vi hade inga vinterkläder och ingen värmekälla. När regnet öste ner rann vatten från tak och väggar. Jag återvände till det regeringskontrollerade al-Jorah för att avsluta studierna och bodde i samma rum som tidigare tillsammans med flyktingfamiljerna. Vi åt inte mycket under bombningarna. Hungern, kylan och förnedringen var mina ständiga följeslagare.108

      Vid den här tiden dök Islamiska staten upp. Deras inflytande hade ännu inte brett ut sig i Dayr az-Zawr, men de hade många vägspärrar som man måste passera på vägen till regimkontrollerat område, där mitt universitet låg. Floden Eufrat skiljde regimens vägspärrar från Islamiska statens. Pressen blev allt hårdare vid IS spärrar liksom vid regimens. Jag til.läts inte ta mig till universitetet. En gång när jag skulle passera sade en IS-anhängare att det regimkontrollerade området var ett område av otrogna och avfällingar och att det var förbjudet att bege sig dit. Organisationen började kalla sig stat och stifta lagar och utmäta straff. Så var det inte i början, men när de hade tagit militär kontroll över området förändrades läget. Det började exakt i september 2013 medan jag rörde mig mellan IS vägspärrar iförd niqab. Trots att ingenting syntes av våra kroppar, inte ens ögonen, började IS-folk säga åt oss »Skäms … skyl dig« när bussarna passerade. Detta upprepade de hela tiden. Jag hade börjat klä mig i abaya, som de hade beslutat att kvinnor skulle göra, eftersom de hade trakasserat och hotat min bror som följde med mig.

      En gång sade en av dem till mig att jag inte var anständig trots att jag var klädd i abaya och niqab. Han tillhörde al-Hisba (ett religiöst shariastyrt organ som ersatt det civila rättssystemet). Det krävdes att abayan skulle vara vid och att niqaben skulle vara mycket vid och fyrkantig till formen. Den syriska niqaben är ett litet tygstycke som täcker halva ansiktet men enligt IS tydde detta på vantro, eftersom kvinnan skulle se ut som en fyrkant från huvudet till fötterna. Inga tecken som avslöjade kvinnans kroppskonturer eller formen på huvudet fick synas. Niqaben skulle nå till knäna på kvinnan och niqabens kanter skulle möta den vida abayans. Jag är muslim och praktiserar min tro, men jag tyckte att det var mycket främmande, obegripligt och utan relation till religionen detta att enheterna hindrade mig från att passera därför att mina kläder stred mot sharia. Jag bar gymnastikskor broderade med skinande pärlor. De sade att skorna måste vara svarta och att mina var iögonfallande och förskönande, trots att abayan dolde skorna och de sällan syntes. Men jag tänkte på att jag inte ville något annat än att avsluta mina tentor och klädde mig som de ville. Jag lånade en niqab från en av mina väninnor och ändå var jag rädd att de inte skulle släppa förbi mig så jag skulle missa mina skrivningar. Därför bestämde jag mig för att smita in genom ett par odlingsområden långt bort från dem. Det var en lång plåga särskilt när jag fantiserade om att någon från IS skulle få tag i mig. Jag hade hela tiden deras fasansfulla straff i huvudet.

      När vi tog oss över sprang vi en lång sträcka mellan odlingslotterna och när vi kom fram till flodbanken för att passera var båtarna överfulla av folk. Det fanns inga broar, så folk åkte båt. Mat och människor och allt måste fraktas med de här fiskebåtarna, eftersom regimstyrkor hade bombat Dayr az-Zawrbron. Vi tillbringade en hel dag i båten, min bror var med mig, och när vi kom till andra stranden fann vi att vi hamnat framför en av regimens vägspärrar. Jag tänkte inte på kläderna som jag hade satt på mig på grund av Islamiska statens vägspärrar. Jag glömde niqaben, varvid regimens enheter stoppade mig och förhörde mig för att jag bar niqab. Det plagget hade regimen förbjudit. Vi förväntades betala pengar för varje förflyttning vi gjorde, men vi hade inte några pengar. Jag hade gett alla pengar jag hade till båtägaren. Sedan stod vi i en lång kö och väntade hela dagen för att komma in på regeringskontrollerat område. Jag förklarade för vaktposterna att jag var tvungen att klä mig i niqab för att kunna passera Islamiska statens vägspärrar och att det enda jag ville var att komma till universitetet, att min bror var med mig och att vi skulle återvända. Jag var chockad och förtvivlad. Jag hade med svårighet och risk för livet lyckats klara mig undan IS och nu ville de skicka tillbaka mig dit därifrån jag kom. En i staben vid vägspärren tyckte synd om mig, frågade ut mig och lät oss passera trots de andras ogillande. När vi till slut kom fram hittade vi inte familjen i vars rum vi skulle bo. Hela natten gick vi omkring från ställe till ställe tills vi hittade ett rum hos en gammal kvinna. Hon lät oss stanna där i utbyte mot att jag städade hennes hus och hjälpte henne.

      Under den här tiden pågick strider mellan Nusrafronten och Islamiska staten utan uppehåll. Vi hörde granateld runt oss och IS ökade sitt inflytande och bredde ut sig i Dayr az-Zawr. Det var april 2013 när examensperioden avslutades och jag ville återvända till min familj. Vi stannade två månader på regimkontrollerat område för Islamiska staten hade tagit kontroll över hela Dayr az-Zawr. Flera klaner i Dayr, som Bakkaraklanen, anslöt sig till organisationen och deras vägspärrar fyllde vägarna. Striderna mellan klanerna blev till förödande slag och våldet ökade snabbt.

      När jag fick höra att det rådde vapenvila mellan Nusrafronten och IS försökte jag ta mig över till andra sidan för att komma tillbaka till min familj. Vi tog oss till regeringssidans övergång. När folk ville ta sig ut tillät regimen det utan problem, men att komma tillbaka in var svårt. Jag tog mig ut och reste med båten igen. Där fanns en samling bussar med flyktingar eller personer som ville ta sig till ett område mellan Dayr az-Zawr och Raqqa som heter al-Husseiniya, en by full av odlingar med utsikt över Eufrat. Det fanns ingen plats för oss. Folk sade att fruktan för IS gjorde att människor inte längre rörde på sig. Jag och min bror darrade av rädsla för Islamiska staten som högg huvudet av människor. Då kände vi inte till de hårda strider som pågick. Vi gick till fots längs vägen tills en bil som transporterade olja passerade oss. Chauffören berättade att han var på väg till al-Mayadin och att ett stort slag pågick mellan Islamiska staten och Nusrafronten där många syrier dog. Han hade ändrat sin färdväg för att komma bort från Islamiska statens vägspärrar. IS kontrollerade vägarna. Vi gav oss av mot öknen för att undgå spärrarna. Det var hemska timmar för kulorna ven omkring oss, och bombkrevaderna, som var nära, tog aldrig slut. Jag slöt ögonen och trodde att vi skulle dö. Men vi överlevde och kom fram till familjen.

      När tentamensresultaten offentliggjordes ringde en av mina väninnor mig och meddelade att jag hade klarat mig. Jag bestämde mig för att börja arbeta på platsen vi flytt till. Det var i slutet av 2013.

      Situationen var fruktansvärd, för IS-medlemmar hade tagit kontrollen över området vi bodde i. De stängde skolorna och öppnade andra med undervisning enligt deras läroplan. Men jag vägrade arbeta i dem. De betalade generösa löner åt folk och krävde att jag skulle delta i en shariakurs för att kvalificera mig att undervisa elever i deras speciella tro. Jag vägrade det också. De var inte nöjda med det jag gjorde, men de sade ingenting. Folk avskydde dem och gjorde motstånd, var och en på sitt sätt. Mitt sätt var att vägra.

      Lärarna slutade undervisa och skolorna stängdes. Jag samlade elever i vårt lilla rum och undervisade dem. Shariaorganet visste inte vad jag gjorde. Vi var flyktingar på en avlägsen plats. Men jag fick stöd av folk. I början avslöjade ingen vad jag höll på med, för människor avvisade Islamiska staten och det de sade. Invånarna hjälpte mig och betalade en symbolisk avgift, men jag brydde mig inte om pengar trots hungern. Jag höll igång den lilla skolan i vårt hem och fortsatte på det sättet i flera månader, tills al-Hisba gjorde en razzia eftersom de fått veta att jag undervisade elever. De förhörde mig och sade att det jag gjorde stred mot tron. Jag sade att jag lärde barnen läsa, skriva och räkna och att det inte stred mot någon tro. Al-Hisba insisterade på att jag skulle verka inom deras utbildningsprogram och erbjöd mig en stor summa pengar. IS hade grundat sin stat, men jag avvisade deras erbjudande och de hindrade mig från att undervisa. De sökte igenom hem och skolor för att förvissa sig om att ingen undervisade sina barn i hemmen. Under dem levde vi i skräck som i helvetet! Jag sade till dem att jag skulle sluta helt med undervisningen och stänga skolan i mitt hem för jag var rädd att de skulle slakta mig.

      Jag visste inte längre vad jag skulle ta mig till. Jag var förlovad och min blivande man var i Tyskland. Jag bestämde mig för att ge mig av. Jag ville inte stanna på samma plats som de där odjuren. De skrämde folk på marknaderna genom att slakta människor eller hugga av deras kroppsdelar. Jag vägrade bevittna när de halshögg och stympade människor och gick aldrig ut för att titta på när de gjorde det.

      Jag var tvungen att ta mig till Damaskus, regimens starka fäste, för att skaffa ett pass. Men Islamiska staten förbjöd kvinnor att resa ensamma utan mahram*. (*Mahram, maharim: manlig släkting som en kvinna inte kan gifta sig med eller laglig eskort till kvinna vid resor (övers. anm.).  Kvinnor hindrades från att röra sig ute ensamma, så min bror fick följa med mig. Med dem levde vi i ett stort fängelse kallat livet. Kvinnor syntes inte längre på gatorna, alla hade försvunnit. Vi gick ut bara när det var nödvändigt och i sällskap av fäder, bröder eller söner. Det var lag på det och den som bröt mot lagen blev piskad och fängslad. Nyheterna från Raqqa gjorde oss ännu mer rädda för dem.

      På bussen på väg till Damaskus för att skaffa mitt pass lyfte jag på niqaben för att andas. Chauffören sade att jag var tvungen att behålla niqaben på under bussfärden, för IS-anhängarna vid vägspärrarna ville inte se några kvinnoansikten. Jag kände hur jag höll på att kvävas och behövde luft. Chauffören sade att de skulle skicka tillbaka oss från där vi kom om ett kvinnoansikte syntes och att han sade till för vår skull, för han hade upplevt detta tidigare. Sätena längst fram i bussen var för män och de där bak för kvinnor. Min bror satt med männen medan vi kvinnor trängdes på de bakre sätena.

      Kontrollerna vid IS vägspärrar var lika hårda som de vid regimens, om inte värre. Jag sade till dem att jag var sjuk. Vaktposterna kom inte från Syrien. Jag tror att de kom från Tunisien, Libyen och Algeriet. De talade fusha*. (Standardarabiska (övers. anm.). Det fanns inte en enda syrier bland dem. När vi hade passerat deras vägspärr stannade chauffören bussen och sade: »Ta av er niqaberna och visa era ansikten. Vi kommer aldrig förbi regimens vägspärr om ni har niqaber på er.« Så vi tog av oss våra abayer och niqaber och jag kunde andas. Men jag behöll min vanliga slöja på. Vi bytte kläder vid varje ny vägspärr.

      På vägen tillbaka samma dag blev jag gripen vid en av Islamiska statens vägspärrar. Det var bara för att min klänning syntes under abayan när jag steg ur bussen. Och det var inte en svart klänning. Al-Hisba tog mig och där fanns det syrier. De förhörde mig i timmar för att förvissa sig om att personen som var med mig var min bror. Därefter tog de oss till en byggnad med många rum som tillhörde al-Hisba. Förhörsledaren var en religiös shejk som var medlem av shariaorganet. Han sade åt mig att jag bar kläder som bröt mot lagarna och gav mig en föreläsning om moral, anständighet och hur man skyler sig. I själva verket var jag helt täckt i svart, som de ville, men han insisterade på att ge mig en av deras abayor och kläder som han sade var enligt lagen och sharia. Vi kvinnor var tvungna att klä oss i dem och han fick mig att betala för dem. Därefter höll IS-enheterna kvar mig tills en annan shejk kom från shariaorganet för att avgöra mitt fall. Jag argumenterade inte med dem. Jag visste att om de blev arga skulle mitt öde bli att få huvudet avhugget. Jag höll tyst. Till shejken sade jag: »Jag hör och lyder.« De var fanatiska och strikta när det gällde kvinnofrågor, och de uppehöll sig mycket vid dem. Vår synlighet och närvaro drev dem till vansinne. I al-Hisbabyggnaden hade de ett särskilt rum med abayor och svarta skor. Dessa skor fick inte ge ifrån sig några ljud. Shejken sade till mig att om en kvinna gick och hennes skor gav ifrån sig ljud betydde det att fresta männen, vilket var en synd. En kvinna måste passera män ljudlöst.

      Rummet där de höll mig var mycket litet och en gammal kvinna var med mig. Jag darrade av rädsla. Jag var rädd att de skulle piska mig offentligt, för det skulle dra skam över min familj. Den gamla kvinnan var anklagad för att hennes son tillhörde Fria armén, vars medlemmar räknades som otrogna och IS dödade många av dem. I ett annat rum hölls kvinnor som brutit mot lagen om att bära niqab. Rummen runt oss var avsatta för att lära dem att lyda. Fängelset för män var mest för Fria arméns medlemmar och oftast skar de halsen av dem.

      Den högst uppsatte shejken kom. Han talade standardarabiska och jag tror inte han var syrier. Han frågade ut mig i detalj om alla mina kläder och min slöja. Han skrek åt mig att jag förskönade mig, inte var anständig och frestade männen runt mig. Han gav mig en samling böcker om vikten av att praktisera tron. Jag häpnade, för jag var verkligen helt täckt i svart.

      Jag fick inget att äta på hela tiden. De gav mig bara vatten. Sedan kom de med en kvinna som de hade gripit för att hon reste ensam. Straffet för det var fyrtio piskrapp på ryggen. De piskade henne och hon stönade av smärtan från skadorna. Jag bestämde mig för att göra som de ville. Ingen diskuterade med dem under den här perioden, för att döda och hugga av huvuden och lemmar var hur lätt som helst för dem. Jag sade: »Jag hör och lyder, alltid« till dem, för jag ville bara överleva.

      Kvinnan som blivit piskad sade att Islamiska statens män piskade kvinnorna i byarna kring Dayr az-Zawr när de gick in i dem. Kvinnorna protesterade för de ville inte bära niqab. En bykvinna sade åt dem: »Vi bakar bröd, vi hör hemma i öknen och kan inte bära niqab. Vi odlar jorden, hur skulle vi kunna göra det? Vi skulle inte kunna arbeta.« De piskade dem hårt och brutalt och kastade ut dem på torget. Medlemmar i al-Hisba gick runt bland folks hus och spanade på dem genom fönstren och om de fick se en kvinna som inte var klädd i den föreskrivna uniformen fängslade de henne i al-Hisbabyggnaden och piskade henne offentligt. De beslutade att kvinnors händer inte fick synas och att de var tvungna att bära svarta handskar. Ögonen fick heller inte synas. Varje kvinna som blev piskad offentligt drog skam över sin familj eller klan, även om alla innerst inne insåg det orättvisa i vad Islamiska staten gjorde. De piskade kvinnor offentligt på marknaden. En gång bar en kvinna skor med en liten klack. De piskade hennes fötter inför alla på marknaden.

      De samlade folk för att de skulle bevittna piskningar och halshuggningar. Överallt förföljde de kvinnor. En annan kvinna visade händerna utan handskar och de slog henne våldsamt på fingrarna tills blodet rann från dem. På samma sätt piskade de en annan för att hennes skor gav ifrån sig ljud. Allt detta gjorde de offentligt, inför alla, och ingen vågade protestera. De hindrade oss från att bära axelremsväskor. De sade att det eggade männen och att det var att smycka ut sig och förföra. Vi hindrades från att gå in i affärer där det fanns män. Det fanns en lag som tillät kvinnor att vara butiksbiträden på villkor att de bar niqab och svarta handskar hela dagen i affären. Det var ett allvarligt brott om en kvinna gick in i en affär utan eskort och det var förbjudet att visa upp kvinnokläder i butikerna och därför gick vi inte till marknaden. Vi föredrog att stanna hemma. Dessutom hade marknaden blivit platsen där de genomförde halshuggningar och därför gick jag aldrig dit.

      Jag hade en släkting från byn al-Hijn som lämnade Fria armén och ville ansluta sig till IS. Det krävdes av honom att han skulle göra tawba* (* Visa ånger (övers. anm.) hos shejken. Han fogade sig i det och gick för att visa ånger. Men shejken vägrade ta emot hans tawba. De grep honom och tog honom till marknaden, honom och en annan ung man från slagfältet. De band fast honom vid en stolpe och sade till folk som hade samlats runt honom: »Det här är en avfälling från Fria armén.« Han svarade: »Jag är ingen avfälling. Jag var med i Fria armén, men nu är jag inte med någon och jag vill inte strida.« Jag såg en IS-medlem ta ett svärd och hugga huvudet av min släkting medan folk stod och tittade på. De flesta var barn. De hängde upp hans huvud inför alla, korsfäste kroppen och lämnade honom där i två dagar som en läxa för folk. Efter den dagen slutade jag gå till marknaden, för jag ville inte se något liknande igen. Huvuden som hängdes upp på marknadstorget hade blivit vanligt, något som hände varje dag. Vi levde våra liv utan att handla och många gjorde som vi. Vi höll oss borta från folksamlingar.

      Islamiska staten begärde att unga män skulle ansluta sig till dem och strida med dem. Mina unga bröder flydde medan jag, mamma, pappa och min lillasyster blev kvar. I månader fortsatte det så här och vi gick ut bara precis för att skaffa mat. Vi var som fångar tills vi lyckades fly till Turkiet. Flyktvägen och själva flykten var hårda och svåra erfarenheter, för det tog oss lång tid att ta oss igenom Islamiska statens och de andra styrkornas vägspärrar, samtidigt som bombningarna pågick hela tiden.

      Men jag och min familj hade bestämt oss för att ta oss ut. Att dö medan vi försökte överleva var bättre än att stanna. Vi tog oss ut genom att bli smugglade över bergen. Och vi överlevde. Vi tog oss över hav, genom skogar och över gränser. Döden jagade oss, men vi överlevde och vi lever!

      Nu lever jag som flykting tillsammans med min man i Tyskland och håller på att lära mig tyska. Min familj överlevde också. Min sorg och förtvivlan kan jag inte tala om och beskriva nu. Kanske i framtiden.

      Del 1: https://tidningensyre.se/2019/24-juni/del-1-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 2: https://tidningensyre.se/2019/26-juni/del-2-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 3: https://tidningensyre.se/2019/28-juni/del-3-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 4:https://tidningensyre.se/2019/1-juli/del-4-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 5:https://tidningensyre.se/2019/3-juli/del-5-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 6:https://tidningensyre.se/2019/5-juli/del-6-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/

  • Energi