Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del 20 är Fatens berättelse. Detta är den avslutande och sista delen i den här följetongen.
Jag heter Faten och var tjugofyra år när revolutionen bröt ut. Jag kommer från Duma. Jag föddes där, växte upp där, bor där fortfarande och kommer aldrig att lämna staden. Min familj var emot Baathpartiet. Vi växte upp med berättelser om gripanden och tortyr under 1980-talet, för många av de farmaceuter och läkare som regimen grep och anklagade för att tillhöra Muslimska brödraskapet kom från Duma.
Jag är djupt troende och praktiserande. Under uppväxten var jag medlem i al-Qubaisiat och nådde en hög position inom rörelsen, men senare tog jag avstånd från den. Jag anslöt mig till al-Qubaisiat därför att jag ville förstå innebörden av att tillhöra en grupp och de tillåtna partiorganisationerna var korrupta. Jag anmälde mig som frivillig till en välgörenhetsorganisation och försökte utveckla mig själv genom kurser hos Unesco och genom volontärarbete. Tillsammans med vänner i Duma startade jag ett allmänt utbildningscenter för fattiga barn och fortsatte min utbildning på universitetet i Damaskus, på geografiska institutionen. Hemma ordnade jag studiecirklar för att memorera Koranen. Jag är troende men med ett öppet sinnelag. Islam är mitt fundament och sharia min vetenskap, men jag vill ha ett civilt Syrien. Landets sociala väv tillåter inte något islamiskt kalifat. De lagar som finns strider inte emot sharia, men människors handlingar gör det.
Vår familj har smärtsamma minnen av al-Assadfamiljen och vi vet att vi inte lever i en rättsstat. Vreden växte i folks hjärtan när deras övertygelser och religiösa traditioner angreps.
På 1980-talet tvingades pappas kvinnliga kusiner att ta av sig slöjan i skolan. Deras familjer hindrade dem då från att gå dit. De, och två hela generationer flickor i Duma, förlorade möjligheten till utbildning. Jag hade tur för den här lagen upphävdes när jag växte upp. Men det fanns alltså två generationer outbildade kvinnor i staden.
Den första demonstration jag deltog i hölls den 3 april 2011. Säkerhetstjänsten dödade då elva unga män. Vi grät och ropade: »Frihet, frihet«. Från den dagen har jag inte missat en enda demonstration. Kvinnorna deltog till en början, de flesta tillhörde familjer där någon stupat i tidigare demonstrationer. Männen gick alltid i första ledet och kvinnorna följde efter. Den sista demonstrationen efter Dumas befrielse ägde rum den 25 oktober 2012. Därefter slutade kvinnorna delta. Även antalet män minskade kraftigt på grund av de ihållande bombangreppen. De riktade sig särskilt mot moskéerna varifrån demonstrationerna utgick.
I slutet av 2016 var vi bara fyra kvinnor som gick i demonstrationerna. Vi organiserade protestkampanjer och sittstrejker, exempelvis i solidaritet med Aleppo. Andan för medborgerliga demonstrationer försvann bit för bit. Många av Dumas välutbildade gav sig av och där fanns religiösa strömningar som naqshbandier och salafister och bland de politiska strömningarna fanns socialister. Vi kvinnor besvärades mycket av dem. Vi besvärades av alla parter utan undantag.
Jag greps två gånger av regimen, i januari 2012 och den 25 september samma år.
Tillsammans med några väninnor organiserade jag Dumas kvinnliga revolutionärers koordineringsorgan. Vi arbetade som volontärer med hjälparbete, information och medier. Jag var en av de första reportrarna för Dumas koordineringsorgan. Jag tog en delegation utländska journalister till staden och det var orsaken till att jag greps första gången. Därefter utvidgades mitt journalistiska arbete. Vi var tjugonio kvinnor som arbetade utan uppehåll och vi lyckades rädda många dissidenter från al-Assads armé, skydda dem och förse dem med bostad, mat och dryck. Jag var på väg att ta min universitetsexamen när Abu al-Naser Shamir, ledare för bataljonen al-Baraa*, kidnappade fyrtioåtta iranier i september 2012. Jag var på väg till Damaskus när regimenheter grep mig mot bakgrund av kidnappningen. De tog mig till en avdelning för hemliga operationer, Kafar Sousah 215, och torterade mig i en hel månad för att få information om händelsen. De som grep mig hade kontakt med Bashar al-Assad. De gjorde sitt yttersta när de torterade mig, men de trakasserade mig inte sexuellt. De var dock fenomenala på att förnedra och förolämpa mig.
Jag kom ut genom en fångutväxling mellan iranierna och Fria bataljonen som den turkiska organisationen IHH förhandlade fram. Från fängelset tog de mig direkt till den iranske ambassadörens hem. Han bjöd mig till sitt bord. Ambassadören sade: »Våra pilgrimer är hos er.« Sjutton av fångarna var iranska revolutionsgardister och resten var civila. Jag svarade inte, för det var inte jag som kidnappat dem. Och de var inte pilgrimer! Han var vänlig mot mig och erbjöd mig att få lämna Syrien tillsammans med den turkiska förhandlingsdelegationen, och de turkiska organisationsmedlemmarna erbjöd mig att börja arbeta med dem genast. Fångarna hölls verkligen av bataljonen, som bestod av folk från Duma. Och vi var fem kvinnor och tre män från staden som hölls som gisslan för att användas i utbyte. Att gisslan skulle släppas var ett villkor från Fria bataljonens ledare. Det fördröjde uppgörelsen, men till slut slöts den och vi blev fria.
Jag återvände till Duma och anmälde mig genast till civilförsvaret som frivillig.
Majoriteten av stadens familjer flydde den 25 oktober 2012. Det var första dagen med flygräder. De fattiga familjerna blev kvar. En grupp unga aktivister och jag beslutade att öppna ett undervisningscenter för barnen till de här familjerna. Vi kallade det Läscentret. Den 1 december 2012, en vecka efter att vi öppnat, hade vi 250 barn. Zahran Alloush* kom till oss och sade att han ville stödja oss. Då var han ledare för Liwa al-Islam**
* Zahran Alloush föddes i Duma 1971. Han var son till salafistshejken Abdallah Alloush. Han bedrev shariastudier i Syrien och fullföljde dem i Saudiarabien. Han var militant salafist och satt fängslad i Sednayafängelset sedan 2009. Den syriska säkerhetsapparaten släppte honom när revolutionen brutit ut och han blev ledare för Jaish al-Islam i Ghouta-Damaskus. Han dödades i en rysk räd år 2015.. Vi accepterade på villkor att han inte skulle blanda sig i verksamheten. Vi öppnade fyra nya center för att möta behovet. Vid den här tiden grundades Rådsförsamlingen i Duma. Den bestod av sexton personer, en uppdelning mellan sufier, salafister och tre andra shejker. De var som ett Högsta råd och medlemmarna utsåg sina släktingar som stred i styrkorna till att etablera fängelser, polis, domstolar och lokala råd. Samtidigt började Rådsförsamlingen sätta press på oss inom civilförsvaret och alla andra som sysslade med medborgerliga aktiviteter.
Jag ledde ett arbete som riktade sig åt många håll. I Duma fanns sju styrkor: Liwa al-Islam, al-Baraa, Shuhada Duma, Usud al-Goutha***
De salafistiska strömningarna försökte stärka sin närvaro genom populistiska åtgärder. Jag kom i konflikt och strid med dem därför att jag hävdade att utbildning och rättsväsende inte fick stå under militär kontroll och på grund av att jag, som chef för institutionen Läs, stoppade militär inblandning där. Alla styrkor spred sina slagord bland barnen och delade ut svettband med logga och text för att folk skulle bära dem och svära trohet till styrkan. Jag införde en ordning på centren att vi hissade revolutionsflaggan och vägrade hissa någon bataljons fana.
Den undervisningsordning vi valt var inte religiös. Kvinnorna och jag förverkligade vår dröm att bygga en annorlunda generation. Vi etablerade en ny läroplan och valde olika pedagogiska metoder. Vi utrustade och städade skolorna själva. Vi hade två frisörer som skötte det och vi donerade kläder till flickorna, för att de skulle ha något att byta till och hålla sig friska. Människor kämpade emot mig och sade att jag utgjorde en fara för barnens fostran därför att min religiösa inriktning var avvikande. Jag diskuterade med dem och argumenterade och gav inte efter. Striden med dem var direkt och hård.
Samtidigt intensifierades bombangreppen och det ekonomiska trycket på mig ökade. Min bror, som försörjde oss, blev gripen och familjen blev mitt ansvar. Duma tömdes på välutbildade och intellektuella och de som blev kvar dödades en efter en. Jag kritiserade styrkorna offentligt och sade: »Jag reste mig mot al-Assads förtryck och nu förtrycker ni oss. Jag kommer aldrig att ge efter.«
I början av 2013 stod det klart att de inte ville se några kvinnor i ledande ställning för någon organisation om de inte följde deras metoder. Så gjorde inte bara styrkorna. Det gjorde även männen bland salafisterna, Brödraskapet och de sekulära. Allihop.
Efter belägringen av Duma hade jag gått ned trettio kilo och vi blev mycket fattiga. Jag fortsatte arbeta för stadens koordineringsorgan, men jag var oense med dem för att de lät Jaish al-Islam blanda sig i allting och för att en militant religiös strömning gjorde sig gällande tillsammans med den militära. Salafisternas klädstil blev rådande, en svart vid slöja som täckte hela ansiktet och räckte ned över halva bröstet. Jag vägrade ta den på mig och fortsatte med mina färgglada kläder och gymnastikskor. Jag verkade annorlunda och onormal bland kvinnorna. Skillnaden var att de före revolutionen hade betraktat mig som djupt troende och efter den räknades jag som otrogen.
De införde på ett indirekt sätt att kvinnor skulle stanna hemma. Bombanfallen hjälpte också till, liksom striderna. Månggifte ökade och vi började höra om flickor i 13–14-årsåldern som giftes bort. Det fanns en ekonomisk faktor i det här också, inte bara en religiös. Jag tror att det värsta kriget åstadkom var den sociala tillbakagången. Det var en del av den religiösa radikalisering som kom upp till ytan. Den hade flera orsaker. En var att den utbildade och intellektuella klassen lämnade Duma och lät de outbildade styra. Några rika affärsmän stannade i staden och bland dem fanns salafister. Jag är emot resonemanget att radikaliseringen kom från ingenstans eller bara från regimens våld. Zahran Alloush tillhörde invånarna i Duma och där fanns salafistiska strömningar. Men Zahran Alloush satt i Sednayafängelset. Han och hans salafistiska kamrater frigavs från al-Assadregimens fångenskap i mars 2012. Jag är från Duma och vet precis vad som hände. Salafistströmningen fanns i Duma och före revolutionen grep regimen majoriteten av dess shejker. Vidare tävlade Saudiarabien och Qatar om att finansiera bataljonerna. Qatarierna stödde Faylaq al-Rahman medan Jaish al-Islam fick stöd av Saudiarabien när styrkan grundades 2012. Då fanns bara en styrka, Sirriyya al-Islam, som de mest moraliska, disciplinerade och hängivna aktivistena anslöt sig till. De sade då att de inte var ute efter politisk vinning. Senare förändrades den saken.
Vissa fakta har förtigits. Exempelvis hävdas det att den extremistiska afghanska klädseln inte förekom tidigare. Det är inte sant. Det fanns salafister som bar sådana kläder och vissa kvinnor bar svarta handskar redan före revolutionen. När Zahran Alloush hade makt och styrka anslöt sig många till hans religiösa inriktning och närmade sig honom. Han hade den militära och ekonomiska makten i sina händer. Att ställa sig på extremismens sida var till en del att ställa sig på maktens och de starkas sida.
Jag är övertygad om att det inte finns något hat inom islam, men de införde allt med tvång. En gång ville vi anordna en hedersceremoni för de civila organisationer som var aktiva i Duma och vi behövde ett tillstånd. Det här skiljde sig inte mycket från regimens säkerhetstillstånd. En av shejkerna sade till mig att en sådan tillställning stred mot Guds lagar därför att kvinnor och män skulle vara tillsammans. Jag diskuterade med honom utifrån rättslära och sharialag. Då hotade han att gripa mig, och de som var tillsammans med mig, om vi genomförde festen. Hans grupp skickade till och med patruller till kvinnliga bröllopsfester för att kontrollera att där inte fanns annat än kvinnor. Och den som blev påkommen med att bära färggranna kläder eller visa någon del av kroppen blev straffad. Musik var förbjudet för det ansågs strida mot sharia och lagen. Kvinnorna som tillhörde al-Hisba-organet verkställde straffen. Männen beslutade och kvinnorna utförde. De som arbetade för al-Hisba-organet var inte troende före revolutionen. De var berusade av den makt de fått över människor. Även oppositionsmilitärernas fruar befann sig plötsligt i en maktposition och de fick ofta pengar ur stöd- och projektfonder i Duma. Pengarna slösades bort därför att de överlämnades till inflytelserika bataljonsmedlemmars fruar och de här kvinnorna blev en del av den finansiella korruptionen. Tillsammans med sina män utgjorde de en mycket förmögen klass i motsats till den medellösa fattiga klassen. Vi kvinnliga aktivister som gav oss in i revolutionen och arbetade för den blev socialt utfrysta, särskilt vi som var över tjugo år gamla och hade uppgifter som krävde att vi förflyttade oss eller var tillsammans med män. Detta drev många aktivister att fly från Ghouta. Till och med kvinnliga läkarstudenter tvingades lämna hjälparbetet och Duma trots att de tillhörde de ursprungliga invånarna. De gav sig av på grund av att männen pressade dem och begränsade deras frihet och arbetsmöjligheter.
Generellt fanns inga ledarskapscenter för kvinnor i Ghouta. Kvinnors rädsla för att engagera sig var en del av deras rädsla för samhällstrycket. Kvinnorna fruktade al-Hisba och de straff organet utdömde. De skadade kvinnornas sociala ställning och utsatte familjerna för utfrysning och skam.
År 2016 genomförde vi en kvinnodemonstration och krävde att Ghoutas styrkor skulle enas. Inte mer än femton kvinnor gick ut med oss, de flesta var frånskilda eller änkor. Skälet att inte delta var att man var rädd att inte hitta en make i krigssamhället, för att demonstrera och engagera sig politiskt innebar att man var tillsammans med män. Även de manliga aktivisterna, våra vänner, sade att de aldrig skulle gifta sig med kvinnor som varit bland män. Och de hade ett brett urval, eftersom tidiga äktenskap blivit vanligare samtidigt som månggifte hade blivit något omtyckt och högst naturligt. Männen förändrades av att mörka krafter tog över samhällena, att de var belägrade och bombade och av att extremistiska religiösa tankar uppmuntrades med finansiellt stöd. Männen var också förvirrade och utsatta för hård social press.
Kvinnor övergick till att arbeta i stället för att vara ledande. Inom Dumas utbildningssektor var 80 procent kvinnor, men i ledande ställning fanns inte en enda kvinna. Deras motto var: »Klanen splittras inte om inte en kvinna ger den order.« Det gjorde mig rasande! Jag var kvinna och grundade de första utbildningscentren och min diskussion med de revolutionära styrkorna gällde ända från början att bevara de statliga institutionerna och skolorna i första hand. I utbildningsdepartementets byggnad i Ghouta skapades sexton rotlar med olika ansvarsområden inom utbildning, medicin och annat. Alla dessa rotlar togs omhand av män, alla de högsta och näst högsta cheferna var män. Deras löner var vanligen högre än våra trots att det inte fanns någon lag om det. Men diskrimineringen var påtaglig. Männen arbetade inom administrationen, vid sina skrivbord, medan vi kvinnor arbetade dag och natt i skolorna. Utbildningsprocessen sköttes av oss på marken.
Vi teg inte utan protesterade för att få lika lön och vi krävde jämlikhet. Men det var till ingen nytta. De lyssnade inte på oss. Och allt detta gjorde vi under bombangrepp och massakrer. Till och med i de lokala råden var kvinnlig representation en formsak. De såg ned på oss, vilket förstärktes av den tilltagande religiösa extremismen och av våldet som resulterade i att folk tappade tilltron till varandra. För mig var den sociala pressen på tillvaron som kvinna värre än bombanfallen. Vi var belägrade av regimen och angreps av den och Ryssland. Som kvinnor var vi också belägrade av bataljonerna och av samhället och varje avvikelse från det förväntade gjorde att vi utsattes för misskreditering och utstötning. Under dessa förhållanden blev kvinnorna mycket försiktiga. För att vara trygga protesterade de inte och de såg till att gifta sig.
Det fanns ett kvinnofängelse och dess chef liksom assistenterna var kvinnor. Det grundades när styrkan Shuhada Duma hade makten i början av 2012. Några kvinnor greps därför att de uppgavs arbeta för al-Assadregimen. Fängelsechefen var själv bödel. Hon grundade kvinnofängelset i en tvåvåningsbyggnad nära stadens centrala torg efter slaget om Dumas befrielse. Hon kidnappade personligen några kvinnor från stadsdelen Jeramana, alawiter och druser, förhandlade om frisläppande med deras familjer och tog hand om lösesumman. Bland fångarna fanns en psykiskt störd flicka som hette Salwa Saaur. Läkarna sade att hon måste hållas avskild. Fängelsedirektören torterade henne. Flickan rymde från fängelset men togs tillbaka och det sägs att hon sedan begick självmord. Efter att ha tagit emot kroppen sade dock mamman att flickan dött under tortyr. Det fanns tydliga tecken på tortyr över hela kroppen. Zahran Alloushs fängelser visste vi ingenting om. Al-Taubafängelset var hemligt. Det var stängt och det var förbjudet för civila att närma sig det. Vi visste inte till vilket fängelse de förde kvinnorna.
När Razan Zeitona och Samira al-Khalil kidnappades började familjerna och invånarna frukta för de kvinnliga aktivisterna. På så sätt fick händelsen negativa följder för oss som kvinnor. Den bidrog till att vi drog oss tillbaka. Jag kände mig mer och mer kringränd samtidigt som massakrerna pågick utan uppehåll.
Jag bevittnade alla de massakrer som begicks i Duma. Den som påverkade mig djupast var Elevmassakern den 15 december 2015. Ryska plan angrep oss dag och natt tillsammans med den syriska regimens Mig-plan, som bara bombade på dagtid. Räderna mot Duma intensifierades så undervisningen fick stoppas. Av ursprungligen tre månader blev elevernas termin bara sjutton dagar. Jag och mina väninnor bestämde oss för att starta kampanjen »Det är min rätt att studera«. Vi startade många aktiviteter som de kvinnliga frivilliga i Duma hade ansvar för. Dagen för massakern samlades vi på Pedagogiska institutet. Det låg i en grupp byggnader som användes för olika slags undervisning. Vägg i vägg låg flera skolor. Vi var fem kvinnor i ett rum med låg- och mellanstadieelever runt oss.
En första raket avfyrades klockan åtta på morgonen. Det var en klusterbomb. Först exploderade en bombbehållare och i den fanns mellan nio och tretton bomber med små fallskärmar. Ett par minuter tidigare hade en granat slagit ned i Souk al-Hal, som var överfull av folk på morgonen och låg bara tre hundra meter bort från oss. Den andra raketen slog ned i låg- och mellanstadieskolan för flickor, som låg tjugo meter bort. Världen rasade samman över våra huvuden och vi kunde inte längre se vad som fanns runt oss.
Jag sprang och kastade mig över en väninna för jag visste att fler explosioner skulle följa. Jag trodde att vi hade överlevt tills jag såg att min väninnas skalle var spräckt. De små flickornas skrik var fasansfulla. Vi väntade tills klusterbomberna slutat explodera. Jag tog min väninna, satte händerna runt hennes spräckta skalle och steg på en buss. Vi tog oss till en vårdcentral.
Där såg jag den mest fasansfulla syn jag någonsin sett. Jag hade redan upplevt många massakrer och jag hade sett lik och illgärningar. Men att se småflickor med skolväskan över axeln som fått lemmarna avslitna var mer än jag kunde uthärda. Syner som inte kan beskrivas med ord! Det fanns en särskild avdelning för kvinnor och barn. Jag minns en flicka som hette Ranim al-Malih, jag minns färgen på ryggsäcken hon hade på ryggen. Jag får inte ut bilden av henne med sitt stympade ben ur mitt huvud. Eleverna var mellan sex och nio år gamla. Vi var fortfarande utsatta för angrepp och flickorna skrek. Deras magar var uppslitna men de hade inte förlorat medvetandet. Jag satt hos dem, höll dem i handen och lämnade dem inte förrän dagen var över. Den situation som gjorde mig mest ont var när en flicka vägrade ge mig penna och papper från sin väska. Hennes mamma hade sagt åt henne att inte slösa på pappren för hon skulle inte kunna köpa henne en ny skrivbok. Efter att ha gjort allt i min makt för att övertala henne gav hon mig ett halvt blad. Hon hette Leila al-Khatib och överlevde.
Jag återvände hem med kläder som droppade av blod. Jag bröt ihop och kände att det jag gjorde var meningslöst och bortkastat. Jag var skolans rektor, ledde en kampanj för rätten till utbildning och nu hade bombplan dödat mina lärare och elever. Jag skrattade hysteriskt och familjen blev orolig för mig.
Efter den massakern förlorade jag förmågan att kontrollera hur mycket jag åt och drabbades av mag- och tarmproblem. Det ögonblicket då jag såg mina elever döda och lemlästade blev ett avgörande ögonblick. Jag förlorade mig själv. Vi bara dog. Allt vi gjorde var att dö. Jag dog med dem och sedan levde jag igen, dog och levde. Soldaterna visste att det fanns elever i skolan de angrep. Antalet dödade den dagen uppgick till 48. Tre fick fötter amputerade och fem barn fick magarna uppfläkta. Under två timmars oavbrutna angrepp brände de ned Duma. De sade att de gjorde slut på terrorister, Islamiska staten och religiösa extremister, men de angrep bara skolbarn. Jag klarade mig undan döden dussintals och åter dussintals gånger. Granater slog hela tiden ned runt mig och hela tiden frågade jag mig: »Varför överlever jag?« För att se alla dessa illdåd? Det som skrämmer mig mest nu, efter alla dessa tragedier, är att bli tvungen att lämna Duma, att det som hänt andra ska hända mig, att vi ska tvingas utvandra till norra Syrien så som invånarna i Darayya och Aleppo. Jag strävar fortfarande efter att påverka min omgivning och därför vägrar jag att ge mig av.
Vi var inte redo för en revolution. Vi behövde åstadkomma stora sociala förändringar, men revolutionen slukade sina söner och dem som reste sig mot al-Assad. De blev hans likar. Jag själv utsattes för två mordförsök i min egen hemstad. En gång försökte jag visa en film om den feministiska rörelsen i Storbritannien. Maskerade beväpnade män trängde in i lokalen och hotade döda mig för att jag uppviglade kvinnorna och fördärvade dem. Andra gången hotade ledaren för en styrka att döda mig för att jag inte lydde hans order. På grund av en artikel i en tidning anklagades jag för att vara otrogen. Trots att jag var djupt troende och praktiserande muslim, samt hade studerat sharia och islamisk rättsvetenskap, var de redo att anklaga mig för mord och otro. Min grundregel är att inte underkasta mig militärt styre, tyranni eller någon diktator. Jag tror fortfarande på förändring och de revolutionära aktiviteter som vi började vår fredliga revolution med. Just i dag avslutade jag en kampanj om nackdelarna med tidiga äktenskap för flickor. När jag såg vilken inverkan den hade på kvinnorna kände jag mig stark, kände att jag måste fortsätta framåt och att inget annat än döden får stoppa mig.
