Två år har gått sedan militärens våld i Myanmar tvingade över 700 000 rohingyer på flykt. Nu måste straffriheten för de ansvariga få ett slut, och då krävs det ett tydligare agerande från den amerikanska regeringen. Det skriver Nadine Maenza och Anurima Bhargava från USA:s kommission för internationell religionsfrihet, i denna kommentar för IPS.
Just nu är de fler än 911 000 flyktingarna som befinner sig i enkla läger i Cox’s Bazar i Bangladesh hårt drabbade av den pågående monsunen.
I augusti var det två år sedan en brutal militär kampanj tvingade fler än 700 000 muslimska rohingyer, och personer tillhörande andra religiösa minoriteter, att fly från delstaten Rakhine.
Myanmars militär har skamlöst förnekat och försökt dölja sin barbarism – som inkluderar godtyckliga gripanden, påtvingade bortföranden, fördrivningar, våldtäkter, tortyr och godtyckligt dödande.
Detta samtidigt som landets regering avvisat det internationella samfundets försök att dokumentera de brott som begåtts mot internationella lagar, medan rohingyer fortsatt att förnekas sina grundläggande rättigheter.
Att de som är ansvariga för de fruktansvärda brott som begåtts – militären genom direkta handlingar och regeringen genom en samverkande passivitet – ännu inte har drabbats av några verkliga konsekvenser är chockerande.
Mer än etnisk rensning
Var är det hårda svaret från USA:s regering?
För det första är det avgörande att administrationen bedömer om de grymheter som begåtts mot rohingya-muslimer, kristna och andra i Myanmar utgör något utöver etnisk rensning.
När USA:s utrikesdepartement förra året publicerade en rapport som dokumenterade brotten i delstaten Rakhine, så skapade detta en förväntan om att en allvarligare beskrivning av det som skett – antingen brott mot mänskligheten eller folkmord – var på väg.
Begreppet ”etnisk rensning” fångar inte in den fulla omfattningen av de brott som religiösa och etniska minoriteter i Myanmar har utsatt för av militären.
Dessutom måste den amerikanska regeringen införa sanktioner mot Myanmars militära företrädare och de företag som kontrolleras av militären, för att få dem som begått grymheterna att ställas till svars.
USA:s finansdepartement har infört ekonomiska sanktioner mot fem militära ledare och två militära enheter, och utrikesdepartementet har försett fyra andra högt uppsatta militärer med resesanktioner, däribland den högste befälhavaren, Min Aung Hlaing.
Som medlemmar av USA:s kommission för internationell religionsfrihet, USCIRF, välkomnar vi dessa första steg.
Men införandet av ett reseförbud till USA framstår som tämligen svagt med tanke på de fruktansvärda handlingar som militären har genomfört mot religiösa och etniska minoriteter. Målinriktade insatser som ekonomiska sanktioner måste också riktas mot ansvariga militärer och andra.
Tack vare en färsk rapport från FN:s oberoende internationella undersökningsgrupp har nu det internationella samfundet tillgång till en omfattande lista över de företagsintressen som kontrolleras av militären, och som skulle kunna vara föremål för sanktioner.
Det må finnas rimliga invändningar kring vilka effekter sanktioner och andra bestraffningar skulle få gentemot Myanmars ekonomi och landets bilaterala relationer. Vissa befarar att detta skulle driva landet närmare Kina. Men dessa länder är vänner när det gynnar dem, och inte lika intresserade när det inte gynnar dem. Sanktioner som utfärdats av USA och andra länder kommer inte att förändra den situationen.
Fler som fallit offer
Tyvärr är det inte bara rohingya-muslimer som fallit offer. Myanmars militär och säkerhetsstyrkor har använt sig av samma hänsynslösa taktik i delstaten Rakhine som de tidigare nyttjat under flera decennier mot andra etniska minoriteter – varav många är kristna – i både Kachin, Shan och andra delar av landet. Dessa övergrepp har dokumenterats av USCIRF under två decennier, och informationen har förts vidare till USA:s regering.
Med anledning av dessa systematiska, fortsatta och uppenbara brott mot den religiösa friheten uppmanar vi USA:s utrikesdepartement att klassa Myanmar som ett “country of particular concern” med hänvisning till att brotten mot den religiösa friheten är så grova. Detta skulle slå fast att Myanmar inte lever upp till sina åtaganden i enlighet med den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Ansvarsutkrävandet är avgörande, och USA måste gå främst genom att komma med en stark och tydlig respons.
Samtidigt handlar framtiden för rohingyer och andra religiösa och etniska minoriteter också om rättvisa – och om möjligheten att frivilligt kunna återvända hem till ett säkert och värdigt liv. Rohingyerna måste få veta att de kan göra detta, antingen från flyktinglägren i Bangladesh eller från lägren för internflyktingar i delstaten Rakhine.
Bangladeshs och Myanmars planer på att repatriera flyktingar bör inte förverkligas förrän man med hjälp av fristående aktörer har kunnat säkerställa att förhållandena i deras hemregioner är trygga, och innan rohingyerna själva blivit konsulterade om ett återvändande. Hittills har inget av detta skett.
Men allra först måste cykeln av straffrihet och våld i Myanmar få ett slut. Innan dess bör USA leda vägen för det internationella samfundet genom att tydligt ta avstånd från de fruktansvärda människorättsbrott som begåtts.
