Intro

Fredagsmys och journalistik

Fredag. Snart får jag släppa veckans jobb och ägna mig åt mig själv. Jag gillar mitt jobb, men om jag inte behövde pengar skulle jag nog fylla min tid med helt andra saker för det mesta. Att vara journalist är att alltid vara på hugget. Läsa, lyssna och titta på andra medier.

När jag jobbade på Sveriges radio var det många som hade en radio i varje rum. Innan smarta telefoner och trådlösa lurar var det nödvändigt om man skulle höra alla, precis alla nyhetssändningar. Många hade radio i duschen också. Man kan ju missa den där viktiga händelsen.

Jag har följt riksrättsprocessen i USA noga. Lite för noga. Rädd för att missa det där avgörande ögonblicket ser jag allt. Snart är det junior-VM i hockey och det kommer att bli lika illa. Spelar inte så stor roll vad det handlar om egentligen. De där avgörande ögonblicken är sällsynta som goliatmusseroner.

Oftast liknar det mest pyspunka. Grejer är svinjobbiga, tonläget högt, sen hux flux är det nåt annat som är jobbigt. Det enda som egentligen är konstant är att folk hojtar en massa.  Men precis som en paranoid människa faktiskt kan vara förföljd ibland så finns det en anledning till journalisters beteende.

Ibland händer det prylar med en rackarns fart. Det är fullt möjligt att Trump plötsligt avgår eller att han vägrar att avgå och genomför nån slags stadskupp. Men det troligaste är att Demokraterna får just pyspunka och allt rinner ut i sanden. Kvar blir en liten notering i historieskrivningen. Och vem bryr sig om till exempel Andrew Johnson i dag förutom de verkliga nördarna?

Det är en kick att vara med om ett sådant ögonblick. Se människor landa på månen. Höra jublet när järnridån föll. Som journalist har jag en tendens att hamna där det inte sker så dramatiska saker, bråkerier är inte riktigt min grej, men visst skulle jag gärna vara med när Trump faller, om han faller.

Det intressanta är att djur beter sig på ett liknande sätt. Om de inte får det de är ute efter ökar deras iver. En hund som får en belöning varje gång den gör en viss sak tappar till slut intresset. Om belöningen kommer mer slumpmässigt blir den ivrigare. Själva ovissheten verkar sporra oss, i synnerhet om man en gång känt på det där sköna läget. Jag kan förstå människor som blir spelberoende. Journalisters beteende är inte alltid så annorlunda.

Missförstå mig inte. Jag gillar mitt jobb och jag gillar att vara engagerad och att få hänge mig åt saker som intresserar mig, men i slutändan jobbar jag ju för läsaren, inte för mitt egna höga nöjes skull. Idealet är när de behoven sammanfaller. Men det kan jag ju inte veta så mycket om.

Men i kväll är det premiär för På spåret. Under några månader kommer jag att ha något att se fram emot varje vecka. Något som får mig att släppa allt annat och bara njuta. Ja, så mycket gillar jag det programmet, inte minst för att det ligger perfekt på sin plats på fredagskvällen. Lysande sätt att varva ner.

Jerker Jansson