För nästan två år sedan fick din företrädare Annika Strandhäll ett brev där arton läkare, socionomer och psykologer pekade på allvarliga hälsorisker för de människor som engagerat sig för ensamkommande barn och ungdomar, professionellt eller i egenskap av volontärer, fosterfamiljer och vänner.
Nu, efter ytterligare två år, är situationen än värre. Många ungdomar har fått avslag på sina ansökningar och gymnasielagen har genom sin otydlighet blivit en ständig källa till frustration och oro. Ungdomar gömmer sig i Sverige under svåra förhållanden och i ständig skräck för att bli fångade och satta i förvar.
Många flyr vidare till Frankrike eller andra europeiska länder som till skillnad från Sverige accepterar FN:s bedömning att Afghanistan är ett land i krig dit man inte ska deportera människor. Minst 12 ensamkommande ungdomar tog sina liv under 2017, och självskadebeteenden och självmordsförsök fortsätter att vara mångdubbelt flera än hos infödda svenskar i motsvarande ålder.
Och i allt detta finns vi, de svenskar som med glädje tog hand om de barn som kom 2015 och som nu har hunnit knyta starka band till dem. Ungdomarna hade redan när de kom svåra upplevelser att bära på, och efter fyra år i Sverige har många blivit ännu mera traumatiserade av väntan, upplevelsen att vara misstrodda, ständiga uppbrott och omflyttningar, förnedrande åldersbedömningar och den ständiga rädslan för att bli utvisade. Vi som i detta läge finns för dem har hamnat i en situation som vi inte var beredda på eller rustade för, och ungdomarnas rädsla och förtvivlan har blivit vår. Bland oss finns människor av alla åldrar och med olika roller i förhållande till ungdomarna – morföräldrar, pappor och mammor, syskon, flickvänner och nyfödda småbarn som förlorar sina pappor.
Vi tvingas smärtsamt inse att den trygghet som Sverige erbjuder inte gäller oss och de ungdomar som kommit in i våra familjer. Vi vaknar på nätterna med mardrömmar om hur våra barn tas ifrån oss och skickas till krig. Vi försöker lotsa ungdomarna genom juridikens och byråkratins snårigheter och vet att våra misstag kan betyda allt för ungdomarna. Vi har långa samtal och chattkonversationer med ungdomar som känner att de inte orkar leva. Vi upplåter våra hem åt ungdomar som annars skulle sova utomhus. Vi sover för lite och arbetar för mycket, för att kunna hjälpa så många som möjligt. Många av oss förstör sin egen ekonomi för att kunna försörja ungdomar som annars inte har någonting – i Sverige, i Frankrike eller efter deportationen till Afghanistan. Vår hälsa förstörs av frustration och hopplöshet, och av sorg när vi ändå inte lyckas.
Vi är många. Många tusen svenskar bryts ned av den omänskliga behandling som våra ensamkommande vänner utsätts för. Vi har hamnat i en situation som vi inte kan klara och heller inte lämna – för vem överger de barn man en gång har tagit till sig? Ungdomarnas undergång blir vår. Journalisten Thord Eriksson har beskrivit vår alltmer ohållbara situation i boken ”Dom som stod kvar” som delats ut till regeringen.
Därför vädjar jag till dig, i din egenskap av socialminister: Hjälp oss att få ett stopp på detta! Ge ungdomarna en framtid i Sverige, och rädda oss som bryr oss om dem från att helt malas ned av oro och övermäktiga arbetsuppgifter.
Lösningen är att stoppa utvisningarna till Afghanistan och andra krigsdrabbade länder och att ge ungdomarna permanenta uppehållstillstånd i Sverige.
Hälsningar från
Karin Fridell Anter, Pensionerad arkitekturforskare, f.d. god man, extra mormor och vän åt många afghanska ungdomar samt ordförande för föreningen Stöttepelaren www.stottepelaren.se
