Organismer som fartyg förflyttar mellan världshaven kan sprida smitta och även slå ut djur- och växtliv. Men sedan hösten 2017 finns en FN-konvention och regler som ska förhindra det. Men är det egentligen miljöambitioner eller pengar som styr arbetet?
Hav täcker över två tredjedelar av jordens yta och producerar hälften av vårt syre. De suger också upp stora mängder koldioxid och är därför ett av våra bästa skydd mot klimatförändringar. Utan dem och det liv som finns där försvåras villkoren för en existens på den här planeten. Mer än betydligt.
Över 80 procent av allt gods inom världshandeln transporteras med fartyg. Som fripassagerare på de här turerna finns alltid miljontals organismer. Sådant som larver, virus, bakterier och föroreningar ingår i den resgruppen.
En del friåker på båtars skrov och på de stora mängder av plastskräp som finns i haven. Men de flesta fripassagerarna kommer med det så kallade barlastvattnet. För att ett fartyg ska ligga stadigt i vattnet, pumpas det in vatten i stora tankar i båten – barlastvatten. Mängden anpassas efter hur tungt lastat fartyget är. Fullastade fartyg pumpar ut barlastvattnet innan de lämnar hamn och de skepp som behöver mer stabilitet på böljan fyller på med vatten.
Det gör att miljontals ton barlastvatten släpps ut och tas in varje år i hamnar världen över. I många internationella hamnar kan vattnet vara kraftigt förorenat från till exempel avlopp. När fartyg pumpar in tusentals ton följer stora mängder mikroorganismer med.
Art på fel ställe
Organismer som sprids från sina naturliga utbredningsområden till nya platser är ett av de största hoten i världen mot biologisk mångfald, enligt Internationella Naturvårdsunionen, IUCN, en FN-baserad organisation för naturskydd, hållbar utveckling och biologisk mångfald (de har drygt 1 000 medlemsorganisationer och håller till exempel i arbetet med att ta fram Rödlistan över hotade växt- och djurarter).
Det finns organismer från barlastvatten som kan slå ut både djur- och växtfauna – kraftigt rubba ekosystem som har tagit miljoner år att bygga upp. Främmande arter som plötsligt inte längre har någon naturlig fiende. Som är starkare, hungrigare och förökar sig snabbare än de arter som naturligt bor på platsen.
Främmande organismer som betecknas som invasiva (invaderande, red anm) hotar biologisk mångfald, orsakar socioekonomiska skador och skadar människors och djurs hälsa. I det ingår spridning av smitta och parasiter som kan vara skadliga eller dödligt farliga för inhemska arter.
Vad finns det då för rent konkreta exempel på invasiva organismer i havet? En hel del. Så pass många att det numera finns en FN-konvention i bruk för barlastvatten sedan två år tillbaka, med regler och förordningar att följa. Men innan vi går in på det, här är några fall där framför allt barlastvattnet haft förödande ressällskap:
När den amerikanska kammaneten kom in i Svarta havet via fartyg och förökade sig, skadades ekosystemet där svårt. Ett flertal vattenväxter och djur dog. Och fiskerinäringen höll på att helt försvinna. I andra områden har till exempel vattenväxten sjögull ödelagt badstränder och fiskevatten. Sådant som kylsystem till kraftverk, slussar och bevattningsanläggningar kan sluta fungera på grund av främmande och invaderande arter som till exempel vandrarmusslan.
Ett hot i Sverige
Ett av våra nyaste exempel på barlastpassagerare sågs nyligen i större mängd vid Bohuskusten utanför ön Orust. Där hittade en person ett femtiotal asiatiska blåskrabbor som, enligt forskare, med stor sannolikhet har kommit från barlastvatten som krabblarver och sedan forslats till platsen med hjälp av strömmar.
Problemet är att den här krabbsorten är mycket stark, förökar sig snabbt och har stor aptit. Den kan fort konkurrera ut andra bottenlevande arter som till exempel strandkrabban. Forskaren Matz Berggren på Göteborgs Universitet är bekymrad, tillsammans med Havs- och Vattenmyndigheten och Länsstyrelsen.
De undersöker nu läget och ber allmänheten att fotografera och rapportera om de ser blåskrabbor. De har randiga ben och en fyrkantig ryggsköld med tre taggar på varje sida om ögonen. Hannarna har en blåsa på klon. Ett vanligt tillhåll för dem är på grunt vatten under stenar.
Långsam process
Klimatförändringar som leder till att det blir varmare kommer också göra våra breddgrader mer gynnsamma för ännu fler långväga och invasiva organismer. Så hur motverkas den här utvecklingen på bred front?
När det gäller krav på rening av barlastvatten, har frågan varit aktuell i många år. 2004 kom en FN-konvention men det skulle dröja hela tretton år innan tillräckligt många nationer hade ratificerat den, alltså gjort den juridiskt bindande och aktiv. Först 2017 kom barlastvattenkonventionen på plats med ett sextiotal länder som skrivit på.
Varför dröjde det så länge? Det kostar att ha ett reningssystem på varje fartyg och konventionen kräver också administration, rapportering om hur barlastvattnet faktiskt hanteras i praktiken. Oklarheter om reningsmetoder, vilken som är kostnadseffektiv och samtidigt levererar resultat finns också.
Sedan två år är alltså den här konventionen på banan men i en infasningsperiod fram till 2024. Dispenser utfärdas. Och en del får dumpa barlastvattnet som det är på djupt vatten långt ute till havs.
Vi kan konstatera att det inte är någon större fart på förändringens vind för barlastvatten. Frågan är om det inte doftar mer av ekonomiska intressen här än effektiv hjälp åt en hårt åtgången värld?
Fotnot: Forskarna uppmanar allmänheten att rapportera okända eller nya arter via denna sida, så de kan följa förändringarna.
