Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 13.
MASSAGEINSTITUT VAR BORDELL
Abeds situation är långtifrån unik. Alla svenskar har läst i sina lokaltidningar om skolbarn som kämpar för utvisningshotade klasskamrater, om familjer som tvingas tillbaka till förtryck och förföljelse, om sjuka som bedöms inte kunna få tillräcklig vård i länder de flytt ifrån, bärplockare med arbetstillstånd från Migrationsverket som lurats av bärföretag osv.
I boken De förlorade barnen berättar författarna Jens Mikkelsen och Katia Wagner om flickor och pojkar som kommit till Sverige och sedan försvunnit. Mellan 2007 och 2012 försvann enligt författarna 1 202 unga flyktingar. Var de finns nu är det ingen som vet.
Författarna letar och lyckas hitta några av barnen, utspridda i Europa, oftast i slummen i någon av Europas storstäder. Där hankar de sig fram som billig arbetskraft, prostituerade eller som narkotikaförsäljare på gatan. Författarnas slutsats är att välfärdsländerna i Norden liksom Schengenländerna frånsäger sig allt ansvar för dessa minderåriga barn. Så snart ett barn försvunnit från en flyktingförläggning eller ett asylhem tycks ansvaret för vad som händer barnen upphöra.
Migrationsverket, som oftast pekas ut som boven i dramat, är också, det måste påpekas, utsatt för alla sorters försök till bedrägeri. Den 24 oktober 2011 redogör Dagens Nyheter för hur ett gift par, där mannen är regeringstjänsteman, lurat Migrationsverket och ordnat arbetstillstånd för minst 20 kvinnor från Thailand, som alla skulle arbeta på olika massageinstitut! Tre massageinstitut hade paret öppnat i Stockholm. Hustrun stod som ägare och mannen skötte myndighetskontakterna. Den här verksamheten kunde avslöjas eftersom regeringstjänstemannen dessutom försökt lura skatteverket på sociala avgifter och skatter.
Enligt Migrationsverkets dåvarande ansvarige chef för arbetstillståndsenheten, Alejandro Firpo, hade en utredning tillsatts. Han sa till tidningen att ärendet skulle överlämnas till polisen.
Sedan 2009 har ett hundra nya thaimassagesalonger, där nyanlända kvinnor arbetar, öppnat i Stockholm står det i en faktaruta i DN. Enligt polisen förekommer det mer än massage i lokalerna. De som driver salongerna har på något sätt lyckats utverka arbetstillstånd för kvinnorna.
Samma dag som artikeln om massagesalongerna publicerades kan DN berätta att regeringens nya liberalare regler för arbetskraftsinvandring lett till rovdrift av utländsk arbetskraft. Arbetsgivare har använt regeländringen till att fuska med arbetstillstånd, betala slavlöner och utnyttja utländska arbetare.
I Ordfront Magasin (nr 5, 2012) berättas om familjen M från Azerbajdzjan som trots ett flertal dokument om att pappan utsatts för tortyr fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Ärendet går genom alla instanser. Familjen skickades tillbaka till Baku där de alla utsattes för misshandel och förnedrande behandling. Kruxet är att detta inte går att bevisa. Migrationsverket lutar sig mot en rapport från Sveriges attaché, placerad i Turkiet, som när han får frågan, aldrig hört talas om någon incident hos gränspolisen i Baku i samband med familjens utvisning.
Efter att ha tagit emot hundratals anmälningar från irakiska flyktingar i Sverige beslutade Europadomstolen att massutvisningarna måste stoppas. Innebörden i beslutet var att Migrationsverket måste göra en noggrannare bedömning i varje enskilt fall. Inte som tidigare gå på linjen att eftersom allt bedöms vara lugnt i Irak kan alla skickas tillbaka utan särskild individuell prövning.
Europadomstolens ställningstagande väckte hopp. Abed som läst om stoppet på nätet ville att vi direkt skulle skicka in en ansökan om att hans fall skulle behandlas av domstolen. Det hade redan kommit in 150 ansökningar dit från irakier, enligt Migrationsverkets hemsida.
Ansökan gick i väg men vi förstod snart att det skulle komma en rekyl. Och den kom dagarna efter, då Migrationsverket gick ut på sin sajt och förklarade att Europadomstolens beslut inte skulle tolkas bokstavligt. Visst ska det göras individuella bedömningar skrev verket: »Däremot finns det för närvarande inga rättsliga förutsättningar för att stoppa alla utvisningar till Irak, vilket olika organisationer krävt. Europadomstolen har meddelat att den avser att begära ett stopp i alla ärenden som gäller utvisningar till Bagdad.«
»Ja, men då måste det ju gälla mig«, säger Abed. »De vill ju skicka tillbaka mig till Bagdad.«
Längre fram i texten skrev Migrationsverket att man skulle publicera den rapport som personal från verket författade efter att nyligen ha gjort en resa till Bagdad. Då, underförstått, skulle Europadomstolen komma att fatta samma beslut som det svenska Migrationsverket, nämligen att det var lugnt och tryggt i Bagdad och att utvisningarna kunde fortsätta också dit.
Vi fick aldrig något svar från Europadomstolen. Det fick inga andra heller, efter vad vi fick veta. Sannolikt vägde Migrationsverkets rapport tyngre än ansökningarna, hur väldokumenterade de än var.
Därför kunde rubrikerna i tidningarna lyda:
»Irakier kan åter utvisas från Sverige … Stoppet hävt – nu skickas de tillbaka.«
Så återgick allt till det »normala«. Tidningsartiklar, tv-reportage och radioinslag berättade om tragedier från olika delar av landet, som historien om den sjuke kurden Aram Gohlam från Afghanistan, som försökte begå självmord när han fick sitt avslagsbeslut, eller Awat från irakiska Kurdistan, som lyckades med sitt självmord. Båda var tonårspojkar.
I november 2014 spelades U17-VM i fotboll i Förenade Arabemiraten. Sveriges lag hade för första gången kvalificerat sig till slutspelet och skulle spela inledningsmatchen mot Irak. Jag frågade den fotbollsintresserade Abed vilket lag han skulle hålla på. Jag visste att han och hans kompisar från Irak skulle samlas för att titta på matchen. Inte bara för att de är fotbollsintresserade, matchen hade också en djupare betydelse för dem. Här skulle ungdomar från Irak tävla med ungdomar från andra länder. På lika villkor. Annars existerar Irak i svensk tv bara som exempel på krig och kaos.
Ungdomarna i Iraks lag hade trotsat bilbomber, utegångsförbud, varningar från extrema grupper och föräldrars oro. Mot alla odds fanns de på plats i Förenade Arabemiraten. I Sverige satt deras jämnåriga kamrater och kände samhörigheten. De var stolta och samtidigt sorgsna.
Flera pojkar var ungefär i samma ålder som spelarna och alla hade de bittra minnen. Nu ställdes frågan om relationerna med det gamla landet och det nya på sin spets. Trodde jag. Och visst, matchen ses med stor inlevelse men helt utan heta nationella känslor. Abed och hans kamrater ser med stor sympati på spelarna i det irakiska laget som kämpar tappert, men i andra halvlek tar svenskarnas bättre fysik ut sin rätt.
»Det bästa laget vann«, konstaterade Abed. »Det syntes tydligt vilka som var ordentligt samtränade och starkare. Men jag tyckte killarna från Irak försvarade sig bra så länge de orkade. Det var en bra match.«
Abed är så inne i kampen för att få stanna att han inte riktigt kan sortera sina känslor för Irak. Men han var ändå glad att matchen spelades, att den visades i tv och att de irakiska pojkarna gjorde en godkänd insats.
TELEFONKÖER
Vi träffar svetlana och hennes dotter Anna från Ukraina som är på besök. Gunilla har arbetat med Svetlana och lärt känna dem båda. För två år sedan bestämde de att Anna skulle söka sig till Sverige för att få en bra utbildning. Hon vill bli ekonom.
Just det året införde den svenska regeringen nya regler för studier vid högskolor och universitet. Tidigare var undervisningen gratis för alla som hade rätt kvalifikationer, men nu är det bara EU-medborgare som kan studera fritt i Sverige.
Abed följer vårt samtal med vidöppna ögon och öron. Att studera vidare vid ett svenskt universitet har ju varit hans dröm sedan han kom till Sverige. Men efter en stund bleknar han.
Vid ett besök på den svenska ambassaden i Kiev fick Svetlana veta att det skulle kosta cirka etthundra tusen kronor per läsår för Anna att få visum och tillträde till utbildningen. Dessutom krävdes att Svetlana skulle garantera ytterligare trehundra tusen för de kommande tre åren det skulle ta att läsa till civilekonom vid universitetet i Luleå. Och dessa pengar måste sättas in på Annas konto. Hon som då bara var sexton år. Det lät orimligt, men på ambassaden var de omutliga.
De 100 000 kronor som Svetlana sparat skulle alltså bara räcka till det första årets avgifter. Ovanpå det kom kurslitteratur, boende, mat, kläder, nöjen och transporter i Luleå. Enda chansen var att försöka låna ihop pengarna för år två, tre och fyra. Svetlana arbetar i Ukraina som tolk åt flera europeiska företag som har affärer i landet. Det gjorde att hon kunde få banklån.
Nu har det gått två år sedan vårt samtal och Anna är etta i sin klass på civilekonomutbildningen vid Luleå universitet. Hennes svenska är närmast perfekt. Hon pluggar hårt, vilket inte alla hennes svenska kamrater gör. Ofta får hon hjälpa dem inför prov. Vid sidan av studierna arbetar hon tio timmar per månad för att få ihop till kursböcker och busskort.
Anna kommer att bli en stor tillgång för Sverige och för det företag som anställer henne när hon om två år är klar civilekonom. Men hur många utländska studenter har en förälder som kan få ihop så mycket pengar för sina barns studier?
Svetlana har fått ta många extrajobb för att klara sig själv, hjälpa sina gamla föräldrar, betala av på lånen och skicka lite till Anna. Är föräldrarna rika är det naturligtvis inga problem, men Svetlana och Anna kommer från enkla förhållanden.
Så slår politiska beslut mot inte bara flyktingar och människor som söker skydd utan minskar också de positiva influenser som utländska studenter haft på våra universitet.
»Jag har suttit och väntat i telefonen, blivit kopplad och till slut blivit bortkopplad.« Abed är irriterad efter att förgäves ha försökt nå fram till arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Jag förklarar att det är en del av livet, att vänta på sin tur. Vara tålmodig.
Jag frågar Abed om han varit och tränat. När han slutade jobbet på Miljöskolan köpte jag ett träningskort på ett gym för att han inte skulle slöa till.
Jag påminner om vad jag sagt till honom en gång: »Det gäller att ligga på! Ring igen! Gå dit! Knacka på. Ge dig inte!« Abed skrattar och minns när han en gång skulle ringa en kvinnlig handläggare som lite irriterat undrade varför han ringde när hon sagt att han skulle vänta på besked. »Tomas säger att jag ska ligga på dig«, svarade han och när han märkte att hon inte uppfattade skämtet tvingades han förklara att han menade »ligga på«.
Jag får dåligt samvete och så gör vi en lista på allt som ska ordnas när alla är tillbaka efter ledigheterna. Det stora hoppet, som vi inte talar så mycket om, är ju den ansökan om uppehållstillstånd med alla nya intyg och dokument som vi skickade till Migrationsverket i slutet av oktober 2013. Om det blir ett ja skingras de stora mörka molnen och mer vardagliga problem återstår. Då får Abed papper på att han får vara här, de fyra sista siffrorna efter personnumret och kan både studera och söka jobb utan att några myndigheter kan hindra honom.
När vi ses på morgonen första vardagen i januari känns det som vi har ett par viktiga dagar framför oss. Abed ser trött ut. Han säger att han sovit dåligt. »Det är för mycket som går runt i huvudet.« Vi går igenom listan. Den första punkten, att ringa arbetsförmedlingen är avklarad men inte slutförd, handläggaren var hemma med sjukt barn. Så bra att vi har den möjligheten i vårt land men så surt för den som behöver ett besked. Nästa samtal, till Migrationsverket: Kötiden beräknas till 36 minuter. Kommunals A-kassa: Kötid 14 minuter. Vi sitter i var sin telefonkö. Från Migrationsverket blir det efter ett tag ett mekaniskt svar: Alla våra handläggare är upptagna. Återkom. A-kassan förklarar vilka blanketter som Abed måste be sin arbetsgivare att fylla i för att han ska kunna få någon ersättning.
Medan vi väntar diskuterar vi den senaste veckans händelser i Irak. Abed som följer vad som händer via olika arabiska sajter försöker ge mig några grundläggande informationer som gör det möjligt för mig att förstå.
Falluja, den sunnidominerade staden sju mil väster om Bagdad, har tagits över av terrorgruppen ISIS. Gruppen anses stå al-Qaida nära och komplicerar situationen ytterligare i Irak. ISIS står för Islamiska staten Irak och Syrien men förkortas numera IS. De amerikanska trupperna lyckades med stora förluster »befria« Falluja under intåget i Irak, men sedan USA dragit sig tillbaka har IS sakta och efter hårda strider tagit tillbaka kommandot. I Syrien har IS samtidigt flyttat fram sina positioner, vilket gör att regeringen i Bagdad står inför ännu större och svårare problem än tidigare. Abed försöker förklara:
»Det här visar hur svårt det är att få folk i väst att förstå vad som händer i Irak. I Falluja är majoriteten sunni och al-Qaida/IS är också sunni, ändå har al-Qaidagruppen tagit över med våld. Inom de här grupperna finns olika falanger, det finns goda och det finns dåliga sunni som strider mot varandra precis som det finns goda och dåliga shiiter. Och i regeringen sitter både shiiter och sunni. Och kurder. De vet inte vem de ska stödja i till exempel Falluja. Det är kaos. Fattar du?«
Jag skakar på huvudet.
Kan det finnas någon annan instans med internationell överblick än Migrationsverket som fortfarande betraktar läget i Irak som lugnt och tryggt?
Ibland kan det underlätta att veta att man inte är ensam om sina tankar. Abed berättar om Samir från Jemen som bor i Luleå med sin mamma, fyra systrar och en bror. Plötsligt, efter sju år i Sverige, har tre av de fyra systrarna fått uppehållstillstånd men inte mamman, inte den fjärde systern, inte Samir eller hans bror Omar.
Samir har gått i gymnasiet och betygen räckte för att komma in på ingenjörsutbildningen på universitetet, men eftersom han saknade de fyra sista siffrorna fick han inte börja. Jo, han var välkommen om han liksom Anna från Ukraina kunde betala 100 000 kronor. Han har också tidigare vikarierat som undersköterska på ett äldreboende men fick inte förlängt arbetstillstånd. Hans historia liknar Abeds. Så när som på att Samir har haft sin familj omkring sig. Tills nu. Abed känner starkt för Samir och hans familj.
Det vore konstigt om han kunde sova gott om nätterna.
Jag märker att mina tankar allt oftare går till min egen farfar Meijer och hans väg hit. Varje gång Abed berättar om sin farfar, Abdalsattar Alnjjar, snickaren, tänker jag att jag vet nästan inget om min farfar. Vad som hände när han kom till Sverige, hur han togs emot, varför han hamnade i Ekshärad i Värmland.
Abed kan sin egen historia. Familjens och släktens. Vet mycket om sin farfars liv. Har bra koll på sina mostrar, fastrar, kusiner. Men inför det som händer i Irak nu är han lika undrande som jag: »Alla som i dag sitter i regeringen i Irak har en gång suttit i fängelse, anklagade för att vilja störta Saddam. Nu slåss de inbördes och striden står inte mellan shiiter och sunni utan konflikterna kan handla om helt andra saker. Vilken region de kommer från, hur släktleden ser ut eller andra helt obegripliga, ibland hundraåriga motsättningar.«
