Nyheterna är få från Almedalen. Inga politiska skandaler eller avslöjanden. Rätt förutsägbara tal. I tisdags var det Vänsterpartiets Jonas Sjöstedts tur. Vänsterledaren har varit pressad ett tag, inte minst inifrån partiet. Många medlemmar och sympatisörer har tyckt att partiet vek sig för S för lätt och för snabbt och oron är stor för att partiet ska gå med på mer borgerlig politik bara för att hålla sossarna vid makten.
Det vet naturligtvis Sjöstedt och partiet. Många vänstermänniskor är romantiker. På gott och ont. Röda hjärtan slår lite extra hårt när symboliken är hårt uppskruvad. Den moderna socialistiska vänstern har lämnat sig mycket av testuggandet, de värsta auktoritära dragen och bortförklaringarna bakom sig, men den är fortfarande känslosam.
Sjöstedts problem är att hans parti varken får gå för långt åt höger och tappa stora delar av sin kärna eller för långt vänsterut och skrämma bort för många allmänväljare och dessutom riskera att isoleras politiskt.
Lösningen, vad det verkar utifrån Sjöstedts tal, är att skruva på känslogasen lite, ge partiets vänster vad den behöver, hans tal innehöll tydliga markeringar om var partiet egentligen står ideologiskt, samtidigt som han blandade in lite mer vänsterpopulism än vanligt.
Vänsterpopulism är inte fel i sig. Populism är inte fel i sig. Det handlar om vilket budskap man sprider, hur sanningsenlig man är. Man kanske inte kan lova allt åt alla, eller ens vill det, men man kan vara tydlig med att man står för ett system där alla får tillräckligt, minst.
Den ideologiska pendeln slår snabbt ibland. Trots att det känns som om vi ska behöva dras med högervridningen i all evighet kan det förändras dramatiskt i nästa val. Det har hänt förut. Partier utplånas eller dyker upp från ingenstans. Den extrema högervinden har antagligen nått sin kulmen, vilket den intensiva kannibalismen på den kanten tyder på, och Vänsterpartiet vill nog ta en ordentlig plats när vindarna vänder, även om det kräver lite mer populism än som känns bra.
Det blir ett spännande skeende när strålkastarna vrids från högern till vänstern. Stefan Löfven har ett stort problem, även om S skulle växa kommer hans kritiker inom partiet att vara många. De kan till och med bli ännu fler. Vänsterpartiet har lyckats undvika att svika facket och andra delar av arbetarrörelsen alltför mycket och kommer inte att straffas lika hårt.
V behöver inte oroa sig för sin position på många år än. Om nu partiet inte lyckas sjabbla bort chansen genom ideologiska konflikter, märkliga utspel och kanske till och med partiledarstrider. Det finns en märklig reflex i vänstern, när för många håller med drar folk öronen åt sig. Ett slags kollektivt självskadebeteende.
– Vad då, håller folk med oss? Då är nåt fel!
Badkar.
Den där gnagande känslan av att jag borde njuta mer av sommaren.
