Jag vill att ni ska känna panik. Men jag vill också att ni ska känna hopp. Jag tror inte att det ena behöver utesluta andra, snarare tror jag att båda sakerna kan stärka oss på olika sätt.
Klimat- och miljörörelserna har varit ganska bra på att sprida det förstnämnda, men lite sämre på det andra. Vi pratar ofta om hur akut läget är och allt som kommer att hända om vi inte ställer om vår livsstil, men vi pratar mindre om allt fint som kan ske om vi faktiskt lyckas. Vad är det egentligen för samhälle vi strävar efter, hur vill vi att det ska se ut rent konkret, hur ska vi bo, vad ska vi leva av – kort sagt, vad är vår utopi?
Svaret på de frågorna ser så klart helt olika ut beroende på vem du frågar, men jag tror att vi ändå är ganska många som delar vissa grundvärderingar om vad som är ett bra samhälle och att vi tillsammans, utifrån de värderingarna, skulle kunna forma något slags gemensam vision.
Det går att säga mycket dåligt om Socialdemokraternas samhällsbygge under mitten av 1900-talet, men där fanns i alla fall en framtidsoptimism och en tro på att det går att skapa ett samhälle för alla. Likaså fanns det tidigare i Miljöpartiet en bred diskussion om hur ett samhälle som inte strävar efter maximal tillväxt skulle kunna se ut. I dag ser jag väldigt lite av den optimismen eller den diskussionen, varken bland de politiska partierna eller bland gräsrotsrörelserna.
I vår individualistiska tid har vi också fullt upp med att jaga efter våra egna livsmål och glömmer lätt bort det som är gemensamt. Dessutom anses det nog av många som lite förmätet att tro att just jag ska veta vad som är bäst för alla, har inte alla rätt att forma sitt eget liv? Jo, självklart är det så och därför är det viktigt att utopin inte förvandlas till en detaljstyrande stat som lägger sig i alla våra val, sådant har vi sett alltför många avskräckande exempel på. Men för att vi ska kunna nå ett samhälle som bejakar människors frihet att göra det de helst vill så behövs strukturer som gör att friheten blir till för alla och inte bara för några få.
Ironiskt nog är det kanske Sverigedemokraterna som numera lyckas bäst i att måla upp den där konkreta samhällsbilden som många kan känna i hjärtat och maggropen och inte bara i hjärnan. Men deras drömbild pekar bakåt och inte framåt, mot ett förflutet som aldrig har existerat mer än i deras fantasi.
I oroliga situationer söker många efter trygghet, vi söker efter det som känns välbekant och SD vet mycket väl hur de ska kapitalisera på den nostalgin. Det är förstås ingen slump att SD beskriver kulturpolitiken som ett av sina viktigaste områden, att Jimmie Åkesson poserar i folkdräkt eller att Mattias Karlsson dansar oxdans med kulturföreningen Gimle. De vet att det appellerar till mångas känslor.
Men det vore synd om vi lämnade walk-over. Istället måste vi erbjuda en motbild där oxdans på Sölvesborgs bygdeförening kan existera lika väl som konstverk som utmanar våra fördomar. Ett samhälle där vi jobbar mindre men mår bättre. Ett samhälle där vi känner oss trygga i vår hemmiljö eftersom vi litar på varandra.
Jag har inte alla svar på hur ett sådant samhälle skulle se ut. Men jag har idéer om hur vi till exempel kan utveckla lokala demokratiska strukturer i bostadsområden och på arbetsplatser, hur vi kan skapa system som gör att alla både känner sig trygga och får mer fritid och hur vi kan skapa saker tillsammans som gör att vi känner oss rika utan att det belastar miljön. Och jag är övertygad om att det finns väldigt många andra med minst lika bra idéer.
Jag tror inte att allt är kört, jag tror att vi har förmågan att skapa ett samhälle där många av våra drömmar och önskningar kan samexistera. Det kommer inte att bli perfekt, eftersom det inte finns något som är perfekt för alla, men det kan i alla fall bli mycket bättre för flertalet än det samhället vi lever i nu.
Snart dags att gå ut i skogen och spana efter trattkantareller.
Brexit börjar kännas som en såpopera som har pågått alldeles för länge nu.
