Krönikor

En empatistörd värld

Jag vet att det inte är snyggt. Jag vet att det inte är så jag ska tänka. Men det känns som om dumheten regerar i vår värld just nu. Här i Sverige haglar förslagen på hur vi ska få ordning på samhällsproblemen vi har just nu. Och det verkar bara vara längre, hårdare, värre som gäller. Repression.

I USA försöker liberala och radikala krafter att skapa ett samhälle som bygger på moderna principer. Rätten till din kropp, rätten till din sexualitet, rätten att tycka och tänka vad du vill. Men för att göra det måste de göra sig av med sin president som mutar, ljuger, bluffar och bedrar. Som öppet kritiserar och motarbetar själva demokratin.

I Hongkong har det lugnat ner sig lite, men Kina tror fortfarande på våld som samhällsbärande princip. Varken majoriteter eller minoriteter är intressanta när makt är den enda princip som gäller.

Det är bara att se sig om i världen. Av någon underlig anledning är det dumhuvuden som styr på många ställen. Människor som inte har förmågan att se smärtan hos dem som drabbas. Som inte bryr sig om de individer som bygger upp samhället. Makten är allt.

Det är inte ointelligenta människor. De har ofta universitetsutbildning och kan räkna pengar och ägodelar. Men många är helt enkelt oförmögna att känna empati. Och empati är solidaritetens utgångspunkt. Den som inte känner något för någon annan människa än sig själv ser ingen större anledning att hjälpa någon. Eller ta emot hjälp för den delen.

Om jag har lärt mig något av mina studier av människan, som den antropolog jag faktiskt är, så är det att vi styrs av känslor mer än förnuft. När vi ställs inför en fara blir vi rädda och reagerar direkt, utan att tänka. Tänkandet ska komma sen, när vi lämnat faran. Det betyder att det gäller att vi inte tar beslut i den första fasen. Låter rädslan styra.

Vad beror den epidemi av grymhet som smittat så många ställen på jorden just nu? På ondska? På att en del kulturer är sämre än andra? Biologi?

Nej. Men det vore ju bekvämt, eller hur? De ideologier som sprider såna föreställningar är maktideologier. De är bara till för att förtrycka. Om människor är onda eller födda med fel gener så behövs det ingen pluralism och ingen öppenhet. Det är ju människorna det är fel på. Det är människorna som ska straffas, ordnas, skrämmas till lydnad. Samhället behöver inte förändras. Inte så länge som makten ligger i rätt händer.

Jag tror inte på att bygga strukturer. Tror egentligen inte på politik. Människor är svinbra på att fixa sånt själva. Egentligen borde inte samhället vara mer komplicerat än att människor kan överblicka det. Och för att göra det så måste man ta hänsyn till vilken sorts djur vi människor är.

Inte i ett biologistiskt eller rasistiskt perspektiv, utan i ett humanistiskt. Och humanism är för mig att utgå från människan och hennes rätt till självbestämmande när vi bygger samhälle. För att kunna göra det tror jag att det är nödvändigt att göra samhället mindre.

Paradoxen är ju att också nazister och stalinister har mänskliga behov, de måste få mänsklig närhet för att överleva samtidigt som deras ideologier säger åt dem att inte lyssna på de behoven. Också i onda system bygger människorna upp sina egna småsamhällen där de faktiskt tar hand om varandra.

För det gör vi. Om vi inte sätts i bur. Om inte samhället hela tiden motarbetar oss. Så enkelt är det. Det är det vi ska ha staten till. Inte till att uppfostra och straffa oss. Fängelser, snutar och sånt är till för undantagsfallen, för de få som ger sig på andra människor och deras ägodelar. Inte för att hålla alla fångna.

Solen. När den visar sig.

Kärnkraftsrunkare.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV