Zoom

Del 24 – Boken om Abed: Nya namn att jaga

Boken om Abed: Nio års kamp mot migrationsbyråkratin.

Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 24.

Den fjärde mars ringer jag handläggaren Claudia Rosales och får besked att det ännu inte tagits något beslut. »Ring om en vecka.« Det gjorde jag och nu startade en känd refräng: Den ni söker är på sammanträde, återkommer… den ni söker är på tjänsteärende, återkommer…

Till slut, den ni söker är tillbaka på måndag klockan tio. På måndagen klockan tio: Den ni söker är på tjänsteärende och är tillbaka på torsdag. Jag ställer mig i telefonkö och till slut får jag tala med en annan person på Migrationsverket. Jag förklarar bakgrunden och ber henne koppla mig till en beslutsfattare eller någon som kan berätta hur det ligger till med Abeds ansökan. Hon får hans ärendenummer och tar fram akten på datorn. Efter en stund kan hon bekräfta att hans ärende är under behandling. Men något besked eller någon person som kan informera mig om läget kan hon inte hjälpa till med.

Jag träffar Abed efter en stor arabisk bröllopsfest på lördagen i vackra gamla Folkets hus, »Blackis«, i stadsdelen Svartöstan. 150 personer var bjudna och Abed, som arbetar på restaurang och därför är betrodd matlagare, hade varit med och förberett festen och var nu glad att allt blivit så lyckat. Maten uppskattades verkligen, sa han. Bjöds det på alkohol, frågar jag. »Absolut inte«, skrattar Abed. »De som ville dricka fick gå ut bakom huset, men ingen fick uppträda berusad. Då hade brudens pappa kastat ut dem.«
Den nittonde mars får jag till slut kontakt med Claudia Rosales, men något besked kan hon inte ge. »Det är inte jag som fattar beslut och jag vet faktiskt inte hur ärendet ligger till«, säger hon. »Då måste jag få tala med någon som kan ge besked om vad som händer, någon som kan förklara varför vi inte får något besked«, svarar jag. Efter en lång paus får jag namnet på en beslutsfattare, Emma Sörensson. Till slut lyckas jag nå fram till henne.

Emma Sörensson förklarar att väntetiden för arbetstillstånd är 18 månader och hon kan snabbt konstatera att Abed bara väntat sedan juni 2014, alltså nio månader. Jag ber henne knappa fram 11 23 61 42 och titta på Abeds ärende. Det kan ju knappast vara något komplicerat problem som ligger bakom dröjsmålet. Alla papper finns i hans akt. Allt som efterfrågats har vi skickat in. Vi kommer överens om att Emma ska läsa in sig och skicka ett mejl till mig när jag kan ringa.
Måndagen den 30 mars får jag ett mejl: Ring på min telefontid på onsdag mellan tio och elva.

I fyrtio minuter är det upptaget, sedan svarar hon: »Jo, jag har läst och ser då att han sökt från Sverige. Det är mot reglerna. Ansökan ska komma från hemlandet.« Suck. Vi för ett långt resonemang om just detta. Eftersom såväl Migrationsverket som den irakiska ambassaden i Stockholm avråder från att resa till Bagdad för en person med Abeds bakgrund, så är det uteslutet att han ska kunna söka därifrån. Det förstår Emma, men samtidigt påpekar hon att Abed nu är olagligt i Sverige. Jag svarar: »Vi anser med stöd av vår advokat att så länge ärendet inte fått ett avslut kan han inte anses leva här illegalt, så vad tycker du han ska göra? Ge oss ett konkret råd.«

Vi fortsätter att prata runt utan att riktigt nå varandra. »Man kan ju tänka sig ett spårbyte«, säger Emma. Jag ber om en förklaring. »Det handlar om att gå från ansökan om arbete till en ansökan om uppehållstillstånd.« Dags att räkna till tio igen: »Men den vägen har vi försökt flera gånger, det är därför vi hamnat på arbetsspåret. Rekommenderat av kolleger till dig, Emma.« Jag känner åter en blandning av ilska och uppgivenhet välla fram men besinnar mig. Erinrar mig artiklar jag läst om det som kallas spårbyte. Jag berättar om alla samtal jag haft med olika handläggare och beslutsfattare anställda på Migrationsverket. Hur jag fått svar som flera gånger gått på tvärs mot varandra. Ett ja från en person från en avdelning kan vara detsamma som ett nej från en annan.
Emma lyssnar och förstår min poäng, men hennes ansvar handlar strikt om att bedöma om någon har tillräckliga skäl för att få arbetstillstånd. De paragrafer hon lutar sig mot är entydiga. Men inför mina argument, som komplicerar bilden, finns inga svar i paragraferna. Jag hänvisar till vad Dan Eliasson, den tidigare generaldirektören en gång skrivit till Abed. Hur en tidigare chef för arbetstillståndsavdelningen, Alejandro Firpo, beklagat att Abed hamnat mellan stolarna.

Vi enas om att jag ska skicka över delar av mitt material; beslut, överklagande, mejl, handlingar, anteckningar från telefonsamtal. Därefter ska vi ha en ny kontakt. Det betyder efter påskhelgen.
Vid påskaftonskvällens middag talar vi om allt annat än mina senaste kontakter med Claudia Rosales, Emma Sörensson och Migrationsverket. Abed vill inte klaga men när han berättar om sina varierande arbetstider går det att uppfatta lite missnöje. Som ensamstående får han ofta delade arbetspass. Han jobbar nästan alla helger, blir ofta inringd när någon är sjuk.

Samtidigt trivs han och alla timmar märks i lönekuvertet. Han lär sig mycket, får ökat ansvar. Gillar arbetskamraterna. Det är stimulerande att möta nya människor, att ge dem bra mat, bra service. Men allt oftare känner han sig väldigt trött. »Det hänger säkert ihop med allt annat, ryggen, osäkerheten om framtiden, håret som inte vill växa riktigt …«
Vi undviker att tala om en annan händelse som varit aktuell under mars. Radioreportern Jesper Lindau träffade i februari en irakisk man, i programmet kallad Abdel, som bott åtta år i Sverige och nu fanns på ett Förvar i väntan på utvisning. Abdel var övertygad om att han skulle dödas om han tvingades återvända. Han hade i Bagdad samarbetat med amerikanerna efter Saddams fall. Precis som Abeds bror Ali. Och precis som Ali och övriga i Abeds familj hade han fått ta emot dödshot. Till Jesper Lindau säger Abdel att han kommer att vägra åka tillbaka.

Två veckor efter intervjun hämtas han på Förvaret av tre personer från kriminalvården och en polis och körs till Arlanda. Han förs ombord på ett flygplan. Där gör han motstånd och därefter går uppgifterna isär om vad som händer. Abdel faller ihop, medvetslös. På Arlanda finns sjukvårdspersonal, men dessa kontaktas inte. Inte heller tillkallas ambulans. De tre från kriminalvården och polisen kör i stället de dryga tre milen till Karolinska sjukhuset. Under färden dör Abdel. Dödsorsaken är nu föremål för utredning.

SPÅRBYTE
Efter påsk ska beskedet om arbetstillståndet komma. Emma Sörensson lät resonabel, lyssnande. Men där har jag misstagit mig förut. Att hon själv sagt att hon ville läsa på mer, sätta sig in i Abeds ärende gjorde ändå att jag hyste förhoppningar. Kollar i mina pärmar. Emma är den sjuttonde handläggaren/beslutsfattaren på Migrationsverket som ska ta ställning till en ansökan från Abed. Oräknat alla jurister, förvaltningschefer och byråkrater som på olika nivåer hanterat hans fall. Ska cirkeln slutas nu? Är Emma vår livlina?

Den sjunde april, mejl från Emma Sörensson: »Jag gör nu min sista vecka på den här befattningen. Jag kommer att lämna över ärendet till min teamledarkollega Andreas Pettersson. Tillsammans gör vi en återkoppling till dig.«
Jag tar ett djupt andetag och mejlar Andreas Pettersson och skriver att jag står till tjänst om han behöver några kompletterande upplysningar. 
Svaret kommer inom ett par timmar: »Ärendet ska behandlas av handläggare/beslutsfattare. Återkoppling kan ske i slutet av nästa vecka.« 
Fredagen den 23 april får Abed ett brev från Suzanne Earle, beslutsfattare på arbetstillståndsenheten. Hon börjar brevet med att ifrågasätta min roll som ombud: »Tomas Bresky, som uppger sig vara ombud för dig, har i flera brev till Migrationsverket åberopat att du inte kan återvända till ditt hemland.«

Hon konstaterar att det finns ett utvisningsbeslut och om Abed ändå anser att han har skyddsskäl för att stanna i Sverige måste han göra en ny asylansökan. Hon nämner inte med ett ord att hon avslår hans ansökan om arbetstillstånd, utan precis som Emma Sörensson tidigare anser hon att han bör gå in på »ett nytt spår«.
Det är lätt att konstatera att beslutsfattaren Suzanne Earle inte har ägnat särskilt lång tid åt att sätta sig in i Abeds fall. I stället misstänkliggör hon mig som ombud trots att det finns två fullmakter, från 2010 och 2012, där jag godkänns som Abeds ombud. Hon avslutar brevet: »Observera, om du vill att Tomas Bresky ska företräda dig i ditt ärende hos Migrationsverket krävs att du inkommer med en fullmakt.«
Earle skriver vidare: »Om du har familjemedlemmar som också vill ansöka om asyl måste de följa med till Migrationsverket.«
»Om du har familjemedlemmar…« Har hon ens öppnat Abeds akt?

Jag ringer Earle på måndagen och vi har ett långt samtal där hon efter att ha bläddrat fram Abeds akt på datorn ser att jag mycket riktigt har en godkänd fullmakt. Till och med två. Men detta ändrar inte hennes uppfattning att det är ett nytt spår som gäller. Jag frågar vad hon anser att han ska göra då han redan fått avslag på den asylansökan vi lämnade in 2013. Det kan hon inte svara på samtidigt som hon poängterar att något arbetstillstånd inte kan bli aktuellt eftersom han inte sökt från sitt hemland. All annan argumentation från min sida rinner av. Abed ska inom tre veckor anmäla sig till Migrationsverket för vidare information.
Abed, som jobbat hela helgen är ledig på måndagen. Vi äter lunch. Han är nyfiken på vad den nya handläggaren, Suzanne Earle, sagt. Jag lindar in hennes beslut och säger att jag nu ska ta vissa kontakter för att få ärendet att gå vidare, men svarar ärligt att något beslut i någon riktning inte är aktuellt för dagen.
Jag mejlar till advokaten Magnus Ericsson och samtidigt till kontakter på Migrationsverket i Boden. Samtal på kvällen hem till »Bengt«. Information skickas till Abeds arbetsgivare om läget. Oro i magtrakten.

I Norrländska Socialdemokraten läser jag om basketlaget LF:s intresse för spelaren Omar Krayem. En önskespelare för laget enligt artikeln. Det finns bara en hake, han är inte svensk, eller EU-medborgare, vilket gör att klubbens möjligheter att ta in fler spelare, från utanför EU, är nästan obefintliga. »Vi hoppas kunna få ett besked från de svenska myndigheterna snart«, säger klubbens tränare till tidningen. Krayem skulle passa perfekt i laget får vi veta. »Vi har fått löfte från Migrationsverket att det ska gå på två veckor«, avslutar tränaren.

Maj 2015. Abed och jag sammanfattar läget. Vi har två veckor på oss att skriva en ny ansökan om uppehållstillstånd/asyl, som också innefattar ansökan om arbetstillstånd. Advokaten Magnus Ericsson menar att vi samtidigt ska ansöka om verkställighetshinder. Visst, då gör vi det också. 
Jag har bett Abed att via nätet kolla vad som hänt i kvarteren nära deras bostad de senaste två månaderna. Han hör av sig efter ett par dagar:
3 mars: Flera bilbomber, 12 döda, 41 skadade.
12 april: Bombexplosioner, 11 döda, 18 skadade.
13 april: Flera explosioner (granater, bilbomber), 3 döda, 19 skadade. 
Ingen av dessa händelser resulterade i rubriker eller artiklar i svenska tidningar. Jag avslutar ansökan med ett par personliga rader: 
»När Abed beklagat sig och hänvisat till alla han känt till som ljugit och sedan fått uppehållstillstånd har jag varje gång påpekat att i längden är det alltid bäst att hålla sig till sanningen. Ibland har han sett tveksam ut. Jag hoppas att hans beslut att i alla skeden vara ärlig ska visa att i Sverige får den som talar sanning till slut rätt.«

Nu kan vi inte göra annat än att än en gång sätta oss i »väntrummet«. Erfarenheten säger att det kan handla om ytterligare ett par månader av ovisshet, av ett bedrägligt lugn. 
En lördag i maj dunsar Dagens Nyheter ner på hallgolvet. Där redovisas statistik som jag också nyligen läst på Migrationsverkets sajt, om antalet ansökningar om arbetstillstånd. Från Thailand har mer än 3 000 ansökningar beviljats, lika många från Indien, 80–90 procent av dem som ansökt. Och detta handlar ju inte om människor med något skyddsbehov. De anses fylla ett behov på den svenska arbetsmarknaden – precis som Abed, men han råkar komma från fel land. Ett land som befinner sig i krig, där risken är överhängande att råka ut för en bilbomb eller stå i vägen för ett attentat.

I vår sammanfattning kan vi konstatera att när Abed nu, 2015, ska uppleva sin sjunde sommar i Sverige är han kvar på ruta ett: Han kan inte återvända till Irak utan att riskera livet. Något nytt pass från den irakiska ambassaden har han inte fått. Han kan inte besöka sin bror i Frankrike, för det krävs ett pass, irakiskt eller svenskt. Och även om han hade ett pass skulle han inte få resa ut. Han kan inte på ett korrekt sätt legitimera sig på banken, på systemet eller då han ska köpa biljetter på tåg eller flyg och fortfarande kan han inte få ett eget träningskort till gymmet, för det krävs de fyra sista siffrorna i personnumret.

Under sommaren kommer nya rapporter från Migrationsverket om förväntat antal flyktingar. Migrationsverkets omvärldsanalytiker Helena Carlestam säger till TT att cirka 25 000 barn under arton år väntas komma till Europa under året. Sverige har ett gott rykte, därför kan man anta att minst hälften av dem som är på flykt söker sig hit.
Mikael Ribbenvik, operativ chef på Migrationsverket anser att fler kommuner måste ta emot barnen och de som redan har ett fungerande mottagande måste ta emot ännu fler. Samtidigt fortsätter familjer och ensamstående att komma, främst från Syrien. Men också från Irak, Somalia och Eritrea. Ekonomiskt innebär det stora vinster för de vårdbolag och privata entreprenörer som erbjuder bostäder. Bara Bert Karlssons företag Jokarjo AB beräknas enligt Dagens Nyheter fakturera Migrationsverket 130 miljoner kronor för 2015.

Abed har bestämt att begära ledigt från jobbet några dagar och åka till Stockholm och gå till Iraks ambassad för att få ett nytt pass. »Jag har ju ingen giltig legitimation nu.« Så berättar han en vardagshistoria: »Häromdagen skulle jag gå till systemet för att köpa vin till några vänner på jobbet. Vi skulle fira att en av dem fyllde år. Då begärde kassörskan leg och jag visade mitt pass. Men det här är inte giltigt, sa hon. Då visade jag ett annat kort som jag använder ibland och där min ålder står. Nej, sa hon, det här går inte. Fattar du hur det kändes. Alla i kön hörde och såg vad som hände. Pinsamt. Jag fick gå ut utan vin. Och med allas blickar i nacken. Så hade det inte behövt bli. Hon såg ju min ålder och jag finns inte i något förbudsregister. Det där hade en svensk aldrig råkat ut för.«

Jag försöker mildra hans ilska. »Kanske var det en lampa som slumpmässigt tändes just när du kom. Ungefär som när man passerar säkerhetskontrollen på flygplatserna.«
»Nu försvarar du något du inte tror på själv.« Det är inte ofta Abed tar till det tonfallet, hårt och ilsket. »Detta var ju inte något enstaka tillfälle. Det är sånt man alltid får vara beredd på men aldrig kan vänja sig vid och som du aldrig riktigt kan förstå.«