Innehåll


  • Intro

  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 18 – boken om Abed: Vackra ord

      Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas…
    • Zoom

      Del 18 – boken om Abed: Vackra ord

      Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 18.

      Den 20:e maj 2014 fyller Abed 22 år. Tillsammans med doktor Mats har vi skapat en tradition att bjuda Abed på restaurang för att fira hans födelsedag. En kort andhämtningspaus.

      Efter viss möda och lång tid lyckades jag tillsammans med Abed samla ihop vad som behövdes för att skicka in en ny ansökan om arbetstillstånd. 
      »Om man önskar ett snabbare beslut än 6–8 månader kan du skicka in ansökan elektroniskt, på webben. Du får tydliga instruktioner om hur du fyller i ansökan och vad du ska skicka med. Det blir lättare att göra rätt och ökar dina möjligheter att få ett snabbare beslut«, står det på Migrationsverkets sajt.

      Vem vill inte ha ett snabbare beslut?
      Vi gör ett försök. Själva ansökan är en blankett på fyra sidor som sökanden ska fylla i. Därefter ett anställningserbjudande på tre sidor som arbetsgivaren ska fylla i och underteckna. Vidare en blankett från facklig organisation som ska undertecknas och stämplas. Därefter kvitto på 1 700 kronor och tillståndsmedgivande från en svensk ambassad, Oslo i det här fallet. Dessutom en annons och bekräftelse från arbetsförmedlingen att tjänsten varit utlyst. Till sist, passhandlingar som styrker identiteten och bekräftar giltighet. Summa 12 sidor.
      Innan handlingarna kan scannas och skickas in måste Abed registrera en e-postadress hos Migrationsverket. Så ska ansökningsavgiften, 2 000 kronor, betalas direkt, alltså utöver de 1 700 kronorna som ambassaden ska ha, innan ansökan med alla uppgifter skickas in elektroniskt.

      Hur man bär sig åt för att registrera e-postadressen hos Migrationsverket framgår inte. Inte heller på vilket konto pengarna ska sättas in. Kanske är det min oförmåga som gör det hela oöverstigligt, men inte heller Abed, som brukar lösa det mesta inom datamystiken, klarar att fylla i alla uppgifter som krävs.
      Medan vi funderar på hur vi ska göra publicerar Dagens Nyheter, den 30 maj, en debattartikel av miljöpartisterna Åsa Romson, Gustav Fridolin och Maria Ferm. Ett inlägg där skribenterna beskriver allt bra som hänt sedan partiet började samarbeta med alliansregeringen i migrationsfrågor. Två mål syftade uppgörelsen till: »Att ge papperslösa rätt till sjukvård och skolgång« och »att förskjuta debatten i mer human riktning med fokus på människors rättigheter och hur de kan stärkas.«
      Så slår sig skribenterna för bröstet: »… vi konstaterar att dessa mål har uppnåtts. Politiska samarbeten är sällan enkla och kompromisser blir sällan exakt så som en skulle vilja, men de förändringar som har genomförts har inneburit viktiga förändringar för utsatta personer.«

      Från deras utsiktspunkt i riksdagshuset kan det säkert te sig som att mycket gott har hänt. Reformer har genomförts, regler ändrats. Men hur ser det ut nere på gatuplanet? För den enskilde asylsökanden? För Abed? 
      Ingen behöver tvivla på miljöpartisternas ärliga uppsåt, men någonstans på vägen har de vackra orden vittrat sönder och när de nått fram till beslutsfattarna i Migrationsverket har de helt upplösts. Abed har i alla fall inte upplevt på något konkret sätt hur målen med att stärka människors rättigheter satts i fokus och genomförts.
      En sidoanmärkning: De tre miljöpartisterna noterar nöjt att det blivit lättare för internationella studenter att studera här. De borde träffa Anna från Ukraina och lyssna på hennes faktiska situation som innebär att hon och hennes mamma måste klämma fram 100 000 kronor varje läsår. Ett beslut fattat av den alliansregering som Miljöpartiet samarbetar med i integrationsfrågor.

      Nu ska i alla fall de vackra orden om »människors rättigheter i fokus« testas. På Migrationsverket i Boden har jag under åren hunnit bli telefonbekant med flera handläggare. Jag ringer en av dem för att få hjälp med ansökan. Han lovar att ta reda på alla fakta och lotsa mig fram i formulären. Efter ett par timmar ringer han, suckar och erkänner att »det där var inte så lätt. Jag klarar nog inte att hjälpa er.«

      Biografen Saga i Boden fylls. Men publiken som brukar komma dit för att se konserter, gästspelande teatergrupper eller film är inte där. I stället familjer, många barn, tonåringar. Det talas olika språk. Amer Ali ska ha premiär på en ny film och som bonus ska också hans första, två år gamla film visas. Den har jag sett men ser gärna om. Den handlar om den tröstlösa väntan som nästan alla asylsökande tvingas uppleva. Fyra personer porträtteras. En trebarnspappa från turkiska Kurdistan. En palestinsk läkare. En syrisk man som kastats ut från Tyskland. En ung man från Kirgizistan som arbetat för en medborgarrättsorganisation, blivit hotad till livet och flytt. 
      Ett har de alla gemensamt, de har lärt sig det svenska ordet vänta. Vi får ta del av deras historier. Varför de tvingats lämna sina hemländer. Och vad som hänt sedan de kom till Boden.

      I filmens eftertexter får vi veta att alla fyra flyktingödena och deras familjer efter månader, i några fall år, fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd.
      Amer Ali är själv en flykting från inbördeskrigets Syrien. Han bodde 20 månader i en gammal militärkasern i Boden och lärde känna flyktinglivet inifrån. Innan han kom till Sverige hade han fem års filmstudier på ett universitet i Ukraina bakom sig. Därefter fick han arbete på syrisk tv och gjorde bland annat egna dokumentärfilmer. Av den regionala organisationen Filmpool Nord fick han i Sverige låna kamera och annan utrustning för att göra sin film.

      Efter filmen går Amer upp på scenen och möts av visslingar, rop och applåder, som vore han en rockstjärna. Alla har berörts av filmen, de har känt igen sig själva och sin situation. Hans sätt att närma sig ämnet, att tala med de asylsökande, att beskriva deras vardag på flyktingförläggningen, är både gripande och obehaglig på samma gång. Där svenska filmare skulle vara försiktiga är Amer hänsynslös. Han tvekar inte att berätta obehagliga sanningar, också när det är ofördelaktigt för huvudpersonerna. Men han gör det utifrån deras verklighet, deras perspektiv. När jag nu såg filmen för andra gången skakade den om mig ännu mer än vid första visningen.

      I den nya filmen är barnen i centrum. Där får vi möta en rad tioåringar som älskar att gå i skolan, som hittar på egna lekar, korsar nations-, religions- och språkgränser. Alla vill bo i Sverige men inte så trångt och inpå varandra som i flyktingförläggningen, ett nedlagt regemente. Vi i publiken skrattar och känner stor ömhet för barnen. En flicka berättar att hennes familj tre gånger fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd. »Jag blir så ledsen när jag ser att mina föräldrar är ledsna«, säger hon. Kameran dröjer sig kvar vid hennes ansikte, tårarna faller ner på kinderna och det är omöjligt att hålla tillbaka sina känslor. Då kommer en lång, varm, spontan applåd. Som om publiken både vill trösta henne och säga att vi förstår.

      Amer blir rörd och har svårt att säga något, men ler och tar emot bifallet efter filmen:
      »Idén fick jag när jag besökte en secondhand-butik. Då hörde jag en flicka fråga sin pappa om hon kunde få en leksak som hon pekade på. Inte nu, svarade pappan. Du vet att vi inte har några pengar till leksaker. Men när vi får uppehållstillstånd, då kanske, frågade flickan. Ja, om vi får uppehållstillstånd, svarade pappan.«
      »Vi vuxna har det svårt«, förklarar Amer från scenen, »men jag tror ändå att barnen har det värre, även om de leker och kanske verkar bekymmersfria på ytan.«
      Två socialdemokratiska politiker kommer fram och tackar Amer för filmerna. De berömmer honom och säger att de hoppas att alla ska få stanna och att det i framtiden ska finnas bostäder till alla som nu trängs i flyktingförläggningarna. Hoppas. Publiken applåderar artigt. Jag tittar ner i golvet och skäms.

      Vem kan förstå vår migrationspolitik? När Simon från Kongo berättar i Aktuellt, en av de första dagarna i juni, att han ska utvisas tycks det »bara« vara ett av många »vanliga« utvisningsbeslut som passerar. Men med Simon är det något mer. Han har drabbats av den obotliga muskelsjukdomen ALS och kommer att dö. I Sverige kan han få tillfällig vård under sjukdomens sista utdragna fas. Men den pressinformatör från Migrationsverket som intervjuas säger: »Det kan synas cyniskt, men vi har lagen att rätta oss efter.«
      Det var väl inte den lagen miljöpartisterna var så stolta över?

      I en stort uppslagen debattartikel i Dagens Nyheter den 5 juni skriver ledamöterna i Delmi, Delegationen för migrationsstudier, att ett kunskapslyft är på väg för migrationspolitiken. »Vi behöver förstå vilka faktorer som styr nyanländas möjligheter«, skriver de fem ledamöterna och vill ha mer pengar till forskning. Artikeln avslutas: »I dag håller vi ett första seminarium och bjuder in till öppen dialog med forskarna och samhället i övrigt om var kunskapsbehoven är som störst.«

      Kanske är Amers filmer inte tillräckligt vetenskapligt grundade för att ha något att erbjuda de kvalificerade ledamöterna i Delmi. Om så vore kunde det annars vara en bra utgångspunkt när de söker kunskap. Eller så kunde de bjuda in Amer och Abed. De har både kunskap och erfarenhet om vilka faktorer som styr nyanländas möjligheter, just det som efterfrågas.

      JULI I VÄRLDEN
      TT/AFP 6 juni 2014 IRAK. 
      Minst 36 personer har dödats i trakten av Mosul i norra Irak i ett självmordsattentat och i strider runt staden. Två självmordsbombare som slog till öster om Mosul tog minst fyra människors liv och skadade närmare 50, uppger polis och sjukvårdspersonal … 
      Abed som följer utvecklingen i Irak via nätet är nedstämd, allt som händer påverkar självklart hans sinnesstämning. Under hand har vi lärt oss att ingen kan utvisas så länge ett ärende lever, dvs medan det fortfarande finns en ansökan som inte prövats upp till sista överklagandeinstans. Vad som händer om han får ännu ett avslag på ansökan om arbetstillstånd har vi inte funderat över. Det finns annat som känns mer akut. Till exempel hur hans syster har det. Hur tänker hon om IS? Hur gör de för att skydda sig? 
      »Det är svårt att veta när man bara talar i telefon«, säger Abed. Hon och hennes familj är naturligtvis drabbade av samma fatwa som övriga familjen. Hon lämnade familjen i Bagdad när Abed bara var tio år. Nu är han 22. Avståndet dem emellan är mer än geografiskt. Och mer än tolv vanliga år. Varje samtal mellan dem blir både en fysisk och mental påfrestning.

      Dagen efter attentaten i Mosul kommer nya rapporter om självmordsbombare och skottlossning vid marknadsplatser. Den här dagen från staden Jalawla, norr om Bagdad. Sjutton döda och mer än 50 skadade. Eftersom det är söndag och det finns utrymme har Rapport plats för 30 sekunder om attentatet. TT, AFP och BBC kan samma dag rapportera om ett försök från IS att inta universitetet i al-Ramadi och ta studenter och lärare som gisslan. Efter hårda eldstrider kunde de irakiska säkerhetsstyrkorna driva ut ockupanterna och befria gisslan. TT sammanfattar: Till de 59 människor som dödats under lördagen vid striderna runt Mosul ska läggas 36 dödsoffer i Nineveprovinsen i fredags.

      Striderna i och runt staden Mosul trappas upp. Den 8 juni kommer rapporter om att guvernören flytt och soldater har överlämnat sina poster och gått över till IS. Det innebär att IS nu behärskar ett område från nordöstra Syrien långt in i Irak. Och nu ökar storleken på rubrikerna i tidningarna, utrymmet går från notiser till två–tre spalter. I spåren av striderna rapporteras att tusentals människor är på flykt från Mosul. Landet Irak, som sedan valet i slutet av april är utan fungerande regering, beskrivs som handlingsförlamat.

      Medan al-Qaida kan ses som en renodlad terrororganisation har IS dessutom tydliga politiska, geografiska och religiösa maktanspråk – att skapa ett kalifat, ett land som styrs enligt Koranens bud. Slaget om Mosul visar att jihadisterna, de »heliga« krigarna i IS, har mer slagkraft än den reguljära irakiska armén i den delen av landet. Bland annat genom de vapen och stridsvagnar, oftast av amerikanskt ursprung, de tagit från den syriska armén och senare också från den irakiska. 
      Återigen kallas experter på Mellanöstern in till medierna, särskilt till Aktuellts 21-sändning, för att förklara vad som hänt och spekulera kring vad som kommer att hända. Hittills har de haft fler fel än rätt i sina analyser. Jag tvivlar på att de kan arabiska. Abed som periodvis läser olika arabiska sajter vet ofta långt före de svenska experterna vad som händer.

      För något år sedan kände de inkallade experterna från Försvarshögskolan och Utrikespolitiska institutet inte ens till att IS fanns. De kunde när kriget i Syrien startade inte hålla isär IS, al-Qaida och al-Nusrafronten. Nu står de kväll efter kväll i Aktuellt och spekulerar. Studioreportrar uppträder som elever i skolan och ställer sina frågor utan att någonsin ifrågasätta de inkallade experternas gissningar. Vid något tillfälle har jag gått tillbaka och granskat vad som sagts och ställt det mot den verklighet som senare utspelats. Resultatet kan sammanfattas i två ord: usel journalistik. 
      Detta underskott på korrekta fakta påverkar också debatten. Och sannolikt Migrationsverket. Det visar inte minst de landrapporter som publiceras på verkets hemsida och som sägs bygga på egna iakttagelser och studier.
      På morgonen den 11 juni talar jag med en handläggare på Migrationsverket och passar på att fråga om det som händer i Irak påverkat besluten. Men om detta hade handläggaren ingen uppfattning, »det avgörs högre upp i verket«.

      »Högre upp« betyder bland andra biträdande rättschefen Carl Bexelius. I Morgonekot den 13 juni säger han att man följer utvecklingen noga:
      Det är naturligtvis med stor oro vi ser på händelseutvecklingen som sker nu. Det har trots allt inte varit några mer omfattande stridigheter, men samtidigt verkar det som att IS rör sig närmare Bagdad och att en militär väpnad konfrontation ändå rycker närmare.
      Ur rättslig synpunkt ser Migrationsverket nu Irak som ett land där det råder svåra motsättningar. Det är oroligt och myndigheterna där kan inte värna medborgarnas rättigheter till exempel. Nästa steg är den allvarligare beteckningen väpnad konflikt, där civilbefolkningen drabbas av striderna.
      I dag hålls ett möte på myndigheten för att bedöma om väpnad konflikt råder, rent juridiskt. Utvecklingen i landet kan påverka både asylskälen för flyktingar från Irak och avvisningar till landet.

      Vad vi gör nu är att vi försöker ge vägledning till vår personal som prövar asylansökningar, säger Carl Bexelius. 
      Abed är ledsen, uppgiven. Han följer nyheterna på webben. 
      Där får han veta mycket mer än i de förhållandevis fylliga reportage som nu publiceras och som knuffat undan tågstrejken i Skåne och en tysk grottforskare som fastnat efter ett ras i Frankrike.
      »De är Daesh«, säger Abed irriterat och syftar på terrorgrupperna från IS som nu avancerar mot Bagdad. »De får fritt fram av sina ledare att mörda och våldta. De är hänsynslösa och vet du, de är inte irakier. De är jihadister från al-Qaida, från Pakistan, från Nordafrika och från andra länder som sökt sig till krigets Syrien. Även från USA och Europa kommer de.«

      Abed har haft kontakt med sin syster. Var hon bor nu vill han inte säga. Det är lika bra att så få som möjligt vet. Hon har berättat att allt är lamslaget. Systerns man kan inte åka till sitt arbete, kommunikationerna fungerar inte, elektriciteten kommer och går, folk är rädda. Hon är orolig hela dagen när hennes barn är i skolan. Ovissheten om vad som ska hända gör att livet stannar. Allt som hänt har också gjort att hon sökt sig till religionen. 
      »Varken hon eller någon annan i vår familj var särskilt religiös förr, men nu säger hon att hon söker tröst hos Gud. När jag ifrågasätter religionen blir hon arg och tystar ner mig«, säger Abed.

      Med Hassan hade vi många diskussioner när kriget mot Saddam startade. Hassan, som själv satt fängslad och torterad under Saddams tid, jublade när de amerikanska trupperna gick in i Bagdad. »Äntligen är vi av med diktatorn, den verkliga terroristen«, utropade Hassan. När vi påpekade att den amerikanska invasionen byggde på falska uppgifter, att Saddam skulle haft stora mängder kärnvapen gömda, viftade Hassan bort dessa invändningar som oviktiga. Det avgörande för honom var att Saddam nu var borta. Irak skulle resa sig.
      I dag är Hassan lika bedrövad och desillusionerad som vi. 
      Det fanns ingen plan som skulle sättas in efter diktatorns fall. Och nu, ett nytt krig mellan en aggressiv sunnidominerad terrorgrupp, IS, och en splittrad ledning i Bagdad. Amerikanernas ansvar för hur det ser ut är uppenbart menar Hassan, som inte gillar att bli påmind om hur han jublade när de amerikanska trupperna ryckte fram.

      Abed som var så ung, bara elva år, när Saddam störtades har numera blivit mer medveten om hur livet såg ut när han växte upp. Att alla kunde leva relativt fridsamt så länge de accepterade Saddams och Baathpartiets styre, men att ingen opposition tilläts. Så länge man höll sig inom de gränser Baathpartiet satte fick man vara i fred. Det var aldrig några problem att vara ute sent på kvällarna, eftersom polisen vakade överallt. Minsta felsteg straffades. Men detta var inget som ett barn insåg. Så länge skolan fungerade, det fanns mat på bordet, mamma och pappa inte beklagade sig, så fungerade vardagen. Värre var det alltså för Hassan. Han var bara 17 år när han fängslades i samband med en demonstration mot Saddam. Han talar ogärna om tiden i fängelset, men han bär tydliga tecken på sin kropp efter tortyren.

      Hassan kom till Sverige som så kallad kvotflykting via ett läger i Bosnien. Till skillnad från Abed fick han permanent uppehållstillstånd och med hjälp av Gunilla lyckades han efter många vändor också få svenskt medborgarskap. Det innebär att han kunnat åka till Basra och hälsa på sin familj. Och återvända till Sverige med kluvna känslor och splittrade bilder av utvecklingen. På ytan var det lugnt samtidigt som all politisk verksamhet ersatts av religionen. Basra var förr en stad med vänstermajoritet. Nu fanns inga spår av politisk aktivitet.
      Abed vill göra en ny ansökan om uppehållstillstånd. Han menar att det som händer i Irak borde få Migrationsverket att ompröva det senaste avslaget. Han vill åka till Boden och själv tala med folk som bestämmer. Jag försöker förklara att han säkert kan få någon att lyssna, men att svaret sannolikt blir: Beslut i sådana här frågor fattas långt över våra huvuden. »Jag vill ändå försöka«, säger Abed. »Gör det, jag kan inte se att du har något att förlora. Tvärtom, då kan du själv lära dig mer om byråkratin runt besluten«, svarar jag och lovar att ta fram kopior på de handlingar vi skickade in i vintras. De kan vara bra att ha med.

      Rapporterna från IS framryckning tar sig allt groteskare former. Avrättningar av civila, bilder på folk som skjuts läggs ut på webben, oppositionella inom den egna rörelsen kan ses korsfästa på filmbilder! Vad som också upprört övriga världen är de filmer som visar hur IS-soldaterna med släggor slår sönder statyer och målningar, inredningar i moskéer och annat som påminner om islams långa historia i Syrien och Irak. 
      På Migrationsverkets webbplats hittar vi ingen ny information om livet för folk i Irak. 
      Det märkligaste som hänt är att allt fler nu hoppas på Peshmerga, de kurdiska stridande förbanden. Peshmerga har inte bara stått emot IS attacker, de har också tagit tillbaka en del områden. I början av juli riktade de in sig mot staden Kirkuk. Enligt uppgifter som Abed hört, men som jag inte sett i svenska tidningar, har både den turkiska och iranska regeringen varnat Peshmerga för att försöka inta Kirkuk som ligger i Irak.

      Under tiden strömmar flyktingar in till Kurdistan från olika delar av Irak. Jättelika tältläger har byggts, men de förslår inte långt. Bara från Mosul har cirka 500 000 människor kommit. I irakiska Kurdistans huvudstad Erbil har människor slagit sig ner i parker och grönområden runt staden. Alla hotellrum är uthyrda. 
      De amerikanska flygplan som premiärminister al-Maliki väntat på är försenade. I stället har en rysk flygflotta anlänt till Bagdad för att sättas in mot IS. Också Assad i Syrien har skickat flyg till Irak för att bistå i försvaret av Bagdad. Gamla fiender blir nya vänner i den förvirrade och kaotiska utvecklingen i området.

      När vi diskuterar det politiska läget den andra juli är Abed upprörd. Han är inne i en period när han läser allt han kommer åt. Vad gör FN? Ska detta bara få fortsätta? Från sin syster får han inga svar. Hon vill inte gå in på hur livet egentligen ter sig. Men Abed uppfattar att hon är mycket oroligare än hon låter påskina. 
      Att läsa hur IS-soldaterna beter sig mot unga flickor måste självklart vara oroväckande för en mamma med två döttrar och en son. Brodern Ali i Frankrike vet lika lite, eller säger lika lite. Han har ju fortfarande en del gamla vänner kvar i Irak som han håller kontakt med. Det enda som är tydligt är att detta krig inte går att överblicka eller förutspå slutet på.

      Det stämmer bra med Abeds egen situation. Inget svar på hans ansökan om arbetstillstånd, ingen ny information från Migrationsverket om hur man ser på det som händer i Irak. Ingen skickas den här tiden tillbaka till Irak. 
      Ibland, säger Abed, tänker han på sina föräldrar. Just ovissheten om deras öde plågar honom, men varken hans syster eller bror eller någon annan vet något.
      Sverige, Tyskland, Österrike och Frankrike tar emot proportionellt flest flyktingar från Syrien. Det är hedervärt. Att anklaga motsträviga medelhavsländer som Italien ter sig meningslöst. Under 2014 landade mer än hundratusen båtflyktingar på Lampedusa och Sicilien.

      Reportage i tidningar och tv från Syditalien gör att vi förstår att mottagandet är en internationell angelägenhet. Vid ett tillfälle i början av juli kom en fiskebåt in med över fem hundra flyktingar. I lastrummet fanns 40 döda män. De hade dött av syrebrist. Flyktingarna på däck hade hört sina landsmäns förtvivlade rop på hjälp men hade inte kunnat göra något. När de försökt hade de stoppats av smugglarna på båten.
      Bland flyktingar här i Sverige märks en påtaglig rädsla för att ökad flyktingmottagning kommer att försvåra deras redan besvärliga roll. När syrierna nu per automatik får tillfälligt uppehållstillstånd växer besvikelsen hos dem som väntat i flera år, med ofta lika angelägna skäl som de från krigets Syrien. Redan är det hopplöst att hitta bostäder till dem som kommit så det har blivit fritt fram för »smarta« affärsmän att ordna boenden. Osäkerheten kring vad som verkligen gäller i asylpolitiken är stor och när statsminister Reinfeldt i ett tal, tre veckor före valet i september, säger att vi måste öppna våra hjärtan blir förvirringen total. Ingen har förstått vad han menar och spekulationer får fritt spelrum.