Energi · En syl i vädret

Att säga ingenting på akademiska

Språk och skrivande är viktigt för tänkandet, inte för att imitera något som ger prestige eller poäng eller betyg.

Att skriva är viktigt. När man ser sina tankar nedskrivna kan man tänka vidare, komma vidare, hitta nya aspekter. Så brukade en lärare som ett av mina barn hade på gymnasiet säga till sonen, som gärna tänkte och diskuterade men inte gillade att skriva.

Speciellt, sa han, är det bra om man tänker plugga vidare och skriva akademiska texter, som bygger mycket på just att man tänker, ifrågasätter och tänker vidare. Jag tror att det var det bästa råd man kan ge någon som ska skriva i största allmänhet, och inte minst vetenskapliga texter.

En akademisk text ska kunna bära komplexa tankar och vara jordmån åt nya – och det är därför sådana texter ser ut som de gör. Man använder fackuttryck för att kunna vara exakt i kommunikationen med andra som sysslar med samma ämne. Man låter meningarna vara långa om det behövs. Skribenten håller sig i bakgrunden. Litteraturhänvisningar ser ut på ett visst sätt, och så vidare.

Det finns skribenter som kan uppfylla allt det där och ändå få till en text som de flesta kan begripa och som rent av är trevlig att läsa. Men det är inte ett absolut krav – man får vara svår och tråkig. Däremot får man inte svamla.

Jag vet inte om det stämmer att studenter i allmänhet skriver sämre nu än förr, men en av dem som säger det är Petra Garberding, som är doktor i etnologi vid Södertörns högskola. I en artikel förra veckan i tidningen Universitetsläraren tar hon två texter som exempel, förhoppningsvis inte två typiska texter utan bland det värsta hon har hittat.

De är hämtade från två studenters hemtentor – båda studenterna har använt det gamla fina knepet att spä ut ett tunt innehåll med svammel. Den ena skriver dessutom extremt slarvigt och använder formuleringar som verkar vara hämtade från Google-översättningar i flera led av en diskussion i sociala medier. Den andra har gått på en föreläsning där hen har fått en genomgång av skrivregler, hur man skriver i olika genrer, hur man gör korrekta referenser med mera.

Ändå är den andra texten lika dålig som den första. Frågan handlar om vad genus är och varför begreppet är viktigt i studenternas framtida yrke, nämligen lärare. Svaret kan sammanfattas ungefär så här: ”Genus är inte samma sak som biologiskt kön. Christian Eidevold skriver att det har med jämställdhet att göra och att man använder begreppet i en del forskning. Det har jag läst om i boken Anna bråkar av Christian Eidevald (2011).”

Men det hade ju varit pinsamt, så studenten har fyllt på med luft och felaktigheter så att svaret har blivit tre gånger så långt. En mening lyder: ”Eidevald lägger även märke till om uppfattningen om kön och genus om hur separationen sker sig inom delvis forskningsprojekt och med jämställdhet, det vill säga ta bort de ojämställdheten som förekommer i samhället synen på kvinnan/män (Eidevald 2011:62).”

Litteraturhänvisningen är nästan rätt gjord, det finns inga stavfel, meningen är lång och det finns många långa ord. Ungefär som det står i skrivråd för studenter att akademisk text ser ut – bortsett från att det är rappakalja. Man kan undra om den här blivande läraren kommer att genomskåda sina egna elevers svammelsvar.

Sedan handlar Petra Garberdings artikel om vad man ska kräva av studenter, hur de ska få använda citat och så vidare. Men det intressanta tycker jag är att de två hemtentasvaren illustrerar en syn på språk som syns här och var i samhället: att det räcker att härma. Att akademiskt språk ska se akademiskt ut och politiskt språk ska se ut som sådant brukar. Inte för att det ska bära fram ett visst innehåll utan för att det ska se ut som om det gjorde det.

Språk och skrivande är viktigt för tänkandet, inte för att imitera något som ger prestige eller poäng eller betyg. Jag hoppas att många fler elever får lärare som kan tala om det för dem.