Tåget var vår väg ut i världen

Han kallades Pertan och bodde några kvarter bort i Västerås dit jag nyss hade flyttat för att plugga på gymnasiet. Jag och en annan Per, ”Tolle”, hade redan hunnit starta och lägga ner ett band innan vi bildade Miljonmysteriet, som lever än i dag. Vi började snart spela med andra Västerås-band. Ett av dem var Rita Rem där Pertan spelade bas. Med tiden lärde jag känna honom som en lugn och snäll person som redan börjat söka sig till journalistiken.

Det hade många av oss, vi skrev i fanzines och fick ibland in en text i någon ”riktig” tidning. Förhållandevis många av oss lever på att skriva i dag.

Det var några år efter att punken hade brunnit som hetast och hos många av oss hade den väckt längtan efter något större, vi skulle ut i världen, skriva om den och kanske förändra den. Och tåget var vägen ut i världen. I par eller små grupper reste vi ut i världen som storögda kusiner från landet. Lärde oss mer på några månaders tågluff om världen än dittills i livet.

När vi träffas på ett konditori vid Mariatorget i Stockholm påminns jag om den tiden.

Det är inte så konstigt att du blev så fascinerad av tåg och tågresor, börjar jag.

– Nej, det är det inte. Och jag är inte heller unik i din och min generation. Det var vår möjlighet till ett fritt resande, det sätt som vi kunde resa på. Man kunde stiga på på perrongen hemma, i Västerås i mitt fall, och så var det nästa Köpenhamn och sen var det Europa och världen.

Ja, när jag bodde i Västerås lufsade vi ner till stationen, steg på och hann precis somna innan man vaknade till av att det bullrade när tåget skulle på färjan till Danmark. Kändes så i alla fall. Och tågresandet i Europa påverkade hur vi såg på oss själva.

–  Ja. Vi startade Vagabond 1987 och då definierade vi oss själva som tågluffare.

Var det innan ordet backpacker dök upp?

– Nja, det var väl ungefär samtidigt, orden användes synonymt. Steget efter tågluff var sen resor till Asien. Jag hade börjat resa till Indien och andra tog transsibiriska järnvägen till Kina. Det var otroligt populärt. Jag flög till Indien, men väl på plats reste man mycket med tåg.

Mitt intryck är att det var enklare att åka tåg då på åttiotalet och billigare än att flyga.

– Det beror vad man jämför med. Det var enklare att resa till andra länder i Europa. Det fanns fler internationella direkttåg och eftersom flyget var så dyrt var tåget ett attraktivt alternativ. Sen avreglerade EU flyget 1992 och då började lågprisflyget komma och de etablerade bolagen tvingades sänka priserna. Då försvann också många direkttåg och nattåg, utkonkurrerade av flyget.

Det har ju blivit billigare att ta sig runt i Europa tack vare flyget.

– EU har skrivit mycket om avregleringen och tycker att den har varit väldigt bra för medborgarna eftersom det har blivit mycket billigare för medborgarna att flyga. Och det är ju sant. Om man bortser från det negativa med flyget så har det ju blivit så. Det har blivit mycket folkligare i alla fall.

Det är som med kokain och golf. De har ju också blivit folkliga.

– Ha ha, men tågbolagen tog inte utmaningen från flyget . De kunde ha tänkt: Hur ska vi kunna skapa en produkt som lockar med andra saker? Nattåg med juste restaurangvagn. Argumentera för att man kommer direkt från city till city. Nu har tågbolagen börjat argumentera i de banorna. Då gjorde man inte det, man drog in tåg istället.

Det var ju de tågen man letade efter. De som skar genom Europa snabbt och enkelt.

– Köpenhamn–Paris. Köpenhamn–Rom. Tåg som gick från Tyskland till en massa ställen i Europa. Alla är nu nedlagda. Det går att ta sig till Paris med tåg, men då får du byta många gånger. Det blir väldigt upphackat. Har du ett tajt schema så blir det väldigt svårt.

Men tack vare klimatdebatten har tågen återigen blivit attraktiva.

– Ja, tågen har ju fått en liten renässans. Österrike har köpt upp nattåg från tyska Deutsche Bahn efter att de la ner alla sina nattåg. Och nu pratar också de nederländska och schweiziska statliga tågbolagen om att starta nattåg igen. Det har de inte haft på många år.

Förutom miljöaspekten, vad skulle du säga är det som är bra med tågresande?

– Det är ett annat sorts resande. Om du gör en jämförelse mellan att ta dig från punkt A till punkt B, säg Stockholm till London, så är det ju enklare och billigare, flyget slår alltid tåget där. Men om du tänker dig en annan semester, du vill se fem städer i Europa, då är tåget inte bara enklare utan också billigare.

Räknar man in alla transporter fram och tillbaka till flygplatser blir det väldigt dyrt att resa runt i någon större utsträckning.

– Ja, här i Stockholm kostar det ju flera hundra bara för att ta sig till en flygplats. Och tåget är inte bara transport. Det är också en upplevelse. Man sätter sig i restaurangvagnen och äter nåt gott och ser ut på världen, går sen och lägger sig och sover tills man är framme.

Nyttan som ett ökat resande med tåg skulle göra är inte heller att förakta.

– Den uråldriga uppfinningen med stålhjul mot stålräls är ju otroligt energieffektiv. Tåget är fortfarande en av de mest energieffektiva sätt att ta sig fram efter 200 år.

Och kombinerat med cykel, som är det mest effektiva sättet att ta sig fram för egen kraft, blir det oslagbart. Det betyder inte att det går snabbt. Snabbt är inte alltid det mest effektiva egentligen. Men man ser lite ner på resandet som tillstånd, som en syssla som är värd något i sig.

– I boken kallar jag tåg för ”framrusande rum för eftertanke”. Många av oss blir lugnare av att vara i rörelse. Åtminstone jag kan koppla av då, sitta och läsa, koncentrera mig.

Det är skillnad mot en annan sorts rörelse, myllret på en konferens eller på en konsert. Det kan vara plågsamt, men på tåg sitter man där man sitter och kan inte göra så mycket åt det.

– Det fanns ett tag ett bolag som specialiserade sig på tågupplevelsen. Ett litet bolag från Alingsås som körde med gamla sextiotalsvagnar från SJ som de körde mellan Stockholm och Göteborg. Gammal stil på restaurangvagnen, bordsservering. Tåget stannade då och då för att släppa förbi snabbtåg och många blev stressade av det, men jag satt där och njöt.

Tåget har enorma miljöfördelar och kommer säkert att bli allt mer populärt, men samtidigt har det rustats ner i många länder och det kan vara svårt att snabbt öka tillgången, inte minst för att själva järnvägsnätet inte räcker till eller håller för högre belastning.

– Experter på området brukar säga att problemet är att ingen har hållit i taktpinnen. Vi har haft ett statligt verk, Trafikverket, som inte har visat så stort intresse för sin uppgift och som har saknat expertkunskap. Verksamheten har skötts av olika privata bolag, men ingen har haft koll.

Att förstatliga tågen helt igen tycker jag skulle vara en självklarhet, rälsen ligger ju där den ligger och det blir aldrig mer än en låtsasmarknad som bevisligen inte har fungerat.

– Det kan göras på andra sätt. Som i Japan. Där han man privatiserat, men där har ett privat bolag ansvar för en hel region. Totalansvar för räls, stationer, tåg, biljetter, rubbet. Allt som har med tåg att göra. Det fungerar väldigt bra, till skillnad mot i Sverige där allt är fragmentiserat.

Vi snackar lite om våra barn, blir lite nostalgiska och inser att intervjun är över. Pertan ska träna och jag ska tillbaka till redaktionen. På väg till bussen ler jag. Vårt gamla kompisgäng från åttiotalet har fått en del gjort i alla fall. Vi kanske inte har förändrat världen i grunden, men vi har i alla fall berättat om den.

I början var tåget nödvändigt för att vi skulle hamna där. Utan det hade jag inte läst Anarkismens ABC, det hade dröjt många, många år innan jag skulle ha kunnat få se Mona Lisa, gått på Vivaldikonsert i Wien eller besöka synagogan i Krakow. Jag skulle inte haft råd att demonstrera mot kärnvapen i Köpenhamn och mitt vuxenblivande skulle ha tagit mycket längre tid.

Längtan i mig efter att få kasta mig ut i det okända igen växer. Nattåg till Hamburg och sen ut till Nordsjökusten som jag älskar så mycket? Kanske blir av nästa sommar.