Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 19.
Eu:s toppolitiker samlas och gör uttalanden. Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström reser omkring till olika flyktingläger och talar upprört i tv:s nyhetsprogram om vad hon sett och hört. Läget är katastrofalt. Stora insatser krävs. I bakvattnet lägger främlingsfientliga grupper ut fantasifulla uppgifter på nätet och i debatten som förs är det omöjligt för den som önskar att få mer kunskap om alternativen till dagens situation. De enda i Sverige som drar nytta av förvirringen är Sverigedemokraterna och andra flyktingmotståndare.
Ett intressant reportage publiceras i Dagens Nyheter den 26 juni. Tidningens utsända har följt Oskar Ekblad, flyktinglobbyist från Migrationsverket, när han reser runt i Europa med ett enda ärende: ta emot fler syriska kvotflyktingar. Hans vädjanden ger få konkreta resultat. I stället justerar Sverige upp den siffra på flyktingar som beräknas komma det här året, från 69 000 till 80 000. Vårt land kommer därför att vara det mest generösa av alla EU:s länder när det gäller att ta emot människor på flykt, främst från Syrien, men ett ökande antal kommer också från Eritrea.
I takt med dessa förändringar åker människor som Abed allt längre ner i prioritetslistan. Vi tar än en gång kontakt och ber brodern Ali i Frankrike och Ahmed i Göteborg att skriva, ringa och söka efter personer som kan vittna om den aktuella situationen i Bagdad. Det kan finnas personer som tidigare inte vågat säga något men som nu är redo att berätta vad de vet. Det kan också dyka upp nya dokument. Vi lägger ut trådar. Medan dessa försök pågår har IS utropat sitt kalifat.
Vi har bjudit hem en gammal vän som jobbar på Migrationsverket för att höra hur man där ser på det som händer i Syrien och Irak och om IS framfart förändrat synen
Ingen anställd vill skylta offentligt med sina åsikter och eftersom personen vi bjudit hem kräver att få vara anonym om jag ska skriva om vårt möte kallar vi honom Bengt. Hans ansikte avslöjar hans obehag när han berättar vad det innebär att ha mandat att avgöra andra människors liv. Han tittar på oss, på Abed, och svarar: »Det är svårt, jättesvårt, och även om jag inte är ensam om att fatta alla beslut så vet jag att mitt ord som handläggare kan vara avgörande.«
Bengt tar god tid på sig, är försiktig och väger orden. Vill inte att Abed ska få några felaktiga förhoppningar. Grundinställningen är att det fortfarande går att skicka tillbaka folk till Irak. IS attacker och erövringar av städer, byar och landsbygd anses inte vara tillräckligt allvarliga för att stoppa utvisningar. Det finns områden i Irak som är säkra, anser Migrationsverket. Detta diskuteras naturligtvis bland de anställda, säger Bengt. Många av handläggarna är kritiska.
På fikarasterna kan det gå hett till, men uppifrån hörs ingenting och ingen vänder sig heller till cheferna. Och inget kan man berätta när man kommer hem. Det märks att Bengt har ett behov att få diskutera och veta hur vi utanför Migrationsverket ser på dem och deras arbete. Han vet att han kan lita på att vi aldrig skulle yppa hans namn och tar därför tillfället att tala ut.
Vi får en kopia på den senaste landrapporten som används internt. I samarbete med den norska migrationsorganisationen redovisas med jämna mellanrum läget i olika länder i det som kallas Lifos. Denna är daterad 2 juli 2014 och har aktuell information om läget i Irak som är mer detaljerad och omfattande än vad man kan hitta i tidningarna eller på sajten. Irak beskrivs som kaotiskt i de delar av landet som IS nu behärskar. Städerna Mosul och Falluja, som intagits, domineras nu helt av de sharialagar som IS proklamerat.
Abed, som verkligen vill ha detaljkunskap, hittar mycket material om Irak på olika sajter. Visserligen har de flesta avsändare egna agendor, men det lär sig den kunnige snart. Abed betonar att han aldrig kommenterar något eller trycker på gilla-knappen. Då hamnar man direkt på en utskickningslista och blir bombarderad med information. Det kan också medföra obehag säger han utan att förklara närmare. Själv följer han särskilt en sajt som heter Bagdad.
Några händelser har fått stort genomslag i våra medier. I Mosul har den kristna befolkningen ställts inför tre alternativ: konvertera till islam, fly eller bli dödad. Ett annat skeende som fått västliga medier att rapportera flitigt är den systematiska förstörelsen av tempel och moskéer. På Youtube visas hur Nabi Yunus-moskén i Mosul sprängs. Där ska profeten Yunus ha varit begravd. En profet som enligt IS anses ha predikat »fel« tolkning av islam.
Abed berättar att bland alla skrik och jubelrop som hörs när moskén rasar ihop utkristalliserar sig en röst som ropar: nu är Yunus död! Enligt Abed talar han som ropar med en arabisk dialekt som visar att han inte kommer från Irak. »Han måste vara från Algeriet eller någon annan nordafrikansk stat.«
»Förstörelsen av moskéer och andra byggnader visar hur Daesh tänker. De kan inte se de vackra byggnaderna som en del av landets kultur. De drivs bara av hat och ett inskränkt sätt att tolka islam. Allt som inte stämmer med deras tolkning måste förstöras.«
IS säger att de vill återgå till ett levnadssätt från en tid då religionen styrde allt, då alla människans handlingar stämde överens med Koranens texter. Paradoxalt nog använder sig Daesh av modernast tänkbara vapen – kulsprutor, granatkastare och missiler. Dessutom utnyttjar de tidens alla möjligheter för att sprida sitt budskap och lägger hela tiden ut foton och filmer på Youtube. Det handlar om högupplösta filmer med bästa kvalitet som visar hur de torterar och dödar. Allt för att sätta skräck i motståndarna och för att manifestera styrka. Men de sprider också propagandafilmer som visar glada barn och vänliga vuxna män med stora skägg, klädda i vita kläder som umgås vänskapligt, samtalar och kramar varandra. Det finns också filmer där unga svenska män talar om kärleken till Allah och om nödvändigheten av att åka till Syrien och delta i kampen.
I de handlingar vi fick från Bengt, som alltså var avsedda för internt bruk, finns en del nya uppgifter om hur den svenska regeringen svängt i synen på hur man ska hantera utvisningshotade personer. Skrivningarna är nu ännu vagare än tidigare. Direktiven till Migrationsverkets personal öppnar för nya tolkningar. Här finns till exempel uppgifter om att den som blivit skadad vid ett attentat ska bedömas med stor hänsyn till sina skador – fysiska och psykiska. Abed har ju berättat hur han råkat komma i vägen när en bilbomb exploderat. I själva verket hände det två gånger, men den andra gången blev han inte skadad. Det kan vara en punkt vi måste trycka hårdare på i en ny ansökan.
För att riktigt förstå hur Migrationsverket/domstolen en gång resonerat rekommenderar Bengt oss att begära ut samtliga handlingar som låg till grund för utvisningsbeslutet.
Dagen efter vårt möte med Bengt skrev jag i egenskap av kontaktombud och begärde ut alla handlingar som rört Abeds fall och alla skäl som anförts för att han inte var kvalificerad för att få uppehållstillstånd. Svaret kom snabbt. Efter två dagar hade begäran sekretessbehandlats och en beslutsfattare skriver: Migrationsverket bedömer att sökande har rätt till partsinsyn och handlingarna ska lämnas ut utan förbehåll. Äntligen ett positivt svar på en begäran. Även om det i sak inte betydde någonting.
Efter ytterligare någon dag kom en tjock lunta från Migrationsverket. Det mesta kände vi igen men där fanns också ordagranna utskrifter från de samtal/förhör personal från Migrationsverket hade med Abed så snart han installerats på det första mottagningshemmet. Vi fann också ett samtal som ska ha förts mellan två personer från Asylprövningsenheten i Boden plus en tolk och Abed. Då var också Abeds dåvarande gode man med.
Samtalet ägde rum den 12 juni 2009. Abed hade just fyllt sjutton år och hade befunnit sig i Sverige i fem månader. När jag visar utskriften från samtalet reagerar Abed direkt. »Jag minns det här. Det var två personer från Migrationsverket som ställde en massa frågor. När jag ser det här nu förstår jag att det fanns mer än en avsikt med frågorna. Det ser ut som att man den här gången skulle kontrollera att jag svarade likadant som jag hade gjort när jag hade mitt första samtal med Migrationsverket i Stockholm. Dessutom minns jag att jag inte litade på tolken. Ska bli intressant att läsa om han verkligen översatte korrekt.«
När jag läser igenom det samtal som Migrationsverkets personal hade med Abed efter två månader i Luleå slås jag av ett par uppgifter. Utfrågarna uppehåller sig länge kring hoten mot familjen. Bland annat talas det om ett kuvert med patroner från en pistol som Abed hade sett.
Kan du berätta vad som hände när du hittade det där kuvertet med patroner?
Det blev rädsla hemma. Det har kommit hot mer än en gång, till exempel den gången när de försökte mörda min far. De visste precis var vår bostad låg, då beslutade far att vi måste lämna Irak.
Kommer du ihåg vilket datum du hittade kuvertet?
Det var ju ett tag sen så jag vet inte den dagens datum.
Vet du vilken månad det var?
Nej.
Vilken årstid?
Kommer inte ihåg, jag minns inte.
Vilket år var det då?
2008.
Kommer du verkligen inte ihåg vilken årstid det var?
I Irak är det sommar hela året och en väldigt kort vinter, resten är det sommar.
Vad gjorde ni när ni hade hittat kuvertet?
Jag har inte läst vad som stod på lappen men vad jag förstod så stod det att det kommer folk som ska döda oss alla. Hela familjen. Då beslutade pappa att vi ska lämna Irak.
Vem tror du brevet var ifrån?
Det är många miliser och milisgrupper i Irak. Det måste vara från någon av dem.
Varför tror du de vill skada er?
De där miliserna vill döda alla som haft kontakt med Baath-partiet.
Varför tror du att de skickade en varning först innan de satte sina hot i verket?
Jag vet inte hur de tänker.
/Samtalet avslutas.
Abed får i läxa av mig att ta hem och noga läsa igenom de handlingar vi fått ut. Jag anade att vi skulle hitta fler märkliga frågor om händelser som utspelat sig flera år tidigare och som ingen kunde begära att den sjuttonårige Abed skulle kunna ge några uttömmande svar på. Argumenten för avslag hade kunnat ifrågasättas, på punkt efter punkt, om vi bara fått möjligheten. Nytt material har av handläggare och beslutsfattare alltid tolkats till Abeds nackdel. Varje enskild punkt han pekat på som skäl för att få stanna har handläggare och beslutsfattare angripit, förminskat eller lämnat helt obesvarade. I flera fall, som jag tidigare redovisat, med byråkratiska och juridiska omskrivningar som vore de någon sorts ombud för motsidan. Varje möjlighet att vrida på argumenten så att Abeds uppgifter ges mindre betydelse har använts. Sanningshalten har ifrågasatts. Att Abed var mellan 11 och 14 år när hoten framfördes anses inte relevant att notera.
Detta är inte Sverige, så här gör inte svenska ämbetsmän, jurister och befattningshavare i förtroendeställning, tänkte jag flera gånger när jag läste slutsatserna som alltså enkelt uttryckt innebar att Abed inte ska anses trovärdig. Enligt svenska myndigheter är han ju ett barn, men i förhören skruvas frågorna som vore han en rutinerad brottsling som använde alla medel för att slippa svara.
I alla andra sammanhang där ett barn ska höras är det självklart att hänsyn tas till ålder och bakgrund. Här är det tvärtom, man utnyttjar att han är en blott sjuttonårig pojke för att förvirra och få honom att tappa fattningen. Vilket han inte gör.
