Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige. Författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 29.
Medan vi fortsätter vår kamp mot en till synes tondöv motståndare har den irakiska armén avancerat mot storstaden Mosul, ockuperad sedan två år tillbaka av IS. De första dagarnas framryckning visar sig snart vara ett resultat av att IS övergivit sina utposter runt staden. En utdragen belägring startar och försök från armén att gå in i Mosul hindras av att jihadisterna i IS blandar sig med folket och gör motattacker. De skickar också ut bilar, fyllda med sprängmedel, med chaufförer som är beredda att begå självmord.
Lördagen den 19 november vaknar jag till Ekots nyhetssändning klockan sju:
Migrationsverket har beslutat ompröva sin inställning till situationen i Irak. I dag befinner sig sex regioner i inre väpnad konflikt, däribland Bagdad. Det är en omprövning från den uppfattning Migrationsverket hade för två år sedan och motiveras så här av rättschefen Fredrik Beijer: »Vi ser en större riskbild i dag och har informerat våra anställda att vara extra försiktiga med ärenden som gäller avslag på ansökan från personer från Irak.«
Jag tar fram datorn och lyssnar en gång till och skriver sedan ut hela Eko-inslaget. Detta måste innebära att vi kan lägga en ny viktig pusselbit till Abeds ansökan. Under fredagen hade jag sökt Anne-Li Johansson men fått veta att hon var bortrest på tjänsteärende. Det innebär att jag kan ta kontakt med Magnus Ericsson på måndagen för att diskutera hur vi ska formulera en kompletterande skrivelse till domstolen. Jag mejlar till Abed och när han senare ringer berättar han att han fått mejl och sms från fem personer som också uppmärksammat Migrationsverket nya syn på Irak. Kan det här nya ställningstagandet bli avgörande för domstolens beslut?
Jag går tillbaka till mina pärmar och anteckningar och ser att den 13 juni 2014 talade biträdande rättschefen Carl Bexelius om att det var nära väpnad konflikt i delar av Irak och att Migrationsverket skulle se över sin policy att skicka tillbaka asylsökande. Den här gången står det i klartext att det nu anses råda inre väpnad konflikt bland annat i Bagdad.
För att försäkra mig om att jag uppfattat allt rätt om de nya riktlinjerna går jag in på Migrationsverkets webbsajt. Saken är solklar, går inte att missförstå. Jag börjar skissa på en kompletterande skrivelse till domstolen. Fingrarna flyger över tangenterna. Det känns som något viktigt hänt. Ja, ja, säger djävulen på axeln, det har du känt förr. Men att skrivandet går lätt är ändå en indikation på att de nya besluten ger oss nya argument, hämtade direkt från källan, Migrationsverket.
På torsdagen är handläggaren Anne-Li Johansson tillbaka. Hon ser flera meddelanden från mig och ringer upp. »Jo, jag har läst vad du skrivit och har redan skickat det vidare till Migrationsverket.« Innan jag hinner fråga varför fortsätter hon: »Gången är den att när det kommer in något nytt så har Migrationsverket möjlighet att ge sin syn, att värdera vad det nya kan betyda för Abeds ansökan. Jag har begärt in svar till tisdag nästa vecka och sedan kommer du och advokaten att få möjlighet att kommentera verkets svar.«
»Varför ska någon tjänsteman än en gång in och försöka desarmera den nya hoppfulla tråden?«, frågar jag.
»Jag förstår om det låter krångligt«, svarar Anne-Li Johansson, »men det är så lagtexten ser ut.«
Vi kommer överens om att jag kan ringa på onsdag morgon för att höra vad Migrationsverket svarar. Därefter ringer jag till Magnus Ericsson. »Vi kanske inte ska ha alltför stora förhoppningar att Migrationsverkets svar finns redan på tisdag men i övrigt kan jag bara se positivt på det som hänt. Och förresten, hur har det gått med den där polisanmälan?« Jag förklarar att min uppfattning är att polisen avvaktar. Det är ju knappast något ärende som brinner och sedan jag förklarat för både den utredande polisen och förundersökningsledaren att Abeds fall ligger i domstolen, så verkade det som de lade Abed längre ner i prioritetshögen.
Abed har en ledig dag och jag åker för att hämta honom. »Kom in och titta«, säger han. Stolt visar han hur han möblerat om och städat i sitt rum. Inga kläder ligger framme, ingen disk på köksbänken, skorna i garderoben, sängen bäddad. »Jag fick sådan energi i går, du vet att så här brukar det inte se ut.«
Jag anade att något hänt som påverkat Abeds energi. Det var något i hans blick.
Han förstod min undran. »Jag har träffat en tjej, Tilda. Eller träffat, hon jobbar på SuBar så jag har känt henne ett par veckor, men så för ett tag sen när vi satt och pratade under en rast visade det sig att vi kände likadant, vi tyckte om varandra. Och det kändes väldigt bra.«
Trots att jag likt skidåkaren Charlotte Kalla äter tabletter för att hålla stånd mot förmaksflimmer lät jag, utan oro, hjärtat slå några extra slag. Glädjen i Abeds ögon var smittande.
Men vardagen är snabbt ikapp. På lördagen berättar tidningarna att Danya Mohamed, 27 år och pizzabagare i Jokkmokk ska utvisas. När arbetsplatsens kollektivavtal ändrades missade Danyas chef att höja hans lön. Det innebar att han under en period fick 460 kronor för lite per månad. Migrationsverket anmälde detta och Migrationsdomstolens beslut blev utvisning. För övrigt samma domstol i Luleå som har Abeds ärende. Att arbetsgivaren själv upptäckt misstaget och rättat till det spelade ingen roll. Två av fyra ledamöter i domstolen, däribland ordföranden som använde sin utslagsröst, avgjorde saken. Inget arbetstillstånd – utvisning. Till Irak. Danyars juridiska ombud ska överklaga till Migrationsöverdomstolen.
Några dagar senare kom besked från Migrationsverket att man nu ändrat sig när det gäller den familj från Uppsala som fått ett utvisningsbeslut på grund av att mannen fått cirka 200 kronor för lite i lön. Fallet hade gått till ny prövning och utvisningsbeslutet upphävts. Finns det någon logik eller är det uppmärksamheten i media som avgjort?
Magnus Ericssons farhågor att ett svar från Migrationsverket kunde dröja kom på skam. På tisdag eftermiddag ringde Anne-Li Johansson från domstolen och meddelade att det kommit ett svar från Migrationsverket i Boden som Magnus Ericsson och jag har en dryg vecka på oss att yttra oss över. Det kommer med posten i morgon, avslutade hon. »Kan jag få det i dag via ett mejl«, frågade jag. Anne-Li gav mig en speciell kod som gör att yttrandet kan mejlas till mig. Det lät obyråkratiskt och bra. Och efter en halvtimma satt jag med verkets svar i min dator. Men innehållet var inte något att glädja sig åt.
Processförare Moa Grahn konstaterar att inget nytt som påverkar tidigare beslut inträffat. Migrationsverkets nya syn att det nu råder inre väpnad konflikt i sex regioner i Irak, bland annat i Bagdad, betyder inte, enligt henne, att alla och envar har rätt att stanna. Hennes bakgrundsbeskrivning, hennes brist på fakta och rena felaktigheter om Abeds tillvaro är dessutom så uppenbara att man kan undra hur många minuter hon ägnat åt att läsa Abeds akt. Om Abeds tid i Sverige skriver hon att han under nästan hela tiden varit här illegalt.
Eftersom jag under åren sparat all dokumentation, all brevväxling, alla beslut som rört Abed finns inget som styrker hennes uppfattning att Abed varit här illegalt i mer än sju av de åtta åren. Tvärtom finns en rad handlingar som visar att ärendet varit »levande«. Ingenstans kan det styrkas att något utvisningsbeslut vunnit laga kraft med de konsekvenser detta skulle fört med sig, överförande till ett förvar eller liknande. Och så upprepar hon: Den anpassning han gjort under denna tid kan inte läggas till grund så som anpassning. Bortsett från att språket är mer än lovligt torftigt kan slutsatsen inte tas på allvar. Hur skulle en ung flykting från Irak bära sig åt för att vara mer anpassad till vårt land, vår stad, vårt sätt att leva än Abed är? Kommer domstolen att vara noggrannare än processföraren på Migrationsverket? Vi hoppas att handläggaren Anne-Li Johansson ska vara mer observant och presentera en sannare bild inför domstolen.
Vi äter lunch och Abed berättar att Tildas föräldrar bjudit hem honom på middag. »Hur ska jag göra, jag blir nervös?« När jag frågar varför förklarar Abed att när en pojkvän i Irak blir hembjuden till tjejens föräldrar, då är det allvar, ett fast förhållande har inletts. Nästa steg är giftermål. Jag skrattar och inser att det kanske fortfarande saknas en del i »anpassningen«, i Abeds förhållande till våra beteenden och koder. Jag förklarar: »Att bli hembjuden till Tildas föräldrar betyder inte något annat än att de vill träffa den pojke deras dotter tycker om. Se det bara som nya bekantskaper som kan leda till att ert förhållande blir ännu bättre, tryggare. Vad framtiden kan innehålla behöver du inte bekymra dig om.«
Jag slår igen Gellert Tamas tjocka bok, Det svenska hatet. En viktig men obehaglig genomgång av de skärpta motsättningar som genomsyrar vårt land. Tamas förklarar samtidigt framväxten av högerextremismen, rasismen och Sverigedemokraternas framgångar. Kunskap leder alltid till ett visst lugn. Vet man varför olika företeelser poppar upp och hotar kan man också hitta motvapen. I alla fall här hemma. Det är svårare med kriser och konflikter i vår omvärld.
Den 9 december är det nya datumet vi har att inrikta oss mot. Då ska vårt yttrande om Migrationsverkets besynnerliga skrivning vara inne hos domstolen. Advokaten Magnus Ericsson skriver ett svar, formellt till ton och innehåll, men tydligt. De nya uppgifterna som vi skickat in stödjer ansökan om uppehållstillstånd. Abed och jag kompletterar med ett lite yvigare svar, där vi liksom Magnus konstaterar att alla kriterier som krävs för ett uppehållstillstånd nu är tillgodosedda.
Eftertexterna rullar men jag sitter kvar länge i biofåtöljen. När blev jag senast så gripen av en film? Tänk att det ska till en åttioårig regissör, Ken Loach, för att göra årets viktigaste film. Under de knappa två timmarna kastas jag mellan ilska, förtvivlan, skratt och kamplust. Den strid den femtionioårige snickaren Daniel Blake tvingas gå igenom för att få sina medborgerliga rättigheter erkända är som en kafkavandring som demonstrerar hur vi i den rika västvärlden behandlar de medborgare som hamnat vid sidan av trygghetssystemen.
Samtidigt sitter jag och förundras över vissa episoder och händelser som Daniel Blake är med om. Det är ju precis samma rundgångar och återvändsgränder som Abed och jag flera gånger fastnat i. Motstridiga beslut, tjänstemän som vägrar lyfta blicken ovanför paragraferna, evighetslånga väntetider i telefonköer, tvångsanmälan till CV-kurs … Men precis som i vår verklighet finns också i filmen byråkrater med hjärta, hjälpsamma medmänniskor och empatiska personer på arbetsförmedlingen. Ken Loach har inte bara beskrivit hur Daniel Blake och hans unga arbetslösa väninna behandlas i England. Han ger oss även en bild av hur det går till i ett välfärdsland som vårt. Glädjande nog fick Ken Loach Guldpalmen i Cannes.
