Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del tre är Miriams berättelse.
Jag heter Miriam Hayid. När revolutionen bröt ut var jag tjugoett år. Jag studerade psykologi på universitetet i Damaskus och arbetade för Röda halvmånen med människor som lämnat sina hem på grund av attacker och bodde i skolor som tömts för att hysa de hemlösa familjerna.
Skolorna vi arbetade i brukade bestå av ett vidsträckt rum uppdelat med hjälp av tygstycken. Varje familj bodde på ett trångt utrymme avgränsat av skynken. Många var avvaktande till att vi kvinnor deltog i aktiviteterna. Det förstod jag genom mina försök att förklara saken för familjerna. Vår uppgift var att uppmuntra barnen att rita och skriva och att leka stimulerande lekar. Vi fick dem att skicka brev till en vän eller att skriva om närstående personer som de förlorat, om platsen de flytt till. Eller dansa. Syftet med vårt arbete med tonåringar och män var att bryta barriären av rädsla inför närvaron av det andra könet, för männen sade att de var rädda för denna frihet. I praktiken var de tvungna att stanna i ett rum. I vårt arbete sammanförde vi inte män och kvinnor, för männen tyckte inte om det.
Jag var ansvarig för ett projekt som vägledde mödrar i hur de kunde hjälpa andra kvinnor att hantera plötsliga förändringar i livet. Männen deltog inte aktivt i projektet, de vägrade. Av tjugo män samarbetade fem med oss. De var förtvivlade för att de saknade jobb och bostad. Vi fokuserade arbetet på al-Zahirakvarteret samt på Dammar- och al-Mazzeh-projektet i Damaskus. Jag arbetade i tre år med de kvinnliga internflyktingarna fram tills jag blev gripen.
Jag deltog i demonstrationen längs al-Hamragatan år 2012. Det var en tyst kvinnodemonstration. De manliga aktivisterna bildade kedja runt oss för att skydda oss. Var och en skrev sitt eget plakat. Jag skrev: »Vi vill ha frihet.« Vi var inte många mitt på Arnoustorget, men säkerhetsstyrkorna slog till våldsamt mot oss. De grep männen, misshandlade dem och behöll några.
År 2013 organiserade vi oss själva, vi studenter på universitetet, för att genomföra demonstrationer mot Assad, för det hände att vi blev tvingade att gå ut och marschera och sedan uppgavs det att vi marscherade till stöd för regimen. Portarna till universitetets campus stängdes, vi samlades ihop och plötsligt upptäckte vi att det var en stöddemonstration. Med käppar i händerna gick universitetsrektorn själv tillsammans med några flickor runt och slog på dörrarna till våra salar och sade att om vi inte gick ut skulle vi stängas av från universitetet. Den som gömde sig i rummet skulle straffas. Jag vägrade och flydde. Därför planerade jag och en grupp vänner att organisera en demonstration mot detta förtryck.
Studenterna på institutionen för informationsteknik gick ut i en demonstration. De blev misshandlade och några av dem fängslades. Vi demonstrerade till stöd för dem, för att säga till dem: »Ni är inte ensamma. Vi är med er.« Men vi misslyckades med att genomföra demonstrationen på grund av säkerhetsstyrkornas massiva närvaro och senare fick vi veta att en i vår grupp hade informerat säkerhetstjänsten om demonstrationen i förväg.
När vi arbetade med Röda halvmånen krävdes det av oss att vi skulle vara neutrala för att få fortsätta. Det var så utåt. I verkligheten var vi uppdelade mellan anhängare och opposition. Flera vänner som arbetade med mig greps vid säkerhetstjänstens vägspärrar på grund av att någon angivit dem. Vid samma tid beslutade utbildnings- och undervisningsdirektoratet att stänga av alla studenter som deltog i demonstrationer.
Också år 2012 reste jag till Hamdaniya i Aleppo. Min kusin kontaktade mig. I dag är hon kidnappad av Islamiska staten och än i denna stund vet vi ingenting om henne. Hon arbetade med en magisteruppsats i arkeologi i Egypten men beslutade att återvända för att delta i revolutionen. Hon reste till al-Atarib för att arbeta med en rapport mot Islamiska staten. Hon vägrade bära slöja och IS-enheter grep henne och en vän till henne. Vid den tiden, innan hon kidnappades, bad hon mig sprida ett feministiskt uttalande mot Assadregimen som talade om våra krav och prioriteringar som kvinnor och om vår framtida frihet. Jag uppträdde med ansiktet täckt från ögonen och ned på teve för att säkerhetstjänsten inte skulle känna igen mig. Jag är emot slöja, traditioner, vanor och religiösa doktriner och hade planerat att leva fri och oberoende. Jag och många andra kvinnor engagerade oss i revolutionen mot Assad för denna vår dröms skull.
Jag har frågat mig varför jag deltog i revolutionen. Och jag vet svaret. När Hafez al-Assad dog grät mamma av rädsla. För oss var han evig, vi kände inte till någon annan president än han. Han var som en gud för folk. Jag bestämde mig för att försöka förstå. Jag läste mycket om historia och om mänskliga rättigheter. Min bror var människorättsaktivist.
Jag kände till massakern i Hama 1982 och jag var emot att Bashar al-Assad skulle ärva makten. Min bror var bevakad och förföljd av säkerhetstjänsten. Mamma var orolig och rädd hela tiden och jag kände mig förödmjukad av det vi utsattes för. Så jag bestämde mig för att vara fri och oberoende och att inte frukta säkerhetstjänstens folk. Det var en del av mitt livsbeslut, att leva som en fri kvinna på ett personligt plan. Jag gick inte ut och demonstrerade från moskén. Jag gick från gatan i protest mot Assadregimen. Det skrämde mig att demonstrationerna utgick från moskéerna. Jag var mycket försiktig och deltog i revolutionen därför att jag ville ha ett fritt och demokratiskt Syrien efter de orättvisor jag sett och upplevt under hela mitt liv.
Min andra kusin greps och hölls i Kafar Sousah-fängelset. Det var känt att man genom mutor kunde förmedla pengar till vilken fånge som helst. Det var en del av en bredare korruptionskultur som omfattade alla delar av livet i Syrien, inklusive säkerhetssystemet självt. Jag gick till säkerhetssektionen vid Kafar Sousah för att få träffa min kusin och ge henne och andra kvinnliga fångar kläder och mat. Jag var förbindelselänken mellan fångarnas värld och deras familjer utanför. Jag fortsatte arbeta för Röda halvmånen och besökte mina vänner i andra häkten med omfattande visiteringar och hård press. Jag var alltid i något fängelse, vilket skrämde mig mycket. Jag såg fångarnas bleka ansikten vars drag jag inte kunde urskilja i de mörka, smutsiga källarutrymmena.
Jag greps i maj 2013. Säkerhetstjänsten hade gripit en vän till oss och tvingade honom att ange oss, elva unga män och kvinnor. En dag kom en säkerhetspatrull till huset på morgonen. Två aktivister var där tillsammans med mig. Säkerhetsmännen satte en pistol mot mitt huvud och hotade att döda mig. Därefter täckte de för våra ögon, tog vår dator, slog sönder inredningen i huset och grep oss. De ofredade mig, tog med sina händer överallt på min kropp och lekte med den medan de satte på mig handbojor. Jag var lugn, rörde mig inte och var helt tyst. Jag kände ingenting, var som en sten. Vi visste inte vart de förde oss, men vi kom fram till en byggnad och gick nedför några trappor. Jag såg ingenting. De ställde upp oss med ansiktena mot en vägg och sade att de visste allt om mig. De slog mig med elbatong och sparkade mig, misshandlade alla våldsamt och tog våra identitetshandlingar och pengar.
De kom tillbaka, band för mina ögon och ledde mig nedför ännu en trappa till en källare där de trakasserade mig sexuellt, berörde varje del av min kropp. De tog mig till ett mycket litet rum där det fanns mellan tjugofem och trettio kvinnor. De slängde in mig där, sade åt de andra fångarna att inte tala med mig och förolämpade mig med oanständigheter. Det fanns inte plats för mig i rummet. Vi var hopträngda, den ena på den andra och vi kunde knappt sätta oss. Det var en skrämmande syn och stanken var kvävande. Jag visste att vi var i säkerhetstjänstens kriminalavdelning i Bab Musalla och inte på sektionen för politiska brott. Det skrämde mig mer, för jag var ingen mördare eller tjuv. Jag satt hopkrupen, väl medveten om att jag var liten till växten. De fängslades ögon bevakade mina.
Jag kände hur deras ögon stal livet från mina, för mina ögon kom från den övre världen, det vill säga livet, medan deras kom från den undre världen, det vill säga döden. Deras ansikten var bleka. Dödens färg i dem gjorde mig skräckslagen. Jag tänkte att det var sådan jag skulle bli. Vi stirrade på varandra utan att blinka. Jag sov ingenting den natten.
På morgonen stormade de in i rummet, ropade mitt namn och grep tag i mig. Förhörsledaren släpade mig i ett grepp om nacken som en smutsig trasa och satte mig i ett utrymme stort som en kista och med en dusch i taket. De satte på kallvattnet så det sprutade över mig och lämnade mig där. Det var vinter och jag befann mig flera våningar under marknivån. Kroppen blev blå. Efter fem minuter tog förhörsledaren undan mig från vattnet och släpade mig tillbaka till förläggningen där jag varit över natten. Han lämnade mig i mina våta kläder och förbjöd de andra att komma nära mig. Efter en timma eller mer kom han tillbaka och upprepade samma procedur. Så höll det på i flera dagar. Jag skakade oavbrutet och sov ingenting. Jag tänkte inte på någonting, jag bara var på det där stället. Jag hade två ögon, inget annat!
Efter den fjärde dagen började de tortera mig med elektricitet på benen, ryggen och nacken. Jag hörde skrik från de unga männen som torterades. Mina ögon var förbundna hela tiden. Mellan tortyrsejourerna kom de med isbitar och hällde över min kropp. De började vid nacken samtidigt som de hånade mig. Jag visste inte vad sömn var, för de kom varje timma eller varannan och upprepade sin konstfärdigt utförda tortyr. Förhörsledaren var en ung man från Damaskus. Jag fick inte reda på vad jag var anklagad för. Inga anklagelser riktades mot mig. Vi utsattes för tortyr, helt enkelt. Och vi förbjöds att prata.
När förhören började visade det sig att de visste allt om mig. I ett rum, vars yta var två gånger en meter, ställde de alla datorer framför mig sedan förhörsledaren tagit av mig ögonbindeln medan han fortsatte sparka och slå mig. Jag förstod att någon i min närhet hade lämnat uppgifter. Han sade: »Varför stannar du här? Ge dig av från Syrien.« Han slog mig utan uppehåll medan han visade upp kameror och bilder som jag tagit. Slagen var våldsamma. Han trampade på mig som på en insekt under skon medan han oupphörligt talade på ett förödmjukande och obscent sätt. Därefter satte hans män mig under det kalla vattnet och vägrade låta mig säga ett enda ord.
En gång kom förhörsledaren in och ropade namnet Amira. Han fick inget svar och klev in till oss. Vi skingrades skräckslagna. Han tittade på mig och frågade: »Vad heter du?« »Miriam«, svarade jag. Han gav mig en kraftig örfil och sade: »Du heter Amira.« Så upprepade han: »Vad heter du?« »Miriam«, svarade jag, varvid han gav mig ett ännu våldsammare slag. »Du heter Amira Khalif«, sade han. Jag sade ingenting. Igen frågade han: »Vad heter du?« »Amira«, svarade jag. »Ditt efternamn?« fortsatte han. Jag sade ingenting. Han gav mig ett kraftigt slag. Jag teg, svarade inte. Han slog mig igen, ännu våldsammare. Sparkade och slog mig i ansiktet. De skräckslagna medfångarna drog sig undan. »Säg till mig vem jag är«, sade jag. »Du är Amira Khalif«, sade han. »Jag är Amira Khalif«, sade jag till honom. »Bravo! Från och med nu och hädanefter är du Amira Khalif. Miriam är död.«
Från den stunden kallade han mig aldrig något annat än Amira och varje gång han kallade mig Amira upprepade jag för mig själv: »Glöm inte, du är Miriam … du är Miriam … du är Miriam.«
Vi höll ihop och tröstade varandra efter tortyrsejourerna. Och grät. Medfångarna tog hand om mig. Jag var lugn och löste problem mellan fångarna, som var anklagade för stöld och prostitution. Jag var den enda politiska fången bland dem. Den äldsta fången favoriserades av förhörsledaren. Hon var som en fångvaktare, cellens ledare. Hon åt före alla andra och fördelade maten. Om vi inte åt blev vi slagna. Jag fick mycket stryk, för jag kunde inte äta. Där fanns ingen luft att andas och vi kunde inte sitta utan att trycka ihop oss tätt.
Stanken blev allt värre och vi sov i skift, för det fanns inte utrymme nog för oss alla. Förhörsledaren och hans män kallade på de prostituerade på nätterna och de var borta i runt två timmar. Vi hörde hur de skrattade. Förhörsledaren sade till en av dem: »Ni kommer att bli släppta, ni utgör ingen fara för samhället. Men den där horan«, han pekade på mig, »kommer att bli kvar här och dö.« Vi hörde skrik från en flicka som utsattes för våldsam tortyr. Skriken var fasansfulla. Hon sov inte, bara skrek och vi visste inte vad de gjorde med henne. Kvinnorna sade att hon hade förmedlat pengar till Fria armén och hon själv sade att hon ordnat mat åt sin familj. Hennes skrik lever fortfarande kvar i mitt medvetande.
Vi hjälptes åt för att bli av med lössen, plockade löss från varandras huvuden. Det fanns en grop i marken där vi uträttade våra behov och tvättade oss i kallt vatten från en slang intill gropen. Fångvaktarna var de på förläggningen som behandlade mig värst. På männens avdelning spreds skabb. När jag flyttades till ett annat fängelse drabbades jag av det. Jag tvättade mig bara med vatten. Hos männen fanns inget avträde. De tog ut dem två gånger per dag bara, av det skälet. Från det att de hämtades tills de kom tillbaka utsattes de för tortyr och svår misshandel och männen kissade och bajsade på sig ibland. Korridoren mellan oss och dem spolades med vatten för den blev full av blod och smuts och stanken var avskyvärd och kvävande.
Förhören pågick i dussintals timmar. De tvingade mig att öppna mitt Facebookkonto och varje dag tog de på min kropp på ett oanständigt sätt. Förhörsledaren trakasserade mig sexuellt under hela den period förhören pågick, samtidigt som han slog och sparkade mig. De öppnade alla mina mail och fick kunskap om mina aktiviteter. Alla var fredliga och handlade om stöd- och hjälparbete. Mitt engagemang var i en fredlig rörelse och jag fotograferade fredliga demonstrationer. Jag sade till dem att jag gjort alla dessa saker. Jag hade inget annat val. De visste allt.
De fortsatte tortera mig för att jag skulle locka mina vänner i fällor och för att jag skulle lämna uppgifter om dem. Förhörsledaren tyckte om att pressa ihop min kropp med sina armar, trycka mig mot sig och krama åt tills jag kände hur benen krossades. Men jag upprepade inom mig hela tiden att jag inte var Amira Khalif utan Miriam Hayid som ville ha ett fritt och demokratiskt Syrien. Jag upprepade orden tyst med mina andetag och glömde vad de gjorde med mig.
Vi led under våra menstruationsperioder. Min menscykel avbröts i fängelset men andra rev sönder sina kläder för att använda som bindor, som det fanns begränsade möjligheter att göra sig av med. Det fanns blod på filtarna och inga mediciner fanns tillgängliga. Om vi bad om det fick vi stryk.
En av deras tortyrmetoder kallades Spöket. De band ihop mina händer med ett rep framför kroppen. Därefter ställde de mig på en tunna med förbundna ögon. En man klättrade upp på en stege och drog repet som mina händer var bundna med genom en ögla i taket. De spände repet, fäste det och tog bort tunnan under mina fötter. När jag hängde i luften slog de mig på ryggen med en piska av metall och plast. Jag trodde att slutet var nära, att jag skulle dö, för smärtan var ett glödande spett som trängde igenom min kropp. Samtidigt skrek de: »Vill du ha frihet?« »Vill du se demonstrationer?« Innan jag svimmade tog de ned mig. Jag grät hela tiden och förlorade medvetandet. Då hällde de kallt vatten på min kropp och trängde ihop mig med en grupp män som kved av smärta efter att ha blivit torterade. Jag sade till dem: »Skriv vad ni vill, jag är redo. Jag vill bara att allt det här ska ta slut.« Ljudet av tortyren var det enda som fanns i mitt huvud, för medan jag torterades hörde jag de unga männens fasansfulla skrik.
En dag, efter att jag blivit torterad med Spöket på morgonen, kallade förhörsledaren på mig med namnet Amira. Jag gick fram till honom, han tryckte ihop mig med armarna och släpade mig genom korridoren. Jag fick se min kidnappade vän bli torterad. De hade klippt av hans långa hår och jag såg honom medvetslös. Han visste inte att jag såg honom under den där tortyrsejouren, som jag senare fick veta kallades Flygande mattan. De gjorde med mig som de hade gjort med honom. De kom med två träplattor med reglar där det fanns små hål. De satte ihop träplattorna så att de blev ett långt stycke men band inte ihop dem. De lade mig på rygg på den ena plattan och band fast mina höfter vid den med ett rep. Därefter bredde de ut mina armar och fäste handlederna med rep. De pressade ihop benen hårt och band ihop fötterna. Därefter fäste de en av träskivans ändar vid mina fötter så att jag blev som en spetsvinkel om träskivan höjdes.
När fötterna höjdes upp i luften utsattes samtidigt ryggen för kraftigt tryck. I den ställningen började de piska mig. Det fanns inga gränser för slagen och smärtan. Efter de första slagen maldes ryggen sönder och jag blev som bedövad. Förhörsledaren slog mig och sade: »Vill du ha frihet, din hora? Säg mig! Vad skrek du i demonstrationerna?« Han slog mig tills jag upprepade vad jag ropat. Jag sade vad han ville för jag var nära att svimma, jag grät och skrek. Därefter tvingade de mig att ställa mig upp och satte mina fötter i saltvatten för att de inte skulle svullna. Det kändes som om min kropp var sönderskuren med kniv.
En dag kom förhörsledaren och kallade på mig. Han informerade mig om att om jag ville bli släppt ur fängelset måste jag acceptera hans förslag. Han sade att mina vänner gått med på att uppträda i teve och att de skulle framställa oss som ett varnande exempel för folk. Han sade att jag inte hade något val eftersom jag officiellt inte längre fanns, för nu hette jag Amira Khalif och han kunde döda mig och få mig att försvinna. De hade gripit oss, anklagade för terrorism. Men jag var en fredlig aktivist och tänkte inte på vad som skulle kunna hända. Jag gick med på vad som helst som skulle kunna ta mig ut ur fängelset och tortyrhelvetet.
Inspelningen ägde rum på säkerhetstjänstens sektion Bab Musalla, i ett stort rum och jag såg mina vänner där.
Fotografen var trevlig. Där var fullt av folk. De bad mig berätta om mitt samröre med Fria armén och jag sade till dem: »Jag är en fredlig aktivist och har inga band till väpnade grupper.« Förhörsledaren blev rasande, men sektionschefen, som tidigare tillmötesgått de kvinnliga fångarnas krav, var närvarande och förhörsledaren vågade inte skrika inför honom. Jag föreslog en kompromisslösning eftersom jag till varje pris ville komma ut. Jag sade att vi skulle kunna erkänna att vi fabricerat demonstrationerna, något som deras medier påstod gång på gång. De var nöjda med erbjudandet, men förhörsledaren krävde att jag också skulle tillkännage att jag ångrade och beklagade vad jag gjort.
Vi bröt ihop fullständigt efter inspelningen, jag och mina vänner. De hade torterat oss så att vi var nära att dö för att sedan få oss att i teve säga vad de ville. Vi fick senare höra att sektionschefen och förhörsledaren befordrades och de övriga fick belöning i reda pengar för att de, enligt regimmedierna, fångat en farlig terroristgrupp.
Efter att ha suttit fängslad sextiosju dagar hos säkerhetstjänsten i Bab Musalla flyttades jag till Adrafängelset. Under transporten dit var jag den enda kvinnliga fången. På vägen passerade vi ett fängelse för män.
De tvingade männen att klä av sig inför mig och jag vände bort ansiktet. De band ihop oss med en järnkedja och släpade oss som slavar. Det var en fruktansvärd scen när de släpade, skällde och sparkade oss. Jag fördes till Adrafängelset utan dokument som bevisade vem jag var. Förhörsledaren sade till mig att jag snart skulle försvinna och därför inte behövde någonting.
Det nya fängelset låg i ett område där regeringsarmén drabbade samman med Jaish al-Islam (slams armé (övers. anm). Där hörde vi ljudet av bombanfall runt oss och det förekom inga besök på grund av bombningarna. På nätterna regnade det glas över oss av kraften i explosionerna. Vi fruktade att Jaish al-Islam skulle rycka fram och ta oss tillfånga. Kvinnorna trodde att de skulle bli tillfångatagna, men jag kände mig inte berörd av någonting. För min del var skillnaden mellan regimen och islamisterna som pest eller kolera, men jag tänkte att om motståndsstyrkan stormade fängelset skulle jag kanske kunna fly.
Här var vi mellan tjugotvå och fyrtio kvinnor i den femte flygeln, antalet varierade. Senare fick jag veta att de anklagade mig för att ha främjat en terroristorganisation och att jag därför överlämnats till en rättslig process. Jag såg fasansfulla saker under tiden i fängelset och kommer aldrig att glömma hur de en gång ville straffa en Assadmotståndare genom att sätta henne i de drogberoende fångarnas cell sedan hon vägrat lägga sin röst på honom. Hon förbannade honom, för att de i fängelset med våld tvingade oss att svära trohet till honom. De tvingade oss att pränta med blod att vi ville ha honom som president och vi gjorde alla vad som krävdes av oss, men flickan från Aleppo vägrade. De kastade in henne till de drogberoende som tog henne i håret och dunkade hennes huvud mot väggen. De fortsatte tills hon badade i blod och förlorade medvetandet innan de slängde ut henne på gården.
Jag kom ut ur fängelset genom att betala mycket pengar i mutor. Det sköttes av en mellanhand och den sortens handel var också utbredd mellan advokater och domare. Den var också orsak till att många människor greps orättfärdigt, för att idka utpressning mot familjen. Jag var tvungen att fly omedelbart efter min villkorliga frigivning. Pengar var fortfarande en styrka under de värsta förhållanden. Jag kom ut och där började min flykt och exil.
Till slut kom jag till Frankrike. Där lever jag fortfarande som flykting och där vill jag avsluta mina högre studier på universitetet.
