Glöd · Ledare

Vägval stängda gränser

I söndags var det fyra år sedan Åsa Romson och Stefan Löfven ställde sig framför kamerorna och stängde ner en ”humanitär stormakt”. I ett vingslag gick vi från att vara ett av EU:s föredömen, ett land som förvisso inte gått hela vägen men inte bara pratade om solidaritet utan också visade det när världen brann, till att vara ett av alla länder som tävlar i att vara värst, så illa som möjligt utan att bryta mot lagen. Regeringen förkunnade att vi behövde ett andrum, en paus, och att genom att vi stängde gränserna skulle andra länder tvingas att ta ansvar.

Så blev det inte. Vi införde gränskontroller som hindrade afghanska ungdomar att komma hit, trots att vi införde åldersbedömningar som överskattade barns ålder. Vi införde tillfälliga uppehållstillstånd och tog bort kategorin alternativt skyddsbehövande samt gjorde det näst intill omöjligt med familjeåterförening. Allt för att hindra flyktingar från att söka sig hit. Men ingen annan steg fram. Och när Miljöpartiet och regeringen backade, då svängde opinionen med dem.

Nu är Sverigedemokraterna i mätningarna Sveriges största eller näst största parti. Nästan varje debatt handlar om att vi lever i ett allt mer otryggt land och att det är på grund av invandringen. När Stefan Löfven förklarar att det inte handlar om vilket land ens föräldrar är född i, utan om utanförskap och brist på framtidsutsikter. Då sägs intervjun vara en katastrof för att han inte erkänner att det är invandringens fel. Det är det inte. Stefan Löfven hade rätt.

Men hade Socialdemokraterna och Miljöpartiet valt en annan väg den 24 november 2015, då hade han inte behövt ha den här debatten. Vi kunde istället ha en diskussion om hur vi löser att många vaknar varje morgon utan framtidshopp, utan att hänföras av falska löften från auktoritära krafter.