Av och med: Hanna Holmqvist, Ida Hackzell och Elin Bornell • Kostym: Matilda Söderling • Koreografisk handledning: Tanja Andersson
Det här borde mina jämnåriga se. Alla tjugotvååriga, smygkonservativa familjedrömmare som får något lyriskt och längtansfullt i blicken så fort man nämner fenomenet ”bebis” borde få chans att reagera med skratt och gåshud på Abnorm scenkonsts Det halvkassa moderskapet, liksom jag – eller är det bara jag som ser det abnorma i moderskapet?
Turligt nog har jag lyckats smuggla med ett kontrasterande perspektiv för att få till en mer balanserad bedömning: min egen mamma.
Med utgångspunkt i egna upplevelser som småbarnsmödrar och moderskapet som filosofiskt inbjudande fenomen i största allmänhet bjuder Hanna Holmqvist, Ida Hackzell och Elin Bornell på en surrealistiskt skildrad vardagsrealism med lika tydliga avgränsningar som moderskapet självt. De kallar det ett sceniskt kollage …
… jag ser dramatisk satir glida över i katastroftänksstandup, bröstbollande, kärnfamiljsfantasier som får feminister att skrattande begrava pannan i händerna av skam, hudnära filmvisning, moderligt publikmingel med hembakade pajer – se upp med badrummet, annars blir du nog kvar, hypnotiserad av en zen-exkrementell ljudinstallation ackompanjerad av monotont tjatande bebisröster.
Föreställningen väcker många filosofiska frågor kring ansvar, integritet, plikt och självkontroll. Vad kan man rimligtvis förvänta sig av en mamma? Vissa påstår att man absolut inte får ångra ett moderskap. Är det en rimlig begäran, när omställningen från att vara icke-mor till att bli mor är så stor att den inte går att föreställa sig och inga förväntningar är i närheten av hur det blir?
”Jag tänkte mig att det skulle bli som att ha en docka”, viskar någon i publiken. Med sådana förväntningar kan verkligheten bli lite halvkass. Kanske tänkte Abnorm scenkonst samma tanke när de tog beslutet att låta en armé av pipande leksaksbebisar kravla över scenen och driva allas våra halvkassa mödrar till att dunka huvuden i golvet.
”Bada bada”, ropar tre lektrötta småbarnsmödrar i korus med gäspande blickar mot horisonten och dunkar Barbiehuvuden i den laxrosa pälsmattan, för barnens skull. ”Måste prata med en annan vuxen”, stönar en småbarnsmor och famnar pälsmattan. De gör sitt bästa.
Men alla känner inte igen sig i skildringarna av bra mamma-normer och pressen att undvika ett halvkasst moderskap. ”Jag freestylade, och varför skildrar de bara småbarnsmödraskapet när tonårsmödraskapet är tusen gånger halvkassare”, viskar mamma.
Överlag verkar moderskapet ha hamnat i allt skarpare, mer kritiskt fokus, och Abnorm scenkonst belyser de bisarra aspekter av moderskapet som hittills hyllats eller tagits för givna – gamla dogmer om det självklara, ljuvliga, oångerbara i att ha barn ställs på ända.
När jag sitter på seminariet om samhörighet mellan människa och berg där filosofen Jonna Bornemark talar om moderskapet som ett tillfälle för livet att vältra sig över en och tvinga ut ett nytt liv ur en utan hänsyn till ens eget – man kan ju inte ta en fikapaus från sin egen kropp – minns jag längtansfullt hur de halvkassa mödrarna dansar runt och sliter av sina sex asymmetriska bröst och jublande kastar bort dem i ett hörn av scenen. Bröst, vad tänkte jag när de dök upp? Skumpande, ömmande körtlar som inte finns där för en själv, utan för framtida mjölkdrickare som evolutionen verkar räkna med att man ska bjuda på sig själv åt.
För mig ligger föreställningens dragningskraft i det verklighetstroget surrealistiska – äntligen någon som skildrar moderskap precis så bisarrt som jag föreställer mig det, hurrar en bit av mig … Den bit som fortfarande inte kan greppa att det finns något så existentiellt märkligt som föräldraskap, den som tyst instämmer när min lillasyster i Ica-kön ropar ”helt otroligt att vi kom ut ur någon!!!”.
Om unga bara såg moderskapets överväldigande, psykotiska under(lighet) skildras med Abnorm scenkonsts rättvisande absurditet, skulle de ändå våga skaffa barn? Jag undrar. När småbarnsmödrarna i slutet av föreställningen börjar tala längtande efter bebisdofter och mulligulliga bebislår är jag redan oåterkalleligt vettskrämd och virrig å alla mödrars vägnar. Mamma nickar.
Här kan du se Det halvkassa moderskapet:
28–29/11 på Teater Tre, Stockholm
4–5/12 på Teater 23, Malmö
7/12 på Lilla Teatern, Varberg.
