Nisse, elev på medielinjen på en folkhögskola, har hamnat i en framtid där makten är utsåld till företag. Han passar på att samla material till ett reportage. I staden Xpan 7 intervjuar han Sebastian Emmer som forskar i ”digitaliserad folkvilja”. När han frågar om ett namn han har sett i en valkampanj – Angelica Winge – säger Sebastian ”ett ögonblick” och lämnar rummet.
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Klockan i kontorets blekgröna glasvägg var en cirkel av ljus med visare av ljus. Den hade visat 15.10 när Sebastian lämnade rummet ”ett ögonblick”. När Nisse gick ut i korridoren för att leta efter en toa visade den 15.15. Det fanns ett tiotal likadana dörrar men ingen som verkade gå till en toalett.
En gammal dam kom ut genom en dörr i andra änden av korridoren. Hon borde väl vara pensionär, tänkte Nisse, men hon kanske hellre forskade. Han kände igen ansiktet, det var den tredje personen som Joel hade frågat om på infran. Freddy, Ante och den här kvinnan. Hon stakade sig fram emot honom med en käpp.
– Hej, ursäkta, finns det en toalett jag kan få låna? sa han.
– Ja, det är där inne, sa hon vänligt och pekade på en dörr.
Nisse öppnade den, men innanför dörren fanns bara ett kontorsrum, som Sebastians. Hon ställde sig intill honom, han fick en känsla av att hon samtidigt var långt borta och nära.
– Dig känner jag inte igen, sa hon och tog ett grepp om hans handled.
– Jag heter Nisse, jag är på besök hos Sebastian Emmer, sa Nisse och försökte försiktigt komma loss.
– Sebastian och hans dockor! fnös hon.
– Ursäkta, men jag ska leta vidare efter toaletten.
– Toaletten? Där borta i änden på korridoren. Jag visste inte att dockor sket!
– Men jag är ingen docka. Skulle du kunna släppa min hand?
– I sinom tid, när det är dags. Vet du något om tiden?
Nisse mumlade ”kvart över tre”, vred loss handen och skyndade sig till dörren där hon hade sagt att toaletten låg. Den fanns där och när han kom tillbaka in i Sebastians rum var klockan 15.19. Den gamla damen stod kvar i korridoren och läste med förstoringsglas på en dörrskylt, men Sebastian stod i dörren till ett angränsande rum och spanade, så han gick in.
– Ursäkta, jag behövde gå på toa. Jag mötte en kvinna där ute som verkade lite borta, hon kanske har gått vilse.
– Lydia Petersén, docent i interstellär logistik, sa Sebastian och såg ganska trött ut.
– Vad är det?
– Tja, hur mycket fackterminologi tål du? Om jag ska beskriva det så en lekman förstår handlar det om att se till att det man behöver finns när man behöver det. Hon håller på att avsluta ett viktigt projekt och därefter ska hon gå i pension. Men nu väntar Angelica Winge.
Nisse undrade hur docent Lydia Petersén skulle kunna avsluta något projekt. Men hon kanske hade bättre och sämre dagar? Som hans farmor, som vissa dagar trodde att hon var i Santiago och bara talade spanska. Med den skillnaden att Carmen López var pensionär.
Angelica Winge väntade i en soffa i rummet intill. Nisse tänkte först att hon såg snäll ut, men hon kanske bara hade ett sånt där delfinansikte som alltid verkar le. Ljuset i rummet kom från väggarna och skiftade i gult, som om man hade velat imitera effekten av massor av stearinljus.
Sebastian presenterade dem för varandra och lämnade sedan rummet. Nisse satte sig i soffan mittemot Angelica och undrade vad han skulle fråga henne om. Hur demokratiskt blev ett samhälle där allt styrdes av privata företag? Det var vad han hade bestämt sig för att centrera sitt reportage omkring, men han antog att just det vore bättre att fråga Sebastian.
– Vad juste att du tar dig tid, sa han.
– Jag är glad att vara till hjälp, sa hon.
– Du ställer alltså upp i valet. Vad är det för val? Är det lokalt här i Xpan 7?
– Valet omfattar Xpan 3–12, alltså alla Himmelska fridens Xpan-towns. De leds av Himmelska fridens styrelse, förstås, och den leds av en folkvald ordförande. Jag kandiderar till den posten.
– Hur många är det som kandiderar?
– Vi är tre kandidater: Peter Kaminski, Freja Ali och jag.
– Representerar ni politiska partier?
– Nu förstår jag inte riktigt.
Que? Vad var det för ord som var svårt i så fall?
– Jag frågar en annan sak istället: hur ser du på mänsklighetens framtid?
– Vår framtid är ljus. Vi lägger allt det gamla bakom oss och expanderar – först i våra satellunities, sedan på Mars och på nya planeter, byggda efter våra behov. Men det finns hinder på vägen.
– Vilken sorts hinder?
– Det finns svarta hål som fördröjer expansionen. Om de inte upphör kan hela projektet vara i fara.
– Svarta hål?
– Det är en metafor för resursläckor.
Inom sig hörde han Freddys röst första kvällen på Oasen: ”Alltid blir det brist på något eller buggar i styrprogrammen eller nån som har sålt motordelar till en konkurrent.” Angelica fortsatte:
– För det första: stölder och korruption. För det andra: industrispionage. För det tredje: upprorsgrupper som hetsar mot Xpan-projektet. Och för det fjärde: improduktiva enheter.
– Aha. Och vad vill du göra åt de problemen?
– Vi behöver ställa högre krav på människor. Jag tror på Himmelska friden, jag tror att höga krav utvecklar oss.
– När du säger ”improduktiva enheter”, vad tänker du på då?
– Då tänker jag på alla stackars människor som inte kan bidra. Förstår du hur de lider? Och hur mycket resurser som går åt till att upprätthålla deras lidande?
Nisse ville inte dra förhastade slutsatser, han skulle behöva gå igenom det här igen. Men det lät som om hon var en elak käring bakom delfinsmilet. Bäst att fråga.
– Nu undrar jag om jag har förstått dig rätt. Vill du lindra sjuka människors lidande genom att kräva att de ska bli friska?
– Jag vill ge människor en möjlighet att göra en insats. Ingen vill ju vara sjuk, sa Angelica Winge.
– Nej, men är det så enkelt?
– Det är inte alla som är så sjuka egentligen.
– Men de som är sjuka?
– Vi ställer krav – alla har rätt att känna sig behövda.
– Och om de ändå inte blir friska?
– Himmelska fridens åtaganden omfattar alla medborgare, sa Angelica.
– Ja, jag förstår det.
– Det här är ju människor som lever med ett svårt lidande, och vi bör hjälpa dem att bli fria från det – på ett sätt som inte belastar oss andra.
Hon snackade så mycket skit att hon skulle kunna bli högsta moderathönset i ett helt annat århundrade, tänkte Nisse. Om han bara hade stått med en tevekamera och gjort Uppdrag granskning – men det gjorde han ju inte. Men han måste fråga. I en ton som om det inte hade varit nåt särskilt.
– Kan det innebära att ”befria” dem från deras liv?
– Nu tycker jag att dina frågor går in mycket på detalj om sjuka och lidande människor. De flesta av oss är friska och vi har stora planer. Det är dit jag vill att vi ska rikta våra blickar. Se målet, inte hindren, sa Angelica Winge.
Nisse längtade enormt mycket efter Freddy. Mycket långsamt tog han en klunk vatten ur karaffen som stod på bordet och försökte tänka ut hur han skulle fortsätta. För långsamt, kanske, för Angelica ställde sig upp och sa:
– Nu måste jag avsluta. Du kan läsa mer i mitt valmanifest i infovirtun i gästhuset. Ha en trevlig eftermiddag!
Hon slätade till sitt gyllene hår, som redan var slätt, och skred ut ur rummet utan att märka att klänningsfållen hade fastnat innanför troslinningen så att tyget stod ut som en strut över hennes trosklädda bakdel. Tja, Nisse kvittade det. ”Sebastian och hans dockor” hade Lydia sagt. Han var inte helt säker på att Angelica Winge var en mänsklig varelse.
