Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 10.
ÄRENDET LEVER
Den första augusti återupptar Abed arbetet på Miljöskolan Vallen.
Den 8 augusti kommer ett svar från beslutsfattare Susanne Dahl i Malmö. »De handlingar som kommit in kan inte ligga till grund för ett positivt beslut om uppehålls- och arbetstillstånd grundat på anställning.«
Susanne Dahl pekar på två skäl. Det första att anställningserbjudandet avser en anställningstid som redan är passerad. Det är korrekt, men ansökan skickades in den 23 januari och att den ännu inte besvarats kan knappast vara Abeds fel.
Det andra skälet är att tjänsten inte varit utannonserad i EU/EES, vilket sägs vara ett grundläggande krav för en tjänst inom offentlig förvaltning. En uppgift som ska ligga på arbetsförmedlingen att se till.
Efter några försök får jag tag i Susanne Dahl i telefon. Hon förklarar att ett beslut måste grundas på en kommande anställning. Det hjälper inte att jag flera gånger i mina mejl påpekat att så snart tillståndet för våren kommit är vi beredda att ansöka om arbetstillstånd för hösten. Den andra punkten, annonseringen, ska vi försöka lösa snarast. Så snart alla kommit tillbaka från sina semestrar.
Kommunens arbetsmarknadsavdelning, Miljöskolans chef, Kommunalarbetarförbundet, arbetsförmedlingen – Luleå är en liten stad och till alla dessa institutioner hinner jag cykla måndagen den 26 augusti sedan jag fått klartecken att kommunen är beredd att återanställa Abed. Det kan man göra eftersom »ärendet lever«. En ny ansökan har ju skickats in och ännu inte avgjorts. Vi balanserar på en smal stig, men det är lagligt. Jag förklarar för kommunens ansvariga på personalavdelningen att de inte gör något fel som låter Abed arbeta vidare så länge ärende 11 23 61 42 inte avgjorts. Alltså, att hans tidigare utvisningsbeslut inte vunnit laga kraft.
Med alla blanketter ifyllda, intyg klara och handlingar undertecknade av Abed och mig lägger jag hela bunten på brevlådan. En tids lugn bör nu infinna sig innan det är dags att börja planera för fortsättningen. Anställningserbjudandet gäller året ut. Men det kommer säkert att ta ett par veckor, kanske månader, innan ett nytt beslut kommer från arbetstillståndsavdelningen i Malmö. I alla fall om man ska döma efter tidigare försök.
Jag tänker tillbaka på alla instanser vi fått nej ifrån: Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Migrationsöverdomstolen, Förvaltningsprocessenheten, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Vi har sökt uppskov, prövningstillstånd och verkställighetshinder. Och överklagat beslut.
Vi har fått svar från olika handläggare och beslutsfattare, ett kammarrättsråd, en assessor och en kammarrättsfiskal. Vi har överklagat och fått svar från olika byråkrater och jurister, från en förvaltningsrättsnotarie och en rådman.
När jag läst det som Förvaltningsrätten skrev i sitt avslag på Abeds ansökan ringde jag upp handläggaren, förvaltningsrättsnotarien. Hon refererade till de regler som finns och var helt oemottaglig för mina argument om alla dokument som visade vad Abed riskerade om han skickades tillbaka. Till slut hänvisade hon till sin chef, rådmannen. Jag ringde honom och fick ungefär samma svar, eller icke-svar. Jag frågade om han var insatt i situationen i Bagdad, om han visste hur många som mördades där varje vecka? »Det är inte min uppgift att svara på, jag har att se till att de lagar vi har följs«, svarade han och då brast det för mig. »Så sa man i Nürnberg också, ’vi har bara följt landets lagar’.« Det blev tyst i telefonen innan han sa att vi nog inte hade något mer att prata om.
Hade jag gjort något galet? Det går självklart inte att jämföra detta med konsekvenserna av vad krigsförbrytarna och mördarna vid Nürnbergrättegångarna gjort sig skyldiga till under andra världskriget, men försvaret var ju detsamma: Vi följde bara landets lagar. Vi gjorde som vi blev tillsagda.
En timma senare skickade jag ett mejl till förvaltningsrättsnotarien och till rådmannen och bad om ursäkt. Inte för att jag egentligen ångrade vad jag sagt, mer för att inte mitt utbrott skulle riskera att slå tillbaka på Abed. Jag fick ett snabbt svar: »Ursäkten godtas.«
Abed börjar jobba men efter två veckor bli Miljöskolans föreståndare Göran Öhman uppringd av en handläggare på tillståndsenheten i Malmö och blir i det närmaste utskälld. Så här kan det inte gå till, det borde han förstå, det finns ingen korrekt utannonsering av den speciella tjänsten. Den har inte utannonserats i EU/EES.
Göran Öhman försökte, så gott han kunde, förklara att han gjort som han alltid brukat göra när de sökt efter en ny medarbetare till en tjänst inom Miljöskolan, det vill säga skickat all information om tjänsten till arbetsförmedlingen, som i sin tur har till uppgift att utannonsera tjänsten. Men det hjälpte inte. I bestämda ordalag fick han veta att processen i samband med anställningen av Abed inte kunde godkännas.
Min reaktion när jag fick veta detta blev ännu en gång en blandning av ilska och uppgivenhet. Den här hösten, 2013, hade vi åter kunnat läsa om bärplockare från olika delar av världen som kommit hit, med arbetstillstånd, men som många gånger fått betydligt mindre betalt än vad som utlovats, i en del fall nästan inga pengar alls. Kulmen nåddes i Umeå där ett hundratal thailändare samlats i centrum för att protestera mot att de inte fått betalt enligt de löften de fått. En av bärplockarna mådde så dåligt av utsikten att behöva komhem utan att kunna betala de lån han tagit för att åka till Sverige – att han tog sitt liv.
Alla exempel jag samlat på mig under åren, som handlat om ansökningar om arbetstillstånd, har en gemensam tråd: Det handlar om fusk och bedrägeri och olika försök att komma runt Migrationsverkets regelsystem. Nu ter sig denna ström av »lyckade« sätt att lura Migrationsverket obegripliga mot bakgrund av de ytterst noggranna, för att inte säga överpedantiska kontroller som gjorts kring Abeds ansökningar. Hur gick det till när massöser från Thailand fick tillstånd att arbeta i Stockholm på förtäckta bordeller, skogsarbetare från Kamerun i Västerbottens skogar, byggnadsarbetare i Halland, volleybollspelare i Värmland och så vidare? Alla exempel är hämtade från tidningarna det senaste halvåret och identiska på en punkt: Arbetsgivare som bluffat för Migrationsverket. Bluffar som medierna upptäckt och rapporterat om.
När den etiopiska, numera svenska, löparstjärnan Abeba Aregawi vann 1 500 meter vid VM i friidrott i Moskva skrev jag på min Facebooksida: »Vi kan naturligtvis glädjas åt den svenska guldmedaljen, åt den överlägsna segern, åt det vackra löpsteget. Och vad fint att veta att Aregawi så snabbt kunde få sitt svenska medborgarskap så att hon kunde representera vårt land vid VM.«
UTVISNINGEN SKA VERKSTÄLLAS
Oktober inleds med sol och värme. Abed trivs med sitt arbete men är orolig för de signaler han hört från arbetsgivaren/kommunen, att han inte kan fortsätta om han inte får sin ansökan om arbetstillstånd godkänd. Göran Öhman gör vad han kan, lagom uppretad över samtalet från arbetstillståndsenheten i Malmö. Han talar med de ansvariga i kommunen och försäkrar att han och hela arbetslaget vill att Abed ska få arbeta kvar.
En dag säger Abed att vi ska gratulera honom. Det är Eid al-adha, en stor helg i den muslimska världen. Det är den tionde dagen i den islamiska månaden Dhul Hijja. Den firas dagarna efter hajj då pilgrimerna besöker Mekka. »Men du bryr dig väl inte om några helgdagar«, säger jag. »Inte mer än ni svenskar bryr er om jul«, svarar Abed. Islam är för Abed mer tradition än religion, mer gamla seder som hålls vid liv.
»I skolan fick vi lära oss koranverser utantill, ordagrant och annat av de visdomar Muhammed spred. Man fick inte snubbla på orden eller tveka, allt skulle ut som ett rinnande vatten, som ni säger. Två lektionstimmar varje dag ägnades åt Koranen och mest handlade det om att lära sig verser utantill och kunna rabbla dem. Alla verser i Koranen har ett nummer och läraren kunde fråga, hur lyder nummer 42 och då fick man inte tveka utan direkt visa att man kunde just den versen.«
Under en lektion hade läraren talat om allt som Gud skapat – människor, berg, hav och natur, ja, allt vi har omkring oss. Då hade Abed frågat vem som skapat Gud. Lärarens spontana reaktion var ett fördömande, så frågar man inte, det är haram! Dåligt, syndigt.
Jag talar med Miljöskolans föreståndare Göran Öhman igen. Han understryker än en gång hur Abed spelar en viktig roll i gruppen. En skillnad i beteendet har Göran noterat. När de andra är klara med de arbetsuppgifter de fått tar de paus och fikar och väntar på att få nya uppgifter. När Abed är klar med en uppgift tar han på eget initiativ itu med nästa sak som han vet ska göras eller något annat som de inte gjort klart. Paus tar han när det är rast.
Den 15 november kommer beslutet från arbetstillståndsenheten i Malmö. Susanne Dahl, sekunderad av föredragande Jens Olsson, konstaterar att annonseringen enligt EU/EES-reglementet inte uppfyllt de krav som ställs. Sålunda: »Vi avslår din ansökan om arbetstillstånd.« Konsekvens: »Utvisningsbeslutet ska verkställas!«
På sex sidor vänder och vrider Dahl/Olsson på Abeds olika ifyllda blanketter och dokument som finns med i ansökan, hur de har värderats och vilken ställning Migrationsverket tagit. Plötsligt dyker vår ansökan om arbetstillstånd från den 7 december 2012 upp. Den hade ju försvunnit och vi hade varit tvungna att skriva en ny, med alla intyg, all dokumentation och fått betala ytterligare en tusenlapp. Nu är den alltså återfunnen. Men detta kommenterar Dahl/Olsson inte. Däremot tas varje enskild detalj som kan tolkas negativt i Abeds olika medskickade handlingar som ett tecken på att hans argument och dokumentation inte räcker till.
Jag gör en tillbakablick och konstaterar att det vid tidigare ansökningar aldrig nämnts något om annonsering och krav från EU/EES, alltså att tjänsten ska vara utlyst så att vem som helst inom EU ska ha rätten att söka. Jag kontrollerar också Migrationsverkets egen blankett för den som söker förlängning av arbetstillstånd. Sju punkter finns angivna men ingen av dessa nämner kravet på annonsering hos arbetsförmedlingen enligt EU/EES. Dessutom är det ju arbetsgivarens och arbetsförmedlingens sak att se till att tjänsten är utlyst enligt reglerna. Det kan inte ligga på den enskilde arbetssökanden. Och om det gör det, varför larmade inte arbetsförmedlingen oss och bad om någon kompletterande uppgift?
Vi deppar. Funderar på vad som kan göras. Ska jag skicka in en anmälan till JO? Eller är det dags att ge upp? Jag tänker att varken Abed eller jag orkar mer. Pressen att ständigt skriva och ringa till olika myndighetspersoner, till Migrationsverket, till arbetsgivare, facket, arbetsförmedlingen och vara tålmodig, artig och diplomatisk, allt detta, som dessutom måste ske på bestämda mottagningstider tömmer min kraft. Och samtidigt ser jag hur processen påverkar Abeds livsgnista. Den är nästan bortblåst. Hur många bakslag tål han? Jag ser på honom att vi måste hitta en ny väg att följa. Att jag är utmattad är en sak, men Abed, det är ju hans liv det handlar om. Vi måste fortsätta.
Varje morgon läser jag i min arbetsbok vad som ska göras. Längst ner på listan, dit jag vet att jag aldrig hinner, hittar jag det som jag som frilansjournalist egentligen ska syssla med; artikelidéer som måste utvecklas, utkast att strukturera, uppslag som ska undersökas, föreläsningar som ska förberedas, uppgifter som också ska inbringa lite pengar. I stället detta ständigt dåliga samvete för att jag inte kan ge Abed de besked han vill ha. Det är inte han som sätter press, tvärtom, pressen kommer från mig själv.
Abed har också suttit i telefonköer, han förstår precis vad jag menar när jag säger att jag inte kunnat nå den eller den, att de varit på sammanträde, haft sjuka barn, varit på kurs. Vi har ibland suttit i samma rum och ringt omväxlande till olika instanser. En taktisk detalj har Abed snappat upp från mig. När han inte får något svar från en person eller ett icke-svar, ber han att få veta namnet på den personens chef och att bli kopplad till honom eller henne.
Kan en anmälan till JO skada Abeds fall? Jag vänder på frågan en gång till. Jag tror inte det är någon bra idé och beslutar att avvakta. Samtidigt har jag svårt för att bara glömma de uppenbara tjänstefel som gjorts, framförallt på arbetstillståndsenheten i Malmö.
Under tiden dyker ett tips upp om att det kan finnas en chans för Abed att få ett jobb på Biltema i Luleå. Vi får veta att företaget behöver ett CV och ett brev med information om den sökande. Det är snart ordnat och efter ett telefonsamtal åker vi till Storheden, ett köpcentrum en mil utanför Luleås stadskärna. En representant från företaget låter positiv. »Vi ska ta upp det i ledningsgruppen«, säger den personalansvarige som tar emot oss. Hon bryter på amerikanska. Efter en stunds samtal med Abed säger hon spontant: »Vad bra svenska du pratar, mycket bättre än jag som varit här i sjutton år.«
Ett par dagar senare kommer ett besked att Abed är välkommen som praktikant om arbetsförmedlingen går in med stöd. Och om Migrationsverket ger honom arbetstillstånd. Ännu en gång ett litet andrum.
I slutet av november dyker åter den etiopisk-svenska löparen Abeba Aregawi upp i sportnyheterna på tv och på tidningarnas sportsidor. Nu för att göra PR inför den kommande säsongen. Hon har tillfälligt lämnat Etiopien och träningen för att ställa upp för den svenska pressen och berätta om sina planer för 2014. På sitt modersmål, tolkat till svenska, berättar vår nya nationalidol om träningen och formen. Om sitt äktenskap. Hon lovar nya medaljer till Sverige. Hurra!
Hon kommer att bli en allvarlig kandidat till Svenska Dagbladets bragdmedalj, kommenterar tv-reportern.
Samma dag, en nyhetsnotis på Dagens Nyheters utlandssida:
Över trettio döda i bombdåd i Bagdad
En serie bombdåd i och runt Iraks huvudstad Bagdad dödade på söndagen minst 30 personer och skadade dubbelt så många … Våldet i Irak har ökat kraftigt sedan i april i år och är nu tillbaka på samma nivå som för fem år sedan. Bara i november dödades 950 människor i Irak.
