Energi

”Hellre en glad amatör”

Ibland hånas människor som arbetar för en bättre värld. De där människorna som vi på tidningen gärna berättar om. Ordet vardagshjälte kan kännas slitet och superhjälteaktigt, men det är ju det de är.

Många av dem är snälla. En del är hjältar, men de flesta är alldeles vanliga människor som har fattat en sak: människan är inte en atom. Ingen kan klara sig på egen hand, vi är alltid beroende av varandra.

Att tänka bort samhället är nästan en omöjlighet, att tänka bort alla andra människor, som i en postapokalyptisk film eller dystopisk roman är knappast möjligt.

Stig-Björn Ljunggren sa en gång att människan är ett rätt ynkligt djur. Inget nyfött barn klarar sig på egen hand och sen är barnet beroende av vuxna långt upp i tonåren. Det handlar om kulturen till dels, att vårt samhälle är så pass komplicerat att det tar mer än ett decennium att skolas in i det. Men det handlar också om vilka vi är biologiskt. Naturen har fått göra en massa kompromisser för att kunna skapa ett djur med så avancerat nervsystem. Allt kan inte vara färdigt på en gång.

Antagligen är det en av anledningarna till att vi är så sociala som djur. Barn som växer upp utan vettig mänsklig kontakt mår inte bra och det är ingen slump att man använder isolering som straff. En tiger skulle strunta helt i hotet om att inte få träffa någon annan tiger på ett tag, men vi går till slut under.

Det är omöjligt att bygga ett samhälle på enbart individualism. Pengar är inte värda ett skvatt om inte alla är med på det. Åtminstone två människor måste tro på att den där papperslappen är värt nåt eller på att några siffror i en dator representerar någon form av verkligt värde. Det mesta vi gör inbegriper andra människor och det är lika bra att acceptera det och försöka göra så att livet blir okej för de flesta.

En av styrkorna med Sverige har varit folkrörelserna.

Historien har visat att det inte bara finns en väg till ett hyfsat samhälle. Socialliberalism, socialdemokrati, socialism och olika gröna ideologier lämpar sig bra för att hålla undan de värsta avarterna, men det viktiga är människors egna engagemang.

En av styrkorna med Sverige har varit folkrörelserna. Människor har kunnat skaffa sig en utbildning, har tränats i föreningslivets alla praktiska bestyr och har kunnat uttrycka sina krav på förändring tillsammans med andra. Studieförbund, fackföreningar, folkets hus-rörelsen, idrottsrörelsen och andra rörelser har gjort att Sverige länge var jordens mest egalitära och demokratiska samhälle.

Det samhället har tagit stryk under några decennier av aggressiv nyliberal politik. Människor har blivit allt osäkrare och har börjat söka orsaken till att deras liv inte känns bra. Extremhögern har lockat många av dem med sina grova förenklingar och rena påhitten. Fascismen är en känsla, inte en tanke, och känslor kan vara svårare att göra något åt än tankar.

Den rakaste vägen mellan två människor går via deras hjärtan, skulle kanske Björn Ranelid säga. Och det är sant. Det är därför aktivister är så viktiga, i synnerhet när de arbetar på hemmaplan, med sina grannar och vänner. Beteendevetare vet att känslan ofta kommer före tanken. Innan vi har hunnit förstå vad som händer kommer känslan och en impuls till handling. Om vargen kommer springer vi först och tänker sen.

Om det du gör är gott är dina motiv inte det viktigaste. Och egennyttan, varför skulle den vara så farlig? Vi vill leva så bra vi kan. Konsumentföreningarna som befriade människor mer än vi tänker på i dag byggde på att människor ville ha billigare mat. Tricket vara att göra det tillsammans. Egennyttan kanaliserad i kollektiva projekt. När folkets husrörelsen växte fram var det som en reaktion på att människor som drogs in i det moderna projektet ville ha ett sammanhang.

På så sätt finns det ingen motsättning mellan individualism och kollektivism. Kollektivet är uppbyggt av individer och individen är beroende av kollektivet. Varför då klanka ner på de människor som faktiskt tar sitt ansvar både för sig själva och andra? För samhället?

Hellre en glad amatör, sjöng Hasse och Tage och det är inte svårt att hålla med. Naturligtvis ska inte ett samhälles kvalitet behöva vara beroende av enstaka aktivister, men de är nödvändiga som det ser ut nu.

För precis som med personlig omställning blir vi vad vi gör och vi inspireras av goda exempel. Det viktiga är öppenheten. Att inte avfärda någon för att den har fel ideologi eller har gjort andra livsval. För precis som med de personliga motiven spelar ideologin mindre roll än om en människa hjälper andra. Om någon håller på att drunkna spelar det ingen roll om den som räddar henne är konservativ eller kommunist.