I vad som kändes som en passus berättade man på Aktuellt igår att över hundra personer saknas efter att en båt förlist i Medelhavet. Nyheten ges 16 sekunder. Vill vi veta mer får vi vända oss till andra nyhetskällor. Exakt vad som har hänt vet man inte, men utanför Libyens kust rapporterar UNHCR att en träbåt med cirka 300 flyktingar kapsejsat, ungefär 150 av dem har blivit räddade och resten befaras ha omkommit.
Det är nyheter vi hört förut, även om det är den mest katastrofala händelsen hittills i år är det ingen som kan säga att den är överraskad över att det skedde där och nu. Vid en första anblick över statistiken kan det dock verka som att situationen blivit bättre. Färre verkar dö i år än i fjol. Men att allt färre dör på medelhavet beror inte på att situationen för flyktingarna i Libyen är bättre nu eller att det finns säkrare överfarter. Att färre dör på medelhavet beror på att allt färre lyckas fly Libyen, vi betalar för att hindra det. Men situationen där är värre än förut. Flyktingarna som fångas upp och blir förda tillbaka till land i Libyen placeras i fängelse.
Libyen är ett land i krig. Flyktingar riskerar att fängslas, utnyttjas, säljas och torteras. Men Europeiska Unionen har valt att sätta upp sina murar där, vi hindrar flyktingar att ta sig därifrån och vi bekymrar oss inte om vad som sen händer med dem. Det måste ändras. Inte bara behöver vi lagliga vägar in, som António Guterres (FNs Generalsekreterare) och UNHCR ber om. Vi behöver också ett engagemang så att när 150 personer drunknar utanför vår port ges det fler än 16 sekunder.
