När jag precis hade fått mitt första barn skulle vi flytta från ett hus vi hyrde till lägenhet. Vi ringde bostadsförmedlingen i kommunen och fick besked att det skulle kunna ta lite extra tid. Det var ju sommar.
– En tre veckor måste ni nog vänta, sa damen på förmedlingen.
Det var på åttiotalet. Sedan gick botten ur samhället. Den ekonomiska nyliberalismen blev lag och privatiseringar och utförsäljningar skulle befria människor från staten och minska kostnaderna för folk genom konkurrensutsättning.
Men så vart det ju inte. Inte alls. På område efter område visar det sig att de som tidigare hade stor nytta av en allmän och resursfördelande välfärdspolitik får ta smällarna av ökande ekonomiska klyftor.
Hyresgästföreningen säger som det är: Den som har lägst inkomst betalar mer i hyra. Det handlar inte bara om att hyran tar större del av en mindre inkomst utan om att människor med lägre inkomst oftare hyr sin lägenhet och det är dyrare än att äga sin bostad.
För en bostad med fyra rum och kök är skillnad nästan tretusen kronor i månaden mellan en villa och en hyresrätt. Också för mindre bostäder finns en stor skillnad. Det blir allt tydligare att det inte finns något större politiskt intresse för att motverka denna skevhet. Tvärtom ingick MP, L, C och S en överenskommelse om marknadshyror vid nybyggnation. Lägenhetens kvalitet ska dessutom få spela större roll för hyran.
Alla vet egentligen vad som blir resultatet. Eller kan ta reda på det. När systemet med förhandlingar mellan fastighetsägare och Hyresgästföreningen ersätts med fri hyressättning menar seriösa bedömare att vi kommer att få se mycket stora samhällsförändringar. Hyrorna kommer att höjas totalt sett och konsumtionsutrymmet kommer att minska. Det kommer i sin tur att öka bidragsberoendet och i förlängningen riskerar vi att se en stor ökning av antalet hemlösa människor.
Det är obegripligt ärligt talat att ett socialdemokratiskt parti går med på något sådant. Att MP gör det är sorgligt. Det enda den rödgröna delen av politiken egentligen har gemensamt är en syn på välfärden som ska skilja sig från borgerlighetens syn. Men oavsett ideologisk inriktning är det ett idiotiskt tilltag.
Sedan åttiotalet har samhället satts på svältkur. Och många av oss har varnat för konsekvenserna. Ökande socialt och ekonomiskt utanförskap och fattigdom. Ökande konflikter och motsättningar i samhället. Det vi ser nu. Till slut går ekonomiska och sociala konflikter över i kulturella. Det ser vi också. Rasism. Människor som söker sig till olika gängbildningar, kriminella och nazistiska eller båda på samma gång.
Det är inte bara för att jag ser solidariteten som samhällets centrala uppgift som jag reagerar. Det är också dålig ekonomisk politik, det är dålig arbetsmarknadspolitik och det är till och med dålig miljöpolitik. Människor som inte har råd kan inte göra bra val. Ett par tior kilot mer för ekologiskt kan vara omöjligt.
Unga människors framtidstro är redan utmanad av klimathotet. De får dessutom räkna med att det kommer att ta rätt lång tid för dem att komma in på arbetsmarknaden på allvar. Låga ingångslöner, långa lärlingstider och provanställningar kommer att göra dem till andra klassens arbetskraft säkert upp till trettioårsåldern. Den som inte har råd att köpa eget, eller har föräldrar som har råd, kommer dessutom få räkna med att inte få ett förstahandskontrakt i första taget.
Vad det innebär för samhället kan jag bara spekulera i. Men nåt bra lär det inte leda till. Inte alls.
Kontrapunkt är i gång igen.
Gitarrsamlare som inte lirar själva.
