Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del nummer nio.
Jag tar upp tråden om hans vänner som inte själva kan bestämma vem de ska gifta sig med och Abed berättar om esma. Det uttrycker vem som bestämmer i ett äktenskap och det är inte alls, som jag tror, självklart att det är mannen. Det är många andra faktorer som kan spela in – bakgrund, utbildning med mera. I många fall resonerar sig paret fram till vem som är esma, vem som har sista ordet. Jag har svårt att tro att det gäller generellt och Abed medger att detta sannolikt är något som förekommer främst bland medelklassen i de större städerna som inte har så stränga religiösa regler att ta hänsyn till. Eller där traditionen inte är lika stark. På landsbygden och i mindre städer där både religion och tradition har ett hårdare grepp över människorna är livet mer inrutat i konservativa beteenden. Esma förutsätter ett intellektuellt resonemang mellan parterna. Ändå, när Abed visar upp interiörer från livet i Irak blir jag ofta överraskad. Min, vår, brist på kunskap om vardagslivet i ett land med islam som huvudreligion, är ytterst påtaglig. Trots att så många irakier bor i vårt land.
Rapporter inifrån Irak vid den här tiden, sommaren 2013, talar entydigt om hur religionen återtar förlorad mark. Under Saddam, med allt politiskt förtryck inräknat, var det, om man inte tillhörde oppositionella grupperingar som förföljdes av regimen, på många områden ett friare liv än med de religiösa regler och normer som nu sakta kommer tillbaka. I Basra i östra Irak till exempel var det tidigare sällsynt med kvinnor som dolde sig bakom olika sorters schalar. I dag, berättar Hassan, som har kontakt med sin familj och själv varit där, går inga kvinnor ut utan att först klä sig i fotsida dräkter och huvudschalar och männen har låtit skägget växa.
Dagarna går och från kommunens arbetsmarknadsavdelning får vi höra samma visa som vi hört tidigare; de har väntat länge nog på ett beslut om arbetstillstånd. Om inte ett tillstånd kommer de närmaste veckorna måste Abed sluta och någon fortsättning på Miljöskolan eller på någon annan kommunal förvaltning kan inte bli aktuell förrän tillståndet för den gångna perioden kommer. Tonen i uppmaningarna känns igen från tiden på äldreboendet. Alla icke svenska medborgare som arbetar måste ha giltiga arbetstillstånd, annars bryter arbetsgivaren mot lagen.
Från Malmö råder tystnad. Jag ringer och söker chefen för tillståndsenheten, mejlar nya uppgifter, nya fakta som de kanske inte känner till i Malmö. Jag hör på radions P1 Morgon en forskare berätta att det råder stor brist på ungdomar som vill söka sig till äldrevården och, säger han, det kommer att bli kris framöver om inget görs.
Till slut, den 13 juni, kommer ett kort svar från handläggaren Annie (?): »Jag har tagit emot dina mejl och uppgifterna har förts in i Abeds akt som kommer att avgöras nästa vecka.« Formellt, utan antydningar vartåt det lutar, men ändå ett livstecken.
Midsommarveckan kommer och går. Veckan därpå också. Jag skriver ett mejl till Annie och påminner vördsamt om det vi uppfattat som ett löfte. Beslut om en vecka.
Abed följer spänt utvecklingen i Irak. En ny bombvåg resulterar i tiotals döda, dag efter dag. I svenska tidningar blir det små notiser. Almedalsveckan närmar sig och snart ska Sveriges damfotbollslandslag spela en EM-turnering. På hemmaplan. Vem orkar bry sig om vad som händer i Irak? Inte medierna i alla fall.
I Frankrike blir Abeds bror Ali alltmer otålig: »Flytta hit, så här kan det inte fortsätta«, säger han i telefon, samtidigt som han vet att det inte är något realistiskt alternativ. Men han känner ansvar för sin yngre bror och mår dåligt av att höra eller se hur han sakta bryts ner.
Planen att Abed skulle kunna resa till Frankrike under sommaren och träffa sin bror, svägerska och deras två barn måste ställas in. Miljöskolan var stängd på sommaren, Abed skulle få två månaders »ledighet«, vilket betydde att han nu var utan arbete. Och utan arbetstillstånd vågade han därför inte åka utomlands. Risken var stor att han i så fall inte skulle få komma tillbaka till Sverige.
Måndagen den andra juli skriver jag ett nytt mejl till handläggaren Annie och påminner om tidigare löfte om besked. Det gäller att balansera orden, att visa att vi är otåliga men att vi också har förståelse för personalens arbetsbelastning.
»Hur kunde Obama få Nobels fredspris«, frågar Abed en dag. Inte aggressivt, bara som en fråga. Vi talar en stund om drönarna som dödar alla som kommer i vägen, även barn och gamla – av misstag, sägs det, men vad hjälper det? Med vilken rätt kan ett land besluta om människors liv eller död långt bort från sitt eget territorium? »När USA gick in i vårt land var det för att göra slut på en diktator som sas ha kärnvapen gömda. Sedan skulle allt bli så mycket bättre. Men i Irak är det i dag värre än någonsin för vanligt folk.«
Bilbomberna och attentaten fortsätter att skörda liv. Oskyldiga människor som har oturen att gå på en gata, passera ett fruktstånd, köa vid en busshållplats, komma ut från en moské – vid fel tillfälle – riskerar alla att dödas.
Abed är i grunden ointresserad av politik. Han talar ogärna om tiden under uppväxten i politiska termer. När amerikanerna tog över Irak 2003 var Abed elva år. Han gick i femman och viktiga prov väntade. Det gällde att komma in på gymnasiet. Men i skolan rådde näst intill kaos. En del lärare försvann, andra dök upp sporadiskt. Fusk blev vanligt och lönade sig. Mutor likaså. Allt gick så snabbt. Efter att amerikanerna börjat avancera mot huvudstaden tog det två dagar och sedan var allt över. En ny regim trädde till. Och ovissheten om vad skulle hända präglade alla.
Självklart hänger Abeds minnen ihop med föräldrarnas, främst pappa Saads, reaktioner på vad som hände. Men han såg också med egna ögon att mycket förändrades i landet den sista tiden han var där. Hur allt var osäkert och milisgrupper med olika agendor började ta över.
Plundring av alla stora byggnader och palats som tillhört Saddam eller hans släktingar pågick. Allt av värde togs; köksinredningar, datorer, tv-apparater, elektronik. Resten slogs sönder.
Under mars och april 2003, berättar Abed, tog pappa Saad, som var äldst i en stor syskonskara, ansvaret för familjen. Alltså inte bara sin egen – med fru och tre barn – utan också hans bröder, systrar och deras familjer. Det betydde att ett tjugotal personer samlades varje gång det blev larm. I den fastighet som Saad skötte om fanns en stor källare som fungerade som skyddsrum. Abed minns tillfällena då alla var där som speciella för barnen som inte riktigt förstod vad som hände. »Vi spelade spel, kort och schack och gjorde roliga saker tillsammans. Ingen kunde gå till skolan. De vuxna försökte visa att allt var lugnt, men så klart förstod vi att under ytan var alla rädda. Något som var annorlunda var att pappa och hans bröder alltid var beväpnade. De hade pistoler i bältet.«
Mellan bombexplosionerna var allt som vanligt. Pappa Saad skötte sitt jobb och familjerna återvände till sina hem. Men något riktigt normalt liv blev det ändå inte.
Plötsligt blev det viktigt vilken muslimsk gruppering man tillhörde. Saddam var sunni och det ansågs allmänt att han hade gynnat andra sunnimuslimer. Därför var milisgrupperna som nu härjade oftast shiadominerade och de var ute efter hämnd. Men det var omöjligt att dra några räta linjer och avgöra vem som hotade vem. Det enda säkra var att livet var osäkert. Också för familjen Alnjjar, trots att de var shiamuslimer. Bomber exploderade, människor mördades, sköts ihjäl från bilar. Rån och överfall blev allt vanligare. Amerikanernas insatser var också till synes oplanerade och spontana. Hela världen har ju senare kunnat se exempel via den film som Wikileaks avslöjade, där människor skjuts ihjäl från en helikopter. Som i ett tv-spel.
När Abeds bror Ali, som är journalist, fick arbete för amerikanerna inne i den hermetiskt tillslutna, muromgärdade Gröna Zonen, kom hoten mot familjen allt oftare. Ali beslöt i samförstånd med pappan att fly från landet. Först åkte han till Indien med ett förfalskat pass. Men där blev han sjuk. Han for då vidare till ett av de länder som tog emot honom, Libanon. Där fick han jobb och bodde tillsammans med ett par andra irakier i en stor lägenhet. 2006 flög Abed dit och bodde med sin bror i tre månader. Det blev som semester för Abed. Han såg att det fanns ett liv bortom krig, bomber och hot.
När han återvände till Bagdad drabbades han av bilbomben jag tidigare berättat om.
När Abed talar om alla explosioner och den totala bristen på respekt för människoliv som följde efter amerikanernas intåg blir han missmodig. De som hade trott och hoppats att de amerikanska trupperna skulle skapa ordning och trygghet fick fel. Det blev värre.
»Oskyldiga människor dödas av både milisen och av dem som skulle rädda oss från Saddam. Jag förstår inte. Är det bara i Irak som detta kan hända«, undrar Abed.
Jag berättar om en episod jag följde några år tidigare i min yrkesroll. Jag var redaktör för SVT:s Mediemagasinet. USA hade invaderat Afghanistan och jakten på Mulla Omar och Usama bin Ladin pågick för fullt. En kort nyhetsnotis från TT berättade om hur tre män som vandrat över ett fält plötsligt blivit beskjutna från luften av ett amerikanskt plan. Av de tre var en ovanligt lång. Enligt notisen hade ett rykte spridit sig bland amerikanska underrättelsemän att den långe kunde vara bin Ladin. Ett plan dirigerades dit och männen sköts ihjäl. Men det visade sig att de tre var vanliga bönder på vandring till en släktings bröllopsfest. Ingen ställdes till svars för morden.
Det gäller att ha makt, vapen och kontroll över medierna.
Abed hade läst om utrikesminister Carl Bildts träff med Iraks migrationsminister Dindar Ndjeman Dosky. Enligt en artikel i Dagens Nyheter hade Bildt avbrutit migrationsminister Dosky flera gånger. Ministern vädjade till Sverige att sluta med tvångsutvisningar till Irak. Men mitt i en mening avbröt Bildt honom och tillrättavisade honom på ett sätt som aldrig brukar ske på den höga diplomatiska nivån, enligt artikeln.
»Hur kan det komma sig att någon i så hög ställning som utrikesministern kan göra så? I vår kultur hade ett sådant beteende varit något nästan brottsligt.«
SEMESTERTID
Onsdagen den 3 juli kom ett mejl från Annie på Migrationsverkets arbetstillståndsavdelning i Malmö. Den person som jag haft oregelbunden kontakt med i en dryg månad och som gett besked att beslut skulle tas veckan efter midsommar. Nu skriver hon: »Jag handlägger inte längre Abeds ärende. Det gör Susanne Dahl.« Vad menar hon? Har hon bara släppt det ärende som lagts i hennes händer flera veckor tidigare. Och vem är Susanne Dahl?
Jag skriver samma dag ett mejl till Susanne Dahl, som är Beslutsfattare vid arbetstillståndsavdelningen vid Migrationsverket i Malmö, enligt hennes egen titelbeteckning i ett mejl som jag senare fick. Vi begärde ett snabbt och tydligt svar men fick inget. Jag ringer Abed som naturligtvis undrar vad det är som händer. I Frankrike väntar brodern Ali fortfarande på ett besök.
Jag sänder iväg ett nytt mejl till Susanne Dahl där jag kortfattat beskriver Abeds bakgrund och än en gång förklarar för ännu en representant på Migrationsverkets arbetstillståndsenhet i Malmö att vi väntat på besked i flera månader. Om det blir avslag och om det beslutas att Abed ska återvända så finns inget för honom att återvända till, betonar jag.
Susanne Dahl är den femte personen på Migrationsverkets arbetstillståndsenhet som ska avgöra om Abed ska få arbetstillstånd eller inte. Hon svarar omgående att hennes enda uppgift är att undersöka om Abed har rätt kvalifikationer för att få arbeta i Sverige. Något annat om hans person är hon inte intresserad av.
Vi skickar på nytt in de blanketter som efterfrågats. Jag mejlar efter en vecka och frågar om de fått vad som krävs eller om det saknas något i vår ansökan. Svar kommer direkt: Vi har registrerat ansökningshandlingarna.
Dagarna går. Den första augusti är Abed välkommen att börja arbeta på Miljöskolan igen. Men det går inte eftersom han ännu inte fått något arbetstillstånd för den gångna våren. Jag skriver ett mejl till Susanne Dahl och vädjar om ett beslut.
Abeds ekonomi är obefintlig. I nästan två månader har han varit utan inkomst. Men detta faktum är inget som vare sig kan skynda på eller fördröja ett beslut.
Mina funderingar rör nu allt oftare hur de anställda på Migrationsverket tänker. Är det möjligt att så totalt isolera de beslut de har att fatta från en rad andra omständigheter? Inte minst sådana av mer allmänmänsklig art. Kan man bestämma sig för att hantera »ärenden« utan att se till följderna? Ja, så måste det väl vara.
Jag läser en artikel om de militärer som med en joystick i handen på en bas i USA manövrerar drönare på andra sidan jordklotet. Chefen för anläggningen och ansvarig för drönarattackerna berättar i reportaget att han har en timmas körtid hem efter dagens arbete. Hur han då avprogrammerar sig själv för att kunna vara en god make och far när han kommer hem. Tankarna på de människor han själv och hans medarbetare dödat under dagen försvinner under hemresan. Väl hemma efter en timma i bilen är han nollställd.
Självklart finns inga likheter mellan drönarattackerna och de uppgifter anställda på Migrationsverket har, men i båda fallen måste personalen ha förmågan att tränga bort effekterna av de beslut de fattat under arbetsdagen. Beslut som kan avgöra en människas liv. De anställda måste ha en överlevnadsstrategi. Kanske ingår det i utbildningen.
Inom journalistiken brukar man använda det anglosaxiska talesättet publish and be damned. Den viktiga nyheten ska publiceras oavsett följderna. Den tesen har jag aldrig accepterat fullt ut. Det finns tillfällen då man som journalist måste fundera över vad en publicering kan få för konsekvenser. Vad som kan hända en person som hängs ut, hur familjemedlemmar kommer att drabbas? I något fall kanske ett företag måste läggas ner och många människor blir arbetslösa på grund av publiceringen. Oftast är det självklart att publicera det som är sant och relevant. Men det är inte oproblematiskt, som en del kolleger hävdar. Detta resonemang överförde jag till hur en anställd på Migrationsverket tvingas uppleva att bli omskriven för ett till synes orättfärdigt beslut.
Nu råkar jag känna några som arbetar med just de här frågorna på Migrationsverket och jag vet därför att för många kan besluten leda till sömnlösa nätter och mycket grubbleri. Det går inte att iskallt fatta beslut, helt enligt lagar och regler, som man vet kan leda till att man skickar iväg folk till en högst osäker framtid utan att samtidigt fundera över rätt och fel. Det blir inte bättre av att de får kritik från vitt skilda håll. Dels från dem som anser att vi låter för många för lättvindigt komma in i värmen, dels från dem som menar att vi har en alltför snäv syn på rätten att få komma hit, söka asyl och få stanna.
TIDIGARE DELAR: KLICKA HÄR (Obs! Sidan tar cirka 30 sekunder att ladda)
