Protesterna i Libanon fortsätter, trots politikernas förhoppningar om att de skulle avta efter föreslagna reformer och i takt med att folk måste gå tillbaka till sina arbeten. ”Det här är vår sista chans till förändring”, säger Mohammad Hamoud, som deltagit i protesterna både i Beirut och Bekaadalen sedan de började förra torsdagen.
När Mohammad Hamoud ringer upp mig via WhatsApp på torsdagskvällen börjar han med att ursäkta att han ringer en aning sent. Han kör bil i bergen och täckningen är dålig. Telekommunikationen är både löjligt dyr och dålig i Libanon, påpekar han. Därför är appar som WhatsApp, där man istället använder mobildata, standard.
– Men det är inte på grund av WhatsApp-avgiften som människor protesterar. Den var bara den sista droppen som fick det att rinna över, säger han.
Tillsammans med en vän är han på väg till Beirut för att delta i vad kan kallar för revolutionen. Han har åkt fram och tillbaka mellan Beirut och Bekaadalen sedan förra veckan. Han vill vara överallt, delta, mobilisera och bidra till förändring. Att unga, gamla, shiamuslimer, sunnimuslimer, druser, kristna – alla – gör gemensam sak mot makteliten är stort.
– Vi protesterar för att vi är trötta på situationen. Sedan inbördeskriget har samma politiker haft makten. De som idag sitter på de mest inflytelserika posterna var ledare för miliser under kriget. De har nu styrt Libanon i 30 år, säger han högt och tillägger:
– Det enda politikerna har gjort… är ingenting!
Liksom taxan för mobiltelefoni är skatterna höga. Varje gång staten behöver pengar höjs de och ingen kan granska vart pengarna går. Korruptionen är utbredd.
– Problemet med skatterna är att de bara drabbar de redan fattiga, säger Mohammad Hamoud, och frustrationen går inte att missa.
Det är första gången sedan Libanons självständighet som över en miljon människor har protesterat mot ett gemensamt mål. Vid tidigare protester, 2005 och 2015, var deltagarna färre och demonstrationerna mycket mer koncentrerade till bara Beirut.
Nu är det den libanesiska flaggan som används som symbol: inte de olika partiernas och religiösa minoriteternas. Mohammad Hamoud och hans vänner har pannband med flaggor på huvudet och överallt under protesterna syns Libanons flagga.
Hela landet mot makten
Mohammad Hamoud kommer bor i Bekaadalen, nära den lilla staden Chtaura. Han pluggar statsvetenskap på universitetet i Chtaura och jobbar för en organisation som hjälper syriska flyktingar. Den avlånga Bekaadalen ramas in av berg från alla sidor: bakom bergen i väst, de Mohammad kör genom när vi pratar, ligger Beirut. På andra sidan bergen i öst finns Syrien.
Att gå ut och protestera så öppet som man nu gör kräver mod. Flera rapporter om skadade och sammandrabbningar med polis har förekommit. Regeringen har gett säkerhetsstyrkorna tillåtelse att använda våld, eller tvång, mot demonstranterna.
– Vår generation upplever rädsla. De vågar först gå ut och ropa på gatorna efter att nån annan har gjort det. Man är rädd för att bli anklagad av polisen och så vidare, säger han.
Protesterna i Beirut har varit störst och dragit till sig mest medial uppmärksamhet. Något som gjort demonstranter i Bekaadalen något uppgivna, menar Mohammad Hamoud. Som en del i den av demonstranterna utlysta generalstrejken har vägar blockerats. Hela dalen har varit som paralyserad i veckan och det har varit svårt att ta sig in och ut.
– Folket i Bekaa är arga på media som varit frånvarande och inte rapporterat om protesterna där. Det har varit svårt och ibland omöjligt att ta sig in och ut. Men det är färre som ger sig ut på gatorna när deras ställningstagande inte syns. De flesta använder däremot sociala medier, förklarar han.
En video från Tripoli i norr har samtidigt blivit viral: en dj spelar hög, elektronisk musik, medan en stor folksamling nedanför dansar. Stämningen är uppsluppen.
– Tripoli är annars känt för att vara en hemvist för islamister. Men nu har nästan hela staden protesterat mot regeringen, säger Mohammad Hamoud.
En annan mäktig grupp i Libanon är shiamuslimska Hezbollah. Att Libanons shiamuslimer nu vågar opponera sig har inte setts med blida ögon av Hezbollahs ledare Hassan Nasrallah. Den regeringsreform som demonstranterna kräver innebär också att de tappar den unika makt de haft sedan inbördeskrigets slut. Förutom regeringsarmén har Hezbollah en egen militär.
”Inga jobb kvar att förlora”
Förutom höga skatter, höga berg och höga avgifter för mobiltelefoni är också arbetslösheten hög. Politikerna hade hoppats på att protesterna skulle avta när allt fler behövde återvända till sina arbeten. Mohammed Hamoud skrattar till:
– Vi har ingenting att förlora nu. Vi har inga jobb att förlora eller att gå till, säger Mohammed Hamoud.
De föreslagna reformerna, där bland annat höga tjänstemäns och politikers löner ska halveras, har inte tystat demonstranterna. I ett tv-sänt tal under torsdagen nobbade så också demonstranterna president Michel Aouns inbjudan till samtal. Först måste regeringen annonsera sin avgång.
Förtroendet för den sittande regeringen är nära obefintligt. Mohammad Hammond ifrågasätter att det tagit så lång tid för politikerna att agera. Hur kunde de på 72 timmar förra helgen plötsligt hitta andra lösningar på den ekonomiska krisen än höjda skatter? Regeringen har struntat i folket under så många år, menar han. Nu har folket sagt sitt, gått samman och på så vis rubbat balansen.
Vad det kommer leda till är ännu långt ifrån säkert, men det finns enligt Mohammad Hammond ingen återvändo nu.
– Det här är vår enda och sista chans. Om vi inte lyckas nu kommer vi aldrig göra det.
