Zoom

Del 27 – Boken om Abed: Ett avgörande möte

Boken om Abed: Nio års kamp mot migrationsbyråkratin.

Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige. Författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 27.

I två dagar har abed varit hemma från arbetet på restaurangen. Det har inte hänt förut. Han har varit förkyld. Men i bakgrunden ligger oron inför mötet med Migrationsverket. Han är febrig och blicken flackar. 
»Vad ska hända om de säger nej på aprilmötet, om de upprepar att jag inte har tillräckliga skäl att få stanna i Sverige? Om de fortsätter tjata om att det är lugnt i Bagdad och att det inte blir några problem för mig att återvända?«
Jag berättar att jag träffat en kollega till vår advokat Magnus Ericsson. Hon berättade i stort samma sak som han, att nu gäller det att vi inte ska upprepa argument som Migrationsverket redan avslagit utan koncentrera oss på Abeds tid i Sverige. Hur han anpassat sig till livet här. Vi måste förbereda oss i positiva termer. Tänka på drömmen att få byta ut Migrationsverkets ärendenummer 11 23 61 42 mot de fyra sista siffrorna i personnumret.

Den sextonde april säger påven, efter att ha besökt ett flyktingläger på den grekiska ön Lesbos: »Flyktingar är inte nummer, de är människor: ansikten, namn med en historia och som sådana ska de behandlas.«
Aprilmötet kan bli det första riktiga steget in i det svenska samhället. Och när Abeds humör lättat berättar han vad som hände när han skulle hämta sin cykel i Berits garage. Den hade stått där under vintern med punktering. När han tittade in i garaget såg han att däcket var lagat och han förstod att det var Berits särbo Urban som lagat punkan. »Så glad jag blev. Varken hon eller han hade sagt något, men de visste båda att jag inte är så bra på tekniska saker och han gjorde det utan att jag frågade eller bad om det.«

Abeds arbetsgivare skriver ett intyg: »… För knappt ett år sedan befordrade jag Abed till näst högsta position i företaget, biträdande chef. Tjänsten innebär att han backar upp de två restaurangcheferna och går in som chef när dessa är lediga eller på semester. Vid dessa tillfällen är han högst ansvarig för ett 30-tal medarbetare … Han har också självmant tagit på sig uppgiften att skapa ett fotbollslag som han anmält till Korpen. En uppgift som skapat friskvård och ännu bättre sammanhållning bland kollegerna …«
Kamrater, före detta lärare och chefer, politikern Karl Petersen, dr Mats, Abeds hyresvärdinna Berit och särbon Urban med flera har skrivit under ett brev där de säger att de är övertygade om att Abed kommer att bli en tillgång för vårt samhälle och lovar att fortsätta vara ett stöd och hjälpa honom om han skulle hamna i svårigheter.

På söndagen äter vi middag och vi talar om den pågående hälsningsdebatten som orsakat att flera muslimer hoppat av från Miljöpartiet och som lett till att statsminister Stefan Löfven i riksdagen sa att i Sverige hälsar vi på varandra genom att skaka hand. 
»Jag lärde mig från när jag var liten att inte ta en flicka i hand«, säger Abed. »Det var inget religiöst i det utan ett sätt att visa respekt. Vi tittade varandra i ögonen och jag la ena handen på hjärtat. Och det har jag fortsatt med här utan att någon tagit illa upp, vad jag har sett. Men visst, om någon sträcker fram sin hand för att hälsa tar jag den. Du och jag brukar ju alltid hälsa genom att två knutna nävar möts, precis som läkarna säger att man ska göra. Det är mer hygieniskt än att ta i hand och sprida baciller. Men jag har aldrig tänkt på detta förrän nu när det blivit en stor och viktig sak i Sverige. Förresten, av Gunilla brukar jag alltid få en kram.«
Tre dagar kvar till aprilmötet. Vi går än en gång igenom de frågor vi kan vänta oss att han kommer att få. Jag berättar om en tid på Ekot på radion då jag och en kollega ofta idkade rollspel inför stora och viktiga intervjuer. Det var nyttigt. Då behövde man inte bli svarslös utan hade alltid alternativa följdfrågor att ta till. Vi gjorde på samma sätt nu.

Kvart i åtta på onsdagsmorgonen hämtade jag Abed. Kvällen innan hade jag talat med ännu en person som jobbar på Migrationsverket. Hen hade skickat med några sista-minuten-råd. Vi gnuggade dem i bilen. På Migrationsverket i Boden mötte vi advokaten Magnus Ericsson som avtalat, en halv timma innan mötet. Han drog en del formalia som väntade. Bland annat att han och jag skulle sitta tysta tills vi blev ombedda att säga något eller att ställa någon fråga till Abed. 
Prick klockan nio kom Emma och hämtade oss. Vi gick in i ett litet rum och Emma drog de förutsättningar som vi redan informerats om av Magnus. Abed ombads att svara lugnt och tydligt så att Emma hann med att skriva på sin dator. Och det gjorde han. Jag såg att han var nervös. Knäna skakade men han svarade utförligt och detaljrikt på alla frågor. Efter ett tag märkte vi hur Emma återkom till samma frågeställning fast på olika sätt. Det gällde de hot som Abed beskrivit i de olika ansökningarna och som riktades mot såväl hans pappa som mot hela familjen och som han menade skulle verkställas om han tvingades återvända till Bagdad. Abed behöll sitt lugn och svarade tålmodigt på samma sätt. Han hänvisade bland annat till släktingar som flytt eller skjutits ihjäl. Så följde en del frågor om hur hans liv såg ut och vilka planer han hade.

När Emma var klar fick Magnus och jag ställa frågor till Abed. Magnus frågade hur många människor som bodde i de kvarter där hans pappa var ansvarig Baathpartist. Ungefär som Norrbottens befolkning, svarade Abed, alltså cirka 250 000. Frågan ställdes för att beslutsfattarna skulle förstå att pappa Saad inte var någon obetydlig ordförande i en liten kvartersklubb. Jag kompletterade med att be Abed berätta om sin tid i Sverige och det nätverk han skaffat sig.
Efter drygt en timma var det aprilmöte vi både längtat efter och fruktat över. Emma tog hand om Abeds pass och lovade att han skulle få ett kvitto. Vi frågade när ett beslut kunde väntas och fick veta att senast till midsommar. Abed blinkade till mig, men ingen av oss frågade »Vilket år?« Vi tog i hand (!) och sa adjö. Ute i kapprummet var naturligtvis Abed och jag nyfikna på hur Magnus bedömde mötet. Han försäkrade att han tyckte Abed skötte sig perfekt. Att allt hade gått så väl det kunde. »Nu är det bara att vänta.«

I bilen hem surrade vi om allt som sagts. Abed hade så klart blivit irriterad över Emmas sätt att gång på gång återkomma till samma frågeställning men jag försäkrade att hans irritation inte märktes. Tvärtom berömde jag honom för att han så tålmodigt ansträngde sig för att svara på samma sätt; att han var övertygad om att hoten skulle förvandlas till verklighet så snart han landade i Bagdad. Hur kan du veta det, hade Emma frågat. »De har sina namnlistor«, förklarade han. »De har koll på alla som de utsett till fiender. Och alla i vår familj betraktas fortfarande som fiender.« I Luleå mötte Gunilla oss och vi gick ut på en restaurang och åt lunch. Abed såg nu, för första gången på ganska länge, avslappnad ut.

Den andra maj beslutade regeringen att skärpa rutinerna för dem som fått avslag på sina asylansökningar. Den ständigt intervjuade inrikesministern, Anders Ygeman, förklarade i alla medier att detta var ett sätt att nå bättre rättvisa. De som inte har skäl att stanna måste bereda plats för dem som har fått sina ärenden prövade och godkänts. Beslutet minskar inte Abeds oro. Men vetskapen att han gjort allt han kunnat och nu inte kan göra mer än vänta innebär att han kommer att jobba ännu hårdare, ta fler extrapass på Salladsbaren och dessutom börja förbereda sina arbetskamrater i korpfotbollslaget. Serien börjar snart. Och finalen i Champions League mellan Madridlagen Real och Atletico rycker närmare.

TT/AFP 14 maj 2016
IS-terrorister förklädda i militäruniformer mejade ner nästan 50 personer med automatvapen på ett café i den irakiska staden Balad där den lokala supporterklubben till Real Madrid hade samlats. Minst 16 personer miste livet och ytterligare 30 skadades.
En otäck bekräftelse på att Abeds farhågor är reella, inte bara när det handlar om politisk förföljelse utan i alla samhällets hörn. Att heja på ett fotbollslag, som dessutom kommer från ett annat land, är i högsta grad haram, enligt de »rättrogna.

Efter en nervös väntan kom beslutet från Migrationsverket fredagen den 27 maj:
Migrationsverket beslutar att:
Avslå din ansökan om uppehålls-och arbetstillstånd.
Utvisa dig ur landet med stöd av utlänningslagen.
Utvisningen ska ske genom att du reser till Irak. 
Om du kan visa att något annat land kan ta emot dig får du resa dit i stället.
Du ska lämna Sverige senast fyra veckor efter att det här beslutet har vunnit laga kraft. Om du inte lämnar landet inom den tiden kan du få ett återreseförbud.
Beslutet motiveras på femton sidor. De två huvudfrågorna, ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd besvaras så här:
Migrationsverket bedömer att du inte gjort det sannolikt att du har några personliga skyddsskäl kopplat till de hårda motsättningar som råder i Bagdad. Du har därmed inte gjort sannolikt att du blivit utsatt för eller vid en framåtsyftande bedömning riskerar att utsättas för någon skyddsgrundande behandling i Bagdad med anledning av de svåra motsättningar som råder i området.

När det gäller arbetstillstånd skriver Migrationsverkets beslutsfattare bland annat:
Migrationsverket konstaterar att du under din tid i Sverige (drygt sju år, min anmärkning) har fått viss anknytning till Sverige. Denna anknytning är dock enligt verket inte så stark att du kan beviljas uppehållstillstånd på grund av den och inte heller arbetstillstånd. Det senare på grund av att ansökan inte lämnades in i det land utlänningen kommer ifrån.
Abed är 24 år när beslutet kommer, i juni 2016. De senaste sju åren har han bott i Sverige och skaffat sig ett stort nätverk. I Irak har han inga nära släktingar, inga personer han har hållit kontakt med. Det gäller också hans kamrater från skolan och uppväxtkvarteret, som har skingrats till andra delar av Irak eller flytt till andra länder.
Men han anses bara ha viss anknytning till Sverige.

Vad gör vi nu? Abed kom hem till oss på fredagskvällen. Det finns inte mycket att säga. Bara finnas för varandra. Abeds kroppsspråk berättar om sorg, besvikelse, förtvivlan. Vi enas om att den viktigaste meningen i brevet är den här: Du har fyra veckor på dig att överklaga från den dag du mottog beslutet.
Under helgen ska jag kontakta Magnus Ericsson och begära ett möte så snart som möjligt. Fram till dess ska Abed och jag försöka analysera beslutet grundligt och formulera de viktigaste punkterna som vi menar bör vara med i vår överklagan. 
Magnus svar kommer snabbt på måndagen. Han har ett snävt program men ska självklart se till att hitta en tid då vi tre kan träffas. Vi har hittat fyra punkter som vi tycker måste finnas med i ett överklagande. Jag talar med Abed och skickar ett mejl till Magnus.

1. Skyddsbehovet: Inte minst den senaste tidens bombattentat och dödande i Abeds kvarter måste stärka hans skyddsbehov liksom det pågående kriget mot IS. Ingenting nämns om den bilbomb Abed och hans pappa drabbades av strax före flykten från Irak.
2. Anknytningen: Hur ska man bo och leva för att ha en bättre anknytning till Luleå och Sverige än vad Abed har? Omvänt, hans anknytning till Bagdad och Irak är i dag obefintlig. 
3. Arbetstillstånd: Återigen påpekas att ansökan måste göras från den sökandes hemland. Trots att Migrationsverket i sina egna beskrivningar av Irak avråder från att besöka landet. 
4. Ömmande skäl: Vi anser att Abeds skador från bilbomben, frånvaron av familj eller släkt i Irak, de upplevelser den sextonårige Abed var med om då hans föräldrar försvann i Istanbul och han ensam reste till Sverige måste anses som ömmande. 
Dessa punkter vill vi att Magnus ska ta med i överklagandet, naturligtvis formulerade av honom på ett juridiskt stringent sätt, plus de ytterligare aspekter han anser viktiga att få med. Bland annat vill han att Abed tar ny kontakt med pappans vän Ahmed, som bor i Kungälv och som kan berätta att hoten mot familjen Alnjjar kvarstår. Magnus vill att Ahmed ska kallas som vittne.

Vi kan nu vänta oss två reaktioner; antingen tar domstolen ett beslut baserat på vårt skriftliga överklagande eller så kan vi kallas till en muntlig överläggning inför domstolens tre lekmän och en professionell domare. Abed säger att han vill komma till domstolen och själv berätta. Magnus lovar att skriva och begära det. 
Abed som brukar hålla masken för alla utom för Gunilla och mig berättar för Magnus hur det känns inne i honom. »Som en vulkan, jag måste tänka mig för så att jag inte exploderar. Därför har jag tagit på mig ännu mer arbete för att hålla tankarna under kontroll.« På Magnus fråga hur han klarar av att arbeta, möta restauranggäster och hålla god min svarar han att årens alla bakslag har gett honom den förmågan. Men samtidigt måste ju ångesten och oron ut. »Det kommer på nätterna. Jag kan ligga till tre, fyra på morgonen utan att somna. Så slumrar jag till en stund och när klockan ringer halv sju känns det som jag varit vaken hela natten. Det gör att jag har lite kortare stubin än vanligt på jobbet. Inte mot gästerna men mot mina arbetskamrater.«
Abeds arbetskamrater ringer och är förtvivlade. »Vad kan vi göra, han får inte kastas ut.« Visst måste nu alla som finns i Abeds närhet mobiliseras, men jag är fortsatt tveksam till att gå till tidningarna som många föreslår. Nu gäller det att ta en sak i sänder.

Abed får en kallelse till Migrationsverket i Boden. Där ska han bekräfta det beslut som fattats och när det skett har han tre veckor på sig att överklaga. Måndagen den 13 juni klockan nio är vi tillbaka i väntsalen på Migrationsverket. Den här gången räknar jag till 38 personer. 32 män, tre kvinnor och tre barn. Bakom oss sitter några 25–30-åriga män från Irak. Abed lyssnar på deras samtal och ser upprörd ut. »Jag ska berätta sen«, viskar han.
En vakt står bredbent och bevakar salen. Abed går fram och pratar med honom. De verkar känna varandra väl. »Vem är det«, frågar jag. »Han brukar äta hos oss, han är jättetrevlig.« Som vanligt blir jag förvånad över alla som inte bara nickar igenkännande åt Abed utan också verkar ha en relation till honom. 
»Han sa att vi inte behövde ta någon nummerlapp när han såg min kallelse, vi ska bara vänta här tills Emily kommer.« Någon minut efter nio kommer Emily, vakten vinkar till oss och vi går in på hennes rum. Hon börjar med att konstatera att Abed avsagt sig tolkhjälp och hon inser direkt varför.

»Min uppgift nu är att förklara vad som händer härnäst«, säger Emily. »Du har fått avslag på din ansökan om uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Beslutet kan överklagas till Migrationsdomstolen och om det inte ändras ska du utvisas ur landet.« 
Abed berättar för Emily att han bott här i sju och ett halvt år, de senaste två åren har han haft fast jobb och sammanlagt har han arbetat och betalat skatt i fyra år, utan att få något tillbaka, annat än avslag på sina ansökningar. »Det är inte rättvist«, säger han och tittar allvarligt på Emily, »jag har inte ens någon riktig legitimation som bevisar vem jag är och nu har ni dessutom tagit mitt pass. Betyder det att jag inte kan åka till Frankrike i sommar och hälsa på min bror och hans familj?«

Emily ser besvärad ut och förklarar att passet är beslagtaget som säkerhet eftersom Abed inte får resa någonstans. Han ger henne en allvarlig blick. Och just då tycker jag nästan lite synd om henne. Hon har ju inte fattat beslutet att Abed ska utvisas, men som den lojala ämbetsman hon är tar hon åt sig. Det är hon som egentligen har det formella övertaget i mötet men jag märker att hon blir berörd av Abeds rättframma sätt och blir defensiv, vet inte hur hon ska fortsätta.
»Jag säger inte detta för att vara dum eller otacksam, men jag tycker inte att jag blivit rättvist behandlad i Sverige«, avrundar Abed. Emily nickar.
Jag frågar hur stora chanserna är att Migrationsdomstolen kommer att ändra beslutet. Emily flyr in i datorn. »Av sökanden från Irak har cirka tio procent fått rätt att stanna efter beslut av domstolen.«

På väg ut till bilen frågar jag vad det var de irakiska unga männen talat om. »En av dem berättade hur enkelt han lurat de svenska myndigheterna. Han hade haft jobb i Bagdad men beslutat sig för att sticka till Sverige och hittat på en historia som han lärt sig av några som återvänt. De andra fyllde i och skojade om Migrationsverkets unga tjejer som de kunde lura. Det de sa gjorde mig rasande.« 
Abed ser fortfarande arg ut. Men det var inget han visade då, inne i väntsalen. Bara ännu en episod som stärker hans uppfattning att hanteringen av flyktingar i Sverige är inkonsekvent.

»Fattar du om jag blir irriterad över hur Migrationsverket och andra myndigheter inte tycks kontrollera om allt som berättas verkligen är sant. Utom när det gäller mig.«
Jag fattar och förstår hans irritation. Men kan ändå inte låta bli att säga att han måste förstå att det inte kan vara så lätt att plötsligt stå inför en situation då 150 000 människor plötsligt knackar på dörren. Inget land kan ha den beredskapen. Var finns alla bostäder, all vårdpersonal, alla lärare och socialarbetare som på kort varsel kan anställas? Jag har ju själv under den senaste tiden träffat flera personer som i brist på andra jobb fått anställning på något boende. De har berättat hur illa det fungerar, hur svårt det varit att hantera en grupp med olika åldrar, nationaliteter, religioner och sociala bakgrunder. De har berättat hur en del killar öppet skryter med hur de bluffat om sin ålder, hur de utnyttjar personalen som varken får anmäla eller ens tillrättavisa dem, vilka brott mot reglerna de än gör, som säger att de tappat alla illusioner om vad de håller på med.

Samtidigt vet jag att det som skrivs om missförhållanden på boenden, och tveksamma försök att bestämma ungdomars ålder, sprids på nätet och ger underlag för såväl verbala som reella attacker. Men att hålla tillbaka eller tiga ihjäl uppenbara missförhållanden kan få motsatt effekt. Det handlar också om min yrkesheder. Och om min grundläggande tro att i ett öppet samhälle ska allt kunna diskuteras.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV