Äganderättsförespråkarna återanvänder ett nygammalt retoriskt grepp: ägande som en demokratifråga. Under det senaste året har jag ofta, i insändare, debatter och artiklar, stött på påståendet att äganderätten är grunden i demokratin. Det är de borgerliga politikernas, LRF, skogsindustriernas med fleras senaste spin doctorknep i kampen för att underminera naturvården: flytta fokus från förlusten av biologisk mångfald och gör det hela till en fråga om ifall vi vill leva i ett demokratiskt samhälle eller inte.
Naturligtvis ska äganderätten skyddas även i framtiden. Den har tillsammans med rätten till liv och frihet utgjort en av hörnpelarna i utvecklingen av de västliga demokratierna. Den är dock inte ett lika solklart fall som de andra två. Den måste värnas, men vi får aldrig sluta att debattera och omvärdera den. Förlusten av den biologiska mångfalden är en växande frånvaro av liv som gått i sken. Klimatförändringen har direkta kopplingar till rätten att äga och exploatera, inte minst skog. Då går det inte an att till varje pris hävda en enskild bondes eller ett enskilt skogsbolags äganderätt. Det blir att ställa rätten till ägande mot rätten till liv.
En gång i tiden, för inte så länge sedan, efter upplysningen och naturrättens genombrott, var det i den amerikanska Södern fortfarande okej att äga andra människor. I dag betraktar vi redan detta synsätt som förkastligt, ja naturvidrigt, trots att det bara är dryga 150 år sedan slaveriet avskaffades. Lite längre fram i historien, när frågan om allmän och lika rösträtt på allvar började diskuteras som en potentiell grundläggande mänsklig rättighet, hette motståndarnas främsta argument äganderätt.
Det hette att om pöbeln fick rätt att rösta skulle den komma att upplösa ägandet. Så skedde också, till viss del, när den allmänna rösträtten väl blivit lag. Somlig egendom förstatligades, annan beskattades hårt. Men kan någon nutidsmänniska som inte helt trillat över den reaktionära gärdesgården säga att detta var fel? Åttio procent av Sveriges befolkning hävdes upp ur gruset, till kostnaden av att några havrebaroner fick gå ner en eller två storlekar på sina spenderbyxor.
Äganderätten har omprövats många gånger, och vi bör fortsätta att göra det. När M, C, Skogssällskapet, LRF och liknande organisationer bedriver kampanj i demokratins namn är det för att freda sina väljare och/eller medlemmar från att behöva ta hänsyn till biologisk mångfald och klimat. Men att beröva oss själva en ålderdom och våra barn en framtid skulle även det kunna kallas en demokratifråga.
”Att förvärva, att äga och att göra sig en förtjänst är varje individs heliga och oförytterliga rättighet i det industriella samhället. Var och hur jag förvärvade min egendom eller vad jag gör med den är uteslutande min egen angelägenhet. Så länge jag inte bryter emot lagen är min rätt oinskränkt och obetingad.
Detta slag av egendom kan kallas privat egendom, från latinets privare, ’att beröva’, därför att den eller de som äger den är dess enda herrar, med full makt att beröva andra möjligheten att använda eller åtnjuta den.” Erich Fromm.
Att skolungar nuförti’n verkar ha bättre koll på läget än vuxenvärlden.
Att skolungar nuförti’n verkar ha bättre koll på läget än vuxenvärlden.
