Det finns mycket jag vill fråga Pjotr Kropotkin om. Hans uppväxt som rysk adelspojke, livet som page hos tsar Alexander II, hans forskning – men speciellt hans tankar om anarkismen.

Vi står vid stranden av den finländska ön Linnansaari, som i dag är en nationalpark. Snön yr från en mörkt grönblå himmel och landar i sjön Haikuvesis vågor. Han har tjocka filtstövlar på sig, lång rock och en stor pälsmössa som ser ut som en fortsättning på hans yviga skägg, och kisar ut över sjön genom små ovala glasögon. Det är någon detalj i berghällens struktur som har fångat hans intresse. Ett spår av något som skedde på istiden.

– Under många år studerade jag dessa spår från istiden just häromkring, berättar han. Se på den här räfflan i berget!

Ägde 75 ”själar”

Han läser berget, naturen, som om det var hans modersmål, och berättar om vad han ser. På svenska, för övrigt – han lärde sig svenska, som var det officiella språket i Finland när han arbetade där. Finlandssvenska med rysk brytning, det låter vackert.

– Men du lämnade naturstudierna för politiken, säger jag.

– Jo. Vet du, jag hade så mycket tid att tänka, och då började också tankarna vandra. Jag hade levt en tid i Sibirien, och dit förvisades på den tiden socialister. Det var en omvälvande tid. Jag var ju adelspojke. Vår familj hade allt man kunde önska sig och mer därtill. Vi ägde även människor, ja, som du vet hade man livegna i Ryssland. Det var fruktansvärt. Människor såldes och köptes, spelades bort, byttes mot jakthundar. De kunde slitas från sina familjer av en nyck.

– Fruktansvärt, säger jag. Jag tänker på slavhandeln i Libyen och önskar att jag kunde säga att ingen längre köper och säljer människor.

Kropotkin ser ut över vattnet. Sorgset, för jo, han vet en del.

– Man talade om dem som själar, men behandlade dem som om de inte hade några. Min familj ägde sålunda 75 själar – 50 hemma i Moskva, 25 på vår lantegendom. Frol var min fars gamle trotjänare, en mycket fin man. En dag räddade han en ung flicka ur ett brinnande hus, och min far fick en medalj.

– Min bror och jag protesterade – det var ju Frol som hade räddat flickan, inte min far! Men det var samma sak, sa far. Frol var hans livegne, hans själ, och Frols mod var hans. I raseri frågade jag far om han skulle ta emot prygeln nästa gång en av kökspojkarna stal socker i köket. Då fick jag stryk.

Innersta drivfjädrarna

– Sibirien, påminner jag. Du lämnade militärakademin, tsaren och livet som tsarens page och reste till Sibirien.

– Ja, det där var inget för mig, jag ville forska och utveckla samhället. Så jag hamnade i Sibirien för att leda reformer och hjälpa till att bygga upp en mer rättvis förvaltning. Men det var inte till nytta för människorna som levde där. Statsapparaten var en avlägsen och egennyttig maskin som inte kunde hjälpa dem. Jag mötte deporterade socialister och jag började förstå, inte bara människorna och den mänskliga karaktären, utan också de innersta drivfjädrarna till det mänskliga samhällslivet.

– De okända massornas konstruktiva arbete, som så sällan får något omnämnande i böcker, men som är så avgörande i byggandet av ett samhälle, framträdde med full skärpa för mina ögon. Det fick mig att tappa tron på staten, så jag hoppade av och började studera naturen istället.

Vi har stått stilla länge och kylan smyger sig upp genom sulorna på mina kängor. Mörkret slukar upp sjön, bara vågorna hörs. Pjotr Kropotkin tänder en fotogenlykta och går in bland de höga granarna.

Jag följer med och vi kommer fram till ett grått tält där en samovar puttrar över en eld. Med varsin mugg hett te mellan händerna fortsätter vi samtalet.
Pjotr berättar om boken som hans bror gav honom under hans tid vid pagekåren – Om arternas uppkomst av Charles Darwin. Det var kontroversiella och omvälvande tankar på den tiden, och djupt fascinerande för honom.

– Men var inte du väldigt kritisk mot Darwin? frågar jag.

– Jo, och nej. Jag var kritisk mot vulgärversionen av darwinismen, det här med att allt är en kamp. Av det har man dragit slutsatsen att bara kamp och konkurrens för utvecklingen framåt, djurens kamp mot varandra och människa mot människa, att det är så livet ska se ut.

– Men han skriver också om samverkan och inbördes hjälp i naturen, och det fann jag mer intressant. Tänk om vi kunde ta det som modell för våra mänskliga samhällen!

Ett kosmos i ett kosmos

När jag läste Kropotkins bok om samarbetet i naturen och samhället, Inbördes hjälp, reagerade jag på att han framställde naturen så idylliskt.

– Ja, det är sant att jag betonar den sidan, men det skriver jag också i förordet. Strid och konkurrens, javisst, det vet vi ju redan. Min bok handlar om den andra sidan av saken. Kom ska jag visa dig bäverdammarna nere vid sjön!

– Är det inte för mörkt? invänder jag.

– Jo, förresten, vi kan titta på dem i morgon.

Vi petar in fler pinnar i elden, häller upp mer te. Pjotr berättar om bävrarnas stillsamma liv i gemenskap, hur de bygger sina bon och dammar tillsammans. Om bin och myror och om hur till och med lejonen samarbetar. Och om hur vi människor gör likadant.

– Hela världen bygger på samverkan! säger han och ser plötsligt så lycklig ut.

Varje cell i en människa, en ekorre, ett bi, är ett kosmos av små beståndsdelar. Varje individ är ett kosmos av organ och varje organ ett kosmos av celler. Och samhället är ett kosmos av individer som på samma organiska sätt kan verka tillsammans om ingen hindrar oss.

”Så vi lever inte som de vilda djuren utan som de tama. Vi väntar i våra bås på att någon ska säga vart vi ska gå och hur vi ska tänka.”

– Hindrar oss, säger jag. Vem är det som hindrar oss egentligen?

– Vi själva. När vi äger och kontrollerar andras liv kan vi aldrig få nog, och så skolar vi in de nya generationerna i att underordna sig dessa hierarkier, dessa palats av makt och kontroll. Så vi lever inte som de vilda djuren utan som de tama. Vi väntar i våra bås på att någon ska säga vart vi ska gå och hur vi ska tänka.

– Vi domesticerar oss själva, alltså?

– Det kan man säga. Men ändå är världen full av exempel på hur bra det fungerar när människor på egen hand sluter sig samman och kommer överens. Ta järnvägstrafiken, till exempel, eller posten. Vi skickar post mellan världens länder och det är ingen stat som har bestämt hur samarbetet ska gå till. Eller bönders och arbetares organisation av det gemensamma arbetet – även om det är någon annan som drar nytta av det.

Några beska meningar om Postnord ligger och kittlar på tungan, men det får vara.

– Så det var allt det här som rörde sig i ditt huvud under resorna i Finland?

– Ja, det här och mycket annat. När min far gick bort fick jag naturligtvis ärva, och ironiskt nog gav det mig tillfälle att välja bort träliga brödjobb och istället tänka, studera och skriva. Men jag skaffade mig inte kontroll över andras liv med hans pengar.

Allt tillhör alla

Glöden från lägerelden glimmar i mörkret. Det finns så mycket mer jag skulle vilja veta. Om den ryska revolutionen, åren i fängelse, vänskapen med Emma Goldman, de anarkistiska urmakarna i Jurabergen. Men kanske har vi pratat färdigt för i kväll.

– Allt tillhör alla, eftersom alla behöver det, säger han. Men där går revolutionerna vilse. Arbetarna kräver ”rätten till arbete”, men det är bara ”rätten” att stanna som en livegen i löneslaveriet, styrd och utsugen av morgondagens bourgeoisi. Jag hoppas de kan lyfta sina huvuden och kräva, nej ta sig, rätten till välstånd, möjligheten att leva som mänskliga varelser, att uppfostra barnen till likställda medlemmar i ett samhälle, som kommer att stå högre än vårt.

En allmänning är något som ägs och brukas gemensamt. Ursprungligen syftade det på jordbruksmark eller skogsområden, men det har i dagens samhälle fått en vidare betydelse och kan användas om allt ifrån operativsystemet Linux och webbencyklopedin Wikipedia till en gemensamt ägd verkstad eller samlingslokal. Ägandeförhållandena kan se olika ut, men i Sverige är det till exempel vanligt att en allmänning ägs av en samfällighet.

Dilemmat

Kritiker av allmänningar brukar hävda att människans inneboende egoism leder till att systemet inte fungerar eftersom alla ser mer till sitt eget bästa än till kollektivets. Det här dilemmat är långt ifrån nytt, redan Aristoteles skrev att “det som är gemensamt för störst antal personer får minst omsorg. Människan bryr sig mest om det som är hennes eget och mindre om det som är gemensamt.” På 1800-talet skrev den brittiske ekonomen William Forster Lloyd en pamflett där han tog upp ett exempel på allmänningens dilemma.

Exemplet handlade om en grupp fåraherdar som delade en bit mark tillsammans, vilket var vanligt i den tidens England. Lloyd lyfte fram att ur den enskilde fåraherdens perspektiv skulle det vara rationellt att skaffa fler får för att öka avkastningen, men för gruppen som helhet skulle det bli ohållbart eftersom det skulle leda till att marken överutnyttjades.

Spridning

1968 fick begreppet Allmänningens dilemma stor spridning då den amerikanske ekologen Garett Hardin skrev en artikel som hette just ”Tragedy of the commons”. Hardin utvidgar begreppet till att gälla hela jordklotet och tar upp tre exempel på allmänningens dilemma: överbefolkningen, utnyttjandet av naturresurser och människans förhållande till välfärdsstaten. I alla dessa fall menar Hardin att individens mål – till exempel att skaffa egna barn, att använda upp viktiga resurser eller att utnyttja välfärdssystemet för sin egen vinning – strider mot det som är bäst för mänskligheten i stort. 
Man kan dela upp dilemmat i två kategorier. Dels att det som är gemensamt överutnyttjas. Lloyds pamflett om betesmarken är ett exempel på detta, men också dagens storskaliga fiske där många fiskarter håller på att försvinna eftersom det fiskas för mycket. Dels att ingen tar ansvar för det gemensamma, ett exempel på det kan vara ett kollektiv där ingen städar eftersom ingen specifikt har det ansvaret eller att man ägnar mer tid åt att ta hand om sin egen odlingslott än en gemensam eftersom man tjänar mer på det.

Ett av de största exemplen på dilemmat är kanske klimatförändringarna, där det som uppfattas som positivt för individer – i alla fall på kort sikt – riskerar att förstöra hela vår livsmiljö. 

Lösningar

Så hur kan man lösa dilemmat? Elinor Ostrom, som fick Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne 2009, har föreslagit att dilemmat inte är så svårt som Garett Hardin och andra vill göra gällande. Hon pekar på att det finns gott om allmänningar över hela världen som fungerar framgångsrikt och där de som driver allmänningen gemensamt har beslutat om vilka regler som ska gälla. Det underlättar dock, menar Ostrom, om det finns tydliga gränser för vad som är gemensamt, att alla är medvetna om vad som händer om resurserna överutnyttjas och att det drivs av en lokalt förankrad  grupp med tydliga sociala normer och värderingar.

Ett annat exempel på hur man kan lösa dilemmat är det som brukar kallas för naturens rättigheter. Om man, som man till exempel har gjort med floden Whanganui på Nya Zeeland, erkänner floder, skogar och berg som subjekt med rätt att finnas till så förhindrar man också människor från att överexploatera dem.

Geografen Douglas L. Johnson har studerat nomadiska pastoralistsamhällen i Nordafrika och Mellanöstern och lyfter fram att för många av dem som lever i dessa samhällen är inte det viktigaste att få en så hög profit som möjligt utan att långsiktigt minimera riskerna, vilket man gör genom att inte överutnyttja en bit mark.

Från vänsterhåll menar många att allmänningens dilemma har använts som ett propagandaverktyg för att rättfärdiga privat ägandeskap framför gemensamt ägande. Propagandaverktyg eller ej – att allmänningar omöjligt skulle kunna fungera på grund av människans  inneboende egoism får nog anses vara en myt. Fråga till exempel det schweiziska jordbrukskollektivet som framgångsrikt har drivit en allmänning sedan 1517, samtidigt som bönderna också har haft sina egna privata odlingar.

Extinction Rebellion, eller XR, startade i England 2018. Det är en organisation som använder sig av fredlig civil olydnad för att få regeringar världen över att genomföra konkreta åtgärder i syfte att stoppa en ekologisk och social kollaps. XR vill också att det ska införas medborgarråd för klimaträttvisa och ekologisk hållbarhet och att vi ska ha uppnått nettonollutsläpp år 2025.

Återställ våtmarker

Beskrivs ibland som en utbrytargrupp ur XR. Återställ våtmarker driver frågan att vi ska stänga ner torvbrytningen och återställa Sveriges alla våtmarker. Enligt organisationen står torrlagda våtmarker för 25% av Sveriges koldioxidutsläpp och de menar därför att detta är en av de lägst hängande frukterna för att stoppa klimatförändringarna. Organisationen har fått stor uppmärksamhet för sina vägblockader och för att de tagit sig in på olika arenor med banderoller.

Greenpeace

Greenpeace grundades i Kanada 1971 och kan sägas ha gått i bräschen för den fredliga civila olydnad som många miljöorganisationer ägnar sig åt idag. Från att främst ha varit en anti-kärnkraftorganisation breddades de snart och började ägna sig åt olika typer av miljöfrågor. De har blivit kända för sina spektakulära aktioner, både till land och till havs, mot till exempel valfångst, kärnkraftsanläggningar med mera. I dagsläget fokuserar de mestadels på att stoppa den globala uppvärmningen och bevara den biologiska mångfalden i haven.

Naturskyddsföreningen

Sveriges största och äldsta miljöorganisation. Bildades 1909 av ett antal akademiker och bland de första medlemmarna fanns bland andra Selma Lagerlöf. Organisationen har lokalavdelningar i hela Sverige som bland annat ägnar sig åt studiecirklar, naturvandringar, prylbytardagar och mycket mycket mer. Samtidigt ägnar de sig också åt lobbyverksamhet på nationell nivå. Ligger också bakom miljömärkningen Bra miljöval.

Fältbiologerna

Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation. De bildades 1947 och har precis som moderorganisationen en väldigt spretig verksamhet med allt ifrån fågelskådning och exkursioner till klimat- och rättviseaktioner. De uppfattas dock av många som lite mer radikala än Naturskyddsföreningen och de har använder ibland civil olydnad. Föreningen riktar sig till personer i åldern 6 till 25 år.

Världsnaturfonden WWF

WWF behöver kanske ingen närmare presentation. Det är en av världens största miljö- och naturvårdsorganisationer och driver framförallt frågan om att hejda förstörelsen av värdefulla livsmiljöer och bevara den biologiska mångfalden. Men man arbetar också med att förnybara resurser ska användas hållbart och att minska ohållbar konsumtion. Sedan starten 1961 har de bland annat inrättat flera nationalparker och tagit initiativ till världens största miljömanifestation, Earth Hour.

Jordens vänner

Jordens vänner är den svenska grenen av Friends of the Earth som sägs vara världens största demokratiska miljöorganisation med drygt två miljoner medlemmar. Förutom miljö har de stort fokus på demokrati och social rättvisa. En fråga som de drivit länge är kampen mot skövlingen av regnskog i Sydamerika. På senare år har de också börjat arbeta mer med klimaträttvisa och energifrågor.

Fridays for future

Greta Thunberg kan sägas vara upphovspersonen till den världsomspännande rörelsen Fridays for future. Allt började med att hon skolstrejkade utanför riksdagshuset innan valet 2018, snart anslöt fler och efter bara någon månad hade skolstrejkerna börjat sprida sig till andra länder. Organisationen söger själva att 14 miljoner människor har deltagit i skolstrejkerna sedan i 7500 olika städer. FFF drivs av ungdomar men det finns också sidoorganisationer som till exempel Grandparents for future för äldre som stöttar kampen.

End Ecocide Sweden

Till skillnad från många av de andra organisationerna här vill End Ecocide Sweden inte bara skydda naturen utan också ge den rättigheter. End Ecocide-rörelsen finns i många länder, i vissa länder har man lyckats ge floder rättigheter och på andra platser har man till och med lyckats få in naturens rättigheter i grundlagen.

Skydda skogen

Skydda skogen är en relativt ung förening. Den grundades 2009 med syfte att bevara gammelskogarna och andra skogar med höga naturvärden. De senaste åren, då skogsfrågan har blivit alltmer uppmärksammad, så har även Skydda skogen fått ett större genomslag. Förutom att lyfta skogar som hotas att avverkas i Sverige så har de även uppmärksammat Ikeas avverkning av värdefull skog i Ryssland.

Urbergsgruppen

Urbergsgruppen arbetar för långsiktig hushållning med jordens naturresurser och för minskat uttag av ändliga råvaror ur jordskorpan. Gruppen har sitt ursprung på Gotland och deltog i den uppmärksammade kampen för Ojnareskogen 2012. De har också tagit ställning mot flera gruvor och kalkbrott.

Älvräddarna

Älvräddarna har funnits sedan 1970-talet då utbyggnaden av vattenkraften var en het fråga. I dag verkar man bland annat för att den befintliga vattenkraften ska miljöanpassas, att man ska stoppa utbyggnad av ny vattenkraft och att man ska riva ut onödig vattenkraft som producerar lite el men förstör viktiga vattendrag. Under årens lopp har Älvräddarna bland annat lyckats få Vindelälven, Kalixälven, Piteälven och Torne Älv att bli skyddade nationalälvar.

Ta Tillbaka framtiden

Precis som Fridays For Future är det här en organisation för unga. De beskriver sig själva som att de ”gör fredligt motstånd mot samhället som bränner upp våra chanser till ett värdigt liv”. Organisationen bildades tidigare i år och har hittills framförallt blockerat vägen för oljetankbilar. I september störde de också Ulf Kristerssons AW i protest mot budgeten. 

Våra barns klimat

2012 startade en grupp oroliga föräldrar något som de kallade för Föräldravrålet. Gruppen bytte senare namn till Våra barns klimat. De har skrivit ett upprop som har fått stor spridning och har även tagit initiativ till en internationell plattform som i dag samlar 60 organisationer i 18 olika länder. De lutar sig bland annat mot Parisavtalet, FN:s Barnkonvention och det svenska generationsmålet.

Rewilding Sweden

Runtom i världen pratas det alltmer om att återförvilda naturen, till exempel genom att återinföra arter som har varit utdöda. En sak som det har talats mycket om är att sätta ut visenter som skulle kunna beta och hålla de öppna landskapen levande. Men Rewilding Sweden arbetar också mycket med sådant som att återställa våtmarkerna och se till att älvarna får rinna längs sina naturliga banor.

Omställningsnätverket

Omställningsnätverket är en organisation som samlar olika omställningsgrupper i Sverige. Omställningsgrupperna i sin tur ägnar sig åt all möjlig typ av omställning, till exempel gemensamhetsodlingar, lokalekonomi att driva lokala föreningshus och mycket mer. Kanske finns det en omställningsgrupp på din hemort?

Poddar:

Climate One
Den amerikanska podcasten Climate One har funnits ända sedan 2007 och har som mål att binda samman alla olika aspekter av klimatnödläget. Här möts representater från FN, miljögrupper, religiösa grupper, fackföreningar och även fossilindustrin. Podden startades av Greg Dalton som hade fått upp ögonen för de snabba klimatförändringarna efter en expedition till Arktis. Förutom en podd driver de också ett nationellt radioprogram och en liveshow inför publik.

Klimatpodden
Klimatpodden har gjorts av Ragnhild Larsson sedan 2015. I varje avsnitt träffar hon en person, det kan vara forskare aktivister, artister, entreprenörer eller andra som på olika sätt engagerar sig i klimatkrisen. Målet är att den som lyssnar på podden också ska bli inspirerad att agera. Under årens lopp har hon bland andra pratat med Johan Rockström, Rebecka Lemoine, Stefan Sundström, Isabella Lövin och många fler. Ibland spelar hon även in avsnitt live inför publik. 

Klotet
Sveriges radios program Klotet serverar varje vecka fördjupande berättelser om aktuella miljöfrågor. Det kan handla om allt ifrån Sveriges klimatmål till varför skogsbolagen vill att det ska skjutas fler älgar. Programledare är Niklas Zachrisson.  

Filmer:

Om skogen och More of everything 
Två filmer som tillsammans avtäcker myterna kring det svenska skogsbruket. Genom envis lobbyism har de stora svenska skogsbolagen fått många att tro att skogsbruket som det ser ut i dag är hållbart, när det egentligen är precis tvärtom. I More of Everything medverkar ett antal forskare och berättar hur Sverige systematiskt har byggt upp enorma monokulturer och avverkat det mesta av det som en gång i tiden var urskog. I Om skogen synas klimatargumentet i skogsdebatten i sömmarna och det konstateras bland annat att skogsindustrin släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som skogen ackumulerar. Tillsammans utgör de viktiga dokument för alla som vill förstå varför skogen har blivit en så het fråga.  

Greta
Filmen om Greta Thunberg släpptes år 2020. I filmen får vi bland annat följa med på hennes segling över Atlanten och när hon talar inför FN:s generalförsamling. Nathan Grossman som regisserade filmen sa att han ”ville bort från berättelsen om Greta, och komma in i hennes huvud”. Filmen hyllades för att den visade hur en väldigt ung människa får bära ett väldigt tungt ansvar och den blev bland annat nominerad till bästa film på Guldbaggegalan 2021. 

How to blow up a pipeline
Den här amerikanska action-thrillern bygger på idéer som presenterades i Andreas Malms bok med samma namn från 2021. I boken argumenterar Malm för att förstörande av egendom kan vara en viktig taktik för att uppnå klimaträttvisa. I filmen (som är fiktion och inte någon dokumentär) får vi följa en grupp unga personer i Texas som bestämmer sig för att spränga en oljepipeline. Filmen utforskar var gränsen går för vad som är  acceptabelt i kampen för att rädda klimatet.

Böcker:

Lisa Röstlund: Skogslandet 
Lisa Röstlund har i ett antal reportage i Dagens Nyheter kritiskt granskat den svenska skogsindustrin. Nu har hon samlat sina kunskaper i en bok. Bilden som framkommer är inte bara den av en komplicerad fråga där olika intressen står mot varandra utan också om hur det faktiskt liknar ett krig med hemliga dokument, forskare som tystas ned och människor som är livrädda för att våga prata öppet. 

Klimatboken (red. Greta Thunberg)
Över hundra geofysiker, matematiker, oceanografer, meteorologer, ingenjörer, ekonomer, psykologer och filosofer har bidragit med sin expertkunskap till den här boken som Greta Thunberg varit redaktör för. Tillsammans brottas de alla med den stora frågan hur vi ska lösa klimatkrisen och skapa en framtid som är värd att leva för de generationer som kommer efter oss. Några av de kända namn som medverkar är Naomi Klein, Margaret Atwood och George Monbiot men också svenskar som Elin Anna Labba och Johan Rockström. 

David Wallace-Wells: Den obeboeliga planeten
Klimatdebatten präglas i mångt och mycket av önsketänkande. Bara vi framställer lite mer el eller bygger ut CCS-tekniken så kommer allt lösa sig. David Wallace-Wells bok, som utgår från en artikel han skrev i New York Magazine och som blev den mest lästa i tidningens historia, är en motvikt till det där. Här visar han hur illa det faktiskt kan bli om vi inte vidtar genomgripande åtgärder genast. Trots att den kan verka väldigt dyster inger den också hopp genom att visa hur vi kan tänka för att komma vidare. 

Peter Alestig: Världen som väntar: Vårt liv i klimatförändringarnas Sverige
Peter Alestig är klimatjournalist på Dagens Nyheter. I den här boken visar han att inte bara resten av världen utan även Sverige kommer påverkas stort av klimatförändringarna. Allt ifrån energiförsörjningen till ekonomin och till och med demokratin kan komma att sättas i gungning om vi inte aktar oss. Redan i dag ser vi tecknen på klimatförändringar med extremväder, skogsbränder och översvämningar – men allt talar för att det kommer bli ännu värre framöver. 

Ulrike Herrmann: Kapitalismens slut – myten om grön tillväxt
Går det att förena kapitalism med ett hållbart samhälle? Många vill svara ja på den frågan, men den tyska ekonomijournalisten Ulrike Hermann tror annorlunda. Hon menar att det är tron på evig tillväxt som är själva grunden till många av de problem vi ser i dag och så länge som vi upprätthåller det kapitalistiska systemet så kommer våra försök att mildra klimatkrisen vara dömda att misslyckas. Lösningen heter cirkulär ekonomi menar hon och lyfter fram den brittiska krigsekonomin från 1939. 

Johan Rockström m.fl.: En jord för alla: Ett manifest för mänsklighetens överlevnad
Inom klimatforskningen pratar man ofta om att vi håller på att passera flera så kallade tipping points, trösklar där det vi gör efter får självförstärkande effekter. Men tipping points behöver inte bara vara av ondo. I den här boken lyfter Johan Rockström och flera andra forskare fram att vi också är på väg att nå en social tipping point. Sociala rörelser, en ny ekonomisk logik, teknisk utveckling och politiskt handlande kan tillsammans bidra till att vi hamnar i självförstärkande goda cirklar. Med hjälp av kraftiga datormodelleringar visar forskarna hur vi tillsammans kan skapa en jord för alla.