Det finns mycket jag vill fråga Pjotr Kropotkin om. Hans uppväxt som rysk adelspojke, livet som page hos tsar Alexander II, hans forskning – men speciellt hans tankar om anarkismen.

Vi står vid stranden av den finländska ön Linnansaari, som i dag är en nationalpark. Snön yr från en mörkt grönblå himmel och landar i sjön Haikuvesis vågor. Han har tjocka filtstövlar på sig, lång rock och en stor pälsmössa som ser ut som en fortsättning på hans yviga skägg, och kisar ut över sjön genom små ovala glasögon. Det är någon detalj i berghällens struktur som har fångat hans intresse. Ett spår av något som skedde på istiden.

– Under många år studerade jag dessa spår från istiden just häromkring, berättar han. Se på den här räfflan i berget!

Ägde 75 ”själar”

Han läser berget, naturen, som om det var hans modersmål, och berättar om vad han ser. På svenska, för övrigt – han lärde sig svenska, som var det officiella språket i Finland när han arbetade där. Finlandssvenska med rysk brytning, det låter vackert.

– Men du lämnade naturstudierna för politiken, säger jag.

– Jo. Vet du, jag hade så mycket tid att tänka, och då började också tankarna vandra. Jag hade levt en tid i Sibirien, och dit förvisades på den tiden socialister. Det var en omvälvande tid. Jag var ju adelspojke. Vår familj hade allt man kunde önska sig och mer därtill. Vi ägde även människor, ja, som du vet hade man livegna i Ryssland. Det var fruktansvärt. Människor såldes och köptes, spelades bort, byttes mot jakthundar. De kunde slitas från sina familjer av en nyck.

– Fruktansvärt, säger jag. Jag tänker på slavhandeln i Libyen och önskar att jag kunde säga att ingen längre köper och säljer människor.

Kropotkin ser ut över vattnet. Sorgset, för jo, han vet en del.

– Man talade om dem som själar, men behandlade dem som om de inte hade några. Min familj ägde sålunda 75 själar – 50 hemma i Moskva, 25 på vår lantegendom. Frol var min fars gamle trotjänare, en mycket fin man. En dag räddade han en ung flicka ur ett brinnande hus, och min far fick en medalj.

– Min bror och jag protesterade – det var ju Frol som hade räddat flickan, inte min far! Men det var samma sak, sa far. Frol var hans livegne, hans själ, och Frols mod var hans. I raseri frågade jag far om han skulle ta emot prygeln nästa gång en av kökspojkarna stal socker i köket. Då fick jag stryk.

Innersta drivfjädrarna

– Sibirien, påminner jag. Du lämnade militärakademin, tsaren och livet som tsarens page och reste till Sibirien.

– Ja, det där var inget för mig, jag ville forska och utveckla samhället. Så jag hamnade i Sibirien för att leda reformer och hjälpa till att bygga upp en mer rättvis förvaltning. Men det var inte till nytta för människorna som levde där. Statsapparaten var en avlägsen och egennyttig maskin som inte kunde hjälpa dem. Jag mötte deporterade socialister och jag började förstå, inte bara människorna och den mänskliga karaktären, utan också de innersta drivfjädrarna till det mänskliga samhällslivet.

– De okända massornas konstruktiva arbete, som så sällan får något omnämnande i böcker, men som är så avgörande i byggandet av ett samhälle, framträdde med full skärpa för mina ögon. Det fick mig att tappa tron på staten, så jag hoppade av och började studera naturen istället.

Vi har stått stilla länge och kylan smyger sig upp genom sulorna på mina kängor. Mörkret slukar upp sjön, bara vågorna hörs. Pjotr Kropotkin tänder en fotogenlykta och går in bland de höga granarna.

Jag följer med och vi kommer fram till ett grått tält där en samovar puttrar över en eld. Med varsin mugg hett te mellan händerna fortsätter vi samtalet.
Pjotr berättar om boken som hans bror gav honom under hans tid vid pagekåren – Om arternas uppkomst av Charles Darwin. Det var kontroversiella och omvälvande tankar på den tiden, och djupt fascinerande för honom.

– Men var inte du väldigt kritisk mot Darwin? frågar jag.

– Jo, och nej. Jag var kritisk mot vulgärversionen av darwinismen, det här med att allt är en kamp. Av det har man dragit slutsatsen att bara kamp och konkurrens för utvecklingen framåt, djurens kamp mot varandra och människa mot människa, att det är så livet ska se ut.

– Men han skriver också om samverkan och inbördes hjälp i naturen, och det fann jag mer intressant. Tänk om vi kunde ta det som modell för våra mänskliga samhällen!

Ett kosmos i ett kosmos

När jag läste Kropotkins bok om samarbetet i naturen och samhället, Inbördes hjälp, reagerade jag på att han framställde naturen så idylliskt.

– Ja, det är sant att jag betonar den sidan, men det skriver jag också i förordet. Strid och konkurrens, javisst, det vet vi ju redan. Min bok handlar om den andra sidan av saken. Kom ska jag visa dig bäverdammarna nere vid sjön!

– Är det inte för mörkt? invänder jag.

– Jo, förresten, vi kan titta på dem i morgon.

Vi petar in fler pinnar i elden, häller upp mer te. Pjotr berättar om bävrarnas stillsamma liv i gemenskap, hur de bygger sina bon och dammar tillsammans. Om bin och myror och om hur till och med lejonen samarbetar. Och om hur vi människor gör likadant.

– Hela världen bygger på samverkan! säger han och ser plötsligt så lycklig ut.

Varje cell i en människa, en ekorre, ett bi, är ett kosmos av små beståndsdelar. Varje individ är ett kosmos av organ och varje organ ett kosmos av celler. Och samhället är ett kosmos av individer som på samma organiska sätt kan verka tillsammans om ingen hindrar oss.

”Så vi lever inte som de vilda djuren utan som de tama. Vi väntar i våra bås på att någon ska säga vart vi ska gå och hur vi ska tänka.”

– Hindrar oss, säger jag. Vem är det som hindrar oss egentligen?

– Vi själva. När vi äger och kontrollerar andras liv kan vi aldrig få nog, och så skolar vi in de nya generationerna i att underordna sig dessa hierarkier, dessa palats av makt och kontroll. Så vi lever inte som de vilda djuren utan som de tama. Vi väntar i våra bås på att någon ska säga vart vi ska gå och hur vi ska tänka.

– Vi domesticerar oss själva, alltså?

– Det kan man säga. Men ändå är världen full av exempel på hur bra det fungerar när människor på egen hand sluter sig samman och kommer överens. Ta järnvägstrafiken, till exempel, eller posten. Vi skickar post mellan världens länder och det är ingen stat som har bestämt hur samarbetet ska gå till. Eller bönders och arbetares organisation av det gemensamma arbetet – även om det är någon annan som drar nytta av det.

Några beska meningar om Postnord ligger och kittlar på tungan, men det får vara.

– Så det var allt det här som rörde sig i ditt huvud under resorna i Finland?

– Ja, det här och mycket annat. När min far gick bort fick jag naturligtvis ärva, och ironiskt nog gav det mig tillfälle att välja bort träliga brödjobb och istället tänka, studera och skriva. Men jag skaffade mig inte kontroll över andras liv med hans pengar.

Allt tillhör alla

Glöden från lägerelden glimmar i mörkret. Det finns så mycket mer jag skulle vilja veta. Om den ryska revolutionen, åren i fängelse, vänskapen med Emma Goldman, de anarkistiska urmakarna i Jurabergen. Men kanske har vi pratat färdigt för i kväll.

– Allt tillhör alla, eftersom alla behöver det, säger han. Men där går revolutionerna vilse. Arbetarna kräver ”rätten till arbete”, men det är bara ”rätten” att stanna som en livegen i löneslaveriet, styrd och utsugen av morgondagens bourgeoisi. Jag hoppas de kan lyfta sina huvuden och kräva, nej ta sig, rätten till välstånd, möjligheten att leva som mänskliga varelser, att uppfostra barnen till likställda medlemmar i ett samhälle, som kommer att stå högre än vårt.