En utdragen regeringskris får belgarna att sucka och dra sig mot de politiska ytterkanterna. Med tio år till nästa jubileum är det långt ifrån givet att Belgien får uppleva sin 200-årsdag.
I Belgien älskar man färgglada namn på sina regeringar. Fast det hjälper inte för att få dem att hålla ihop.
”Svenskan” sprack för ett år sedan och ”bourgognen” och ”regnbågen” har fortsatt inte tillträckligt stöd.
Den förstnämnda var en allians mellan liberaler (med blå färg), flamländska separatister (i gult) och kristdemokrater (med ett kors – som i den svenska korsflaggan). Separatistpartiet NVA, som tillhör samma europeiska partifamilj som Sverigedemokraterna, lämnade dock samarbetet förra hösten efter en strid om FN:s globala migrationspakt.
Övriga partier styrde vidare som minoritetsregering i väntan på valet i maj 2019. Det gav dock inga klara resultat – varpå sju månader har följt med ändlösa förhandlingar utan avtal.
"Kall kris"
”Regnbågen” kan vara ett alternativ med socialdemokrater, miljöpartister och liberaler i regering – men då krävs också stöd från något kristdemokratiskt parti, vilket ännu inte gått att nå.
”Bourgognen” är också möjlig om de franskspråkiga socialdemokraterna kan alliera sig med NVA och kristdemokraterna – men dit är det också långt.
Resultatet?
Ännu en långkörare, där belgarna snart börjar hota sitt eget tio år gamla världsrekord på 541 dagar utan ny regering.
Utan att särskilt många bryr sig.
”Landet bevittnar oberört en fantastisk belgisk tradition. Vi genomlever en kall kris”, skriver Bernard Delmonty, politikchef på tidningen Le Soir.
Delat land
Svårigheten med att bilda regering i Belgien är främst en följd av den språkliga splittringen. Nästan samtliga partier finns i dubbla upplagor, som inte nödvändigtvis samarbetar med varandra.
I det nationella parlamentet sitter därmed tolv partier, som samlat mellan 2 och 16 procent av rösterna i valet. Att få tillräckligt många att enas i en koalition är inte enkelt – särskilt när de politiska strömningarna för tillfället är helt olika i de två landsdelarna.
”Flandern röstade väldigt mycket till höger. Det franskspråkiga Belgien lutar allt mer åt vänster. Vill man ha en majoritetsregering så måste man gifta ihop eld med vatten”, konstaterar Delmonty.
Självständighet?
Den politiska trenden har dessutom förstärkts efter valet, inte minst i norr där det mer återhållsamma separatistpartiet NVA nu passerats av det betydligt mer hårdföra och invandringsfientliga Vlaams Belang i opinionsmätningarna.
De två separatistpartierna har nu nästan 50 procent av stödet i Flandern – vilket väcker funderingar på om en ny framstöt för självständighet snart är på väg.
I en ny mätning för några av landets största tidningar och tv-kanaler säger sig visserligen endast 28 procent av belgarna vara för en delning av landet. Men i Flandern är siffran 37 procent, jämfört med bara 15 procent för tio år sedan.
Frågan är om Belgien fortfarande finns när landet firar sin 200-årsdag år 2030.
– Det här är bara början. Det här landet har nått sin gräns. Flamländare och valloner vill gå åt helt olika håll, säger Vlaams Belangs partiledare Tom Van Grieken till tidningen HLN.
