För det mesta tror jag det bästa om människor. Men när tilläggsbelopp för barn med behov av särskilt stöd i skolan avslås en masse (trots att det finns pengar avsatta i budget), och specialskolor varslar om nedläggning, då känner jag mig jagad.
Som om kommunerna bedriver skyddsjakt på våra familjer. Som om de hoppas att vi ska dö ut.
Och det är inte en skön känsla.
Det hela blir ännu mer bisarrt av att detta ju kommer att kosta ännu mer, både i pengar, arbete och lidande. Ta Utvecklingspedagogik i Stockholm, till exempel. Tre av deras specialskolor, med 200 elever, som troligen måste lägga ner redan i slutet av vårterminen. Tillsammans med andra resursskolor i enbart Stockholmsområdet handlar det om 600 barn. Det innebär att nästan 600 elever, som vanliga skolor redan misslyckats med flera gånger (!), ska ut i de vanliga skolorna igen. Vilket i slutänden kommer att gå åt skogen, för majoriteten. För det var inte de lättundervisade eleverna eller de som enkla anpassningar räckte för som efter många års kamp lyckades få plats i specialskolor.
Bara antalet extra möten i januari, för att förbereda inför övergångarna …
I slutänden dömer kommunala tjänstemän barn som mina till ett liv i utanförskap och fattigdom. Trots att de har dokumenterade behov som vida överstiger vanlig skolpeng. Trots att den specialistkompetens de behöver uppenbarligen inte funnits i vanliga skolor, eftersom vanliga skolor totalt misslyckats med sin undervisning av dem, flera skolor per barn, fler gånger per barn. Trots att det kommer att innebära att föräldrarna får sluta jobba helt eller delvis, och kanske måste leva på bidrag. Trots att det innebär depressioner, utmattning och utebliven skolgång.
Oavsett hur man räknar finns ingen vinst i detta. Varken på kort eller lång sikt. Varken mänskligt eller ekonomiskt.
Men i slutänden handlar det om något mycket viktigare: Vilken sorts samhälle ska vi ha? Ett där kommunala tjänstemän misshandlar funktionsnedsatta barn, bildligt talat fortsätter att sparka dem i huvudet medan de ligger blödande på marken? Tills nästa gång man inser att det här inte funkar, och försöker återuppliva dem igen.
För det är vad som kommer att ske. Människor kommer att dö som en direkt följd av beslut som detta. Det hör till sakerna vi inte behöver forska mer på, vi vet redan hur statistiken ser ut. Eller: jag vet det, forskarna vet det, lärarna på specialskolorna vet det, läkare, psykologer, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, logopeder, specialpedagoger och andra inom Bup och habilitering vet det …
Men tydligen inte de sagda tjänstemännen.
Jag undrar vad det är de tror sig veta? Det skulle jag verkligen vilja få reda på.
