I dag skakar stora protester Libanon för den sjätte dagen i rad. Demonstranterna kräver hela regeringens avgång och låter sig inte blidkas av deras föreslagna reformpaket. Ett så enat libanesiskt folk är mycket ovanligt, då den politiska makten är uppdelad utifrån religiösa minoriteter.
Hundratusentals människor har marscherat på gatorna i protest mot regeringen i Libanon sedan i torsdags. Kravallpolis och säkerhetsstyrkor har under protesterna använt övervåld och måste omedelbart upphöra med det, sa Amnesty International i helgen. De har bland annat sprejat tårgas rakt in i folksamlingar och hotat deltagare med vapen.
Demonstranterna har bränt bildäck och brutit upp parkeringsautomater för att komma åt mynten: en protest mot de styrande politikerna som man anser roffar åt sig alla pengar på bekostnad av folket som sjunker allt djupare i fattigdom. Säkerhetsstyrkor har svarat med att avfyra tårgas och många har skadats. Under fredagen fängslades 70 personer, medan 52 uppgavs ha skadats.
En föreslagen skatt på bland annat WhatsApp-samtal utlöste protesterna i torsdags och trots att regeringen drog tillbaka förslaget bara timmar senare har protesterna fortsatt. Missnöjet har vuxit sedan i juli när regeringen presenterade en åtstramningsbudget.
– De vanliga människorna, låt oss säga studenter, servitörer, bartenders och till och med småföretagare kommer påverkas av skatterna, sa studenten och aktivisten Tarek Serhan till tidningen New Yorker efter att de ekonomiska åtstramningarna föreslogs i juli.
Bara utlösande faktor
Sedan i torsdags, när spontana protester uppstod runt om i landet, har de bara vuxit. En ung man som när Al Jazeera pratar med honom just har brutit upp en parkeringsautomat förklarar:
– Jag har ingen inkomst. Det här kommer hjälpa mig täcka mina kostnader och köpa mat och dryck. Jag lever knappt. Jag tar droger och spenderar mina nätter ute på gatorna och stör eftersom det inte finns några jobb. Jag svär på att det inte finns några jobb, säger han.
I ett land som länge haft en av de dyraste mobiltaxorna i världen använder många samtalsappar som WhatsApp i stället. Men den föreslagna WhatsApp-skatten, en avgift på omkring två svenska kronor om dagen, är ett symptom på något mycket större.
Arbetslösheten i landet bara ökar, de ekonomiska och sociala klyftorna är stora samtidigt som den rika, politiska elitens inflytande och tillgångar förblir stora. Korruptionen är utbredd. Samtidigt försämras levnadsvillkoren för det libanesiska folket. WhatsApp-skatten uppfattas som en symbol och tydligt exempel på hur makteliten profiterar på folket.
Ovanligt enade
Vad som är anmärkningsvärt med protesterna är att de annars så splittrade libaneserna nu protesterar tillsammans, oberoende av religionstillhörighet. ”Folket är enat”, skriver Al Jazeera från huvudstaden Beirut. Andra har kallat protesterna för en social revolution.
– Premiärministern, presidenten, och de andra politikerna. Folket har inget förtroende för dem, även om de säger att de ska genomföra reformer. Hur ska folket kunna lita på det? säger demonstranten Omar Elmais till Al Jazeeras reporter i Beirut.
Demonstranterna kräver att regeringen avgår, att en övergångsregering med politiskt oberoende domare tillsätts och behåller makten tills nya val är möjliga. De nya valen ska hållas utifrån en ny lag som sätter stopp för vad de kallar för ett sekteristiskt system. Ett kristet parti lämnade under lördagen regeringen som följd av protesterna.
– Vi är nu övertygade om att regeringen är oförmögna att ta de steg som krävs för att lösa situationen, sa partiledaren Samir Geagea enligt The Guardian.
En sjätte dag av protester
Resten av regeringen är ännu komplett, trots demonstranternas krav på avgång. Under måndagen presenterade regeringen, med premiärminister Saad Hariri i spetsen, ett reformpaket. Men det har inte tystat demonstranterna. I det av demonstranterna nobbade reformförslaget står det att höga tjänstemän och parlamentsledamöters löner ska halveras och att centralbanken och banksektorn ska hjälpa till att finansiera underskottet.
En annan reform är att etablera en anti-korruptionspanel och att avveckla Informationsministeriet. I den nya budgeten för 2020, som nu godkänts av kabinettet, står det också att inga nya skatter tillkommer. Budgetunderskottet är 0,6 procent, enligt Al Jazeera.
Prostesterna är nu inne på sin sjätte dag och demonstranterna har utlyst en generalstrejk. De presenterade reformerna avvisas tydligt och kravet på att hela regeringen ska avgå kvarstår.
– Det här är det mest spännande och förenande som har hänt sedan slutet på inbördeskriget, sa Fabio Irani till Middle East Monitor under måndagen.
Största sedan ”You stink”
Protesterna är de största sedan Cederrevolutionen år 2005, då man ville göra uppror mot det syriska inflytandet i landet.
Libanon såg också stora protester 2015 och 2016. Då gav sig den så kallade ”You stink”-rörelsen ut på gatorna. Det som då triggade demonstranterna var den ständigt pågående sopkrisen i landet. Fungerande infrastruktur för att ta hand sopor saknas i Libanon. De soptippar och dumpningsplatser som finns är sedan länge överfulla och regeringen har misslyckats med att hitta en hållbar lösning. Namnet och budskapet ”You stink” kom därmed att rikta sig mot både sopor och korrupta politiker.
Men mycket lite har sedan dess förändrats till det bättre i praktiken, vilket de nya protesterna tydligt visar. Förtroendet för politikerna är lågt i Libanon och i valet 2018 röstade precis under hälften av den röstberättigade befolkningen.
Tillsammans mot makten
Protesterna som nu skakar Libanon är ovanliga just därför att demonstranterna är så enade mot makten, ännu mer än under 2015 års protester. Den politiska makten är sedan inbördeskrigets slut uppdelad efter religiösa minoriteter, varav kristna maroniter (en katolsk gren av kristendom som från början härstammar från Syrien), shiamuslimer och sunnimuslimer är de tre största. De politiska partier som styrt landet sedan inbördeskrigets slut 1990 är nästan uteslutande sekteristiska.
Den så kallada Taif-överenskommelsen avslutade kriget, efter medlande där både Saudiarabien och USA var inblandade. Överenskommelsen delade upp den politiska makten utifrån de största religionerna i landet: sunnimuslimer, shiamuslimer och kristna maroniter. Presidenten måste alltid vara kristen maronit, premiärministerns sunnimuslim och talmannen shiamuslim.
Att rösta på ett parti som står för en politisk fråga man tror på, men som inte tillhör den egna minoriteten, hör därmed inte till vanligheterna i Libanon. Partierna driver i stort en politik som gynnar en religiös minoritet. Men i praktiken gynnar de enligt det libanesiska folket mest sig själva: den sittande makteliten.
Nu är det folket som går ut på gatorna – tillsammans – för att kräva förändring. Protesterna har ingen tydlig ledare, men gemensamma mål som gynnar alla – inte bara en religiös minoritet eller makteliten.
– Det är folket som gör revolution, säger demonstranten Karim Audi till Al Jazeera.
