Zoom · Syre förklarar

Halvtid i Trumpförhandlingarna

Demokraternas ledare i representanthuset, Adam Schiff, avslutade förhören om Trumps agerande i Ukraina med ett starkt tal natten till i dag.

I natt skrevs historia. President Trump kommer med största sannolikhet ställas inför riksrätt inom ett par veckor efter den dramatiska finalen i Demokraternas välregisserade föreställning i kongressens representanthus. Dessutom stod majoritetsledaren Adam Schiff för en avslutande monolog som med största sannolikhet kommer att bli film.

Fakta är superenkla. Amerikas president Donald Trump har använt sin makt för egen vinning genom att pressa Ukrainas president att inleda en utredning av hans motståndare i det kommande presidentvalet, Joe Biden. De är så enkla att det är svårt att berätta historien. Republikanerna har haft enorma problem med att berätta, mest för att de inte har några egentliga motargument, Trump har uppenbarligen gjort det hans kritiker säger.

Under förhören har de växlat mellan att klaga på formalia och göra bombastiska uttalanden om ditt och datt istället för att ställa frågor till vittnen och argumentera i sak. Faktum är att det har gått att mäta hur allvarligt ett vittnesmål är på de republikanska ombudens reaktion. Demokraterna har löst sitt problem bättre. Eftersom de har Adam Schiff, som med tiden har visat sig vara ett dramatiskt geni. Hans insats igår förtjänade en Oscar. För bästa manus. Hans skådespelarinsats hade sina problem men funkade.

Förhören har pågått från början av oktober och har förts i Kongressens representanthus. Först bakom lyckta dörrar, men de senaste veckorna har allmänheten kunnat se dem i teve.

Bakgrund

Det finns en mycket stark samstämmighet i berättelserna från tjänstemän som har arbetat diplomatiskt med USA:s relation till Ukraina. Trump har haft en privat liten grupp, under namnet Tres Amigos, som har fört en parallell, hemlig utrikespolitik där syftet har varit att tvinga fram uppgifter om Joe Bidens son Hunter.

Hunter Biden fick ett jobb på ett ukrainskt energibolag under tiden som hans pappa var Obamas vicepresident. Detta har utretts och även om det kanske inte var snyggt så har alla påståenden om att det skulle ha handlat om korruption avvisats. Men precis som i högerkretsar i Sverige håller man sig med olika konspirationsteorier i Trumps republikanska kretsar och låter dem snarare än de egna myndigheterna styra arbetet,

I den utveckling som ledde fram till det möte där Trump krävde Ukrainas presidents samarbete har flera konspirationsteorier varit igång. En är den om Hunter Biden, en annan att det inte alls var ryssar som försökte manipulera valet som Trump vann 2016, utan grupper från Ukraina. Och så var det historien om Hillary Clintons privata mailserver som det knappt går att begripa svängarna i.

Alla sådana konspirationsteorier har avfärdats, den om Clinton mitt under brinnande förhör och alla Trumps försvarslinjer har fallit. Han har definitivt förlorat det första steget av processen, den inledande utredningen.

Sista natten med gänget

Den amerikanska riksdagen består av två kammare. Representanthuset och senaten. De har lite olika uppgifter, bland annat är det representanthuset som har till uppgift att utreda påståenden om att den amerikanska presidenten begått brott mot landets grundlag. När utredningarna är klara är det senatens uppgift att döma. Det var det första steget som blev klart igår.

Det har varit den enkla delen för Demokraterna eftersom de är i majoritet i representanthuset. I senaten råder republikansk majoritet och det krävs dessutom tvåtredjedels majoritet för att avsätta presidenten. I praktiken måste runt tjugo republikanska ledamöter rösta emot sin egen president för att fälla honom. Hittills har ingen av dem visat några tecken på att vilja göra det. Ändå har det inte handlat om ett spel för gallerierna. När väl anklagelserna mot Trump blev för många och för uppenbara hade det varit omöjligt att inte inleda utredningar.

I Nixons fall avgick han innan han fälldes, men där var också republikanerna ointresserade till en början. Hans trognaste supportrar stöttade honom under den långa Watergateprocessen och allmänheten höll länge på honom, men när allt blev tydligt efter inbrottet på demokraternas valhögkvarter tappade han snabbt stöd och avgick. Vi är ännu långt från det stadiet när det gäller Trump, ändå tycker en stor majoritet av USA:s befolkning att han har gjort fel och minst hälften tycker att han borde avgå eller avsättas.

Trump använder demokratin för sina egna syften

Egentligen är makten över det amerikanska samhället jämnt fördelat mellan kongressen, presidenten och högsta domstolen. De ses som jämbördiga jämlikar av grundlagen, de är tänkta att balansera och kontrollera varandra. För att försvara de olika institutionerna har man byggt in bestämmelser som gör att de olika myndigheterna ska kunna skydda sig. En av dem är att presidenten har immunitet från vissa typer av handlingar. Det är en självklarhet i många länder, men under de inledande förhören har Trump drivit det till sin spets. Han vägrar delta. Och han har försökt hindra sina tjänstemän att vitta. Med blandat resultat.

Å ena sidan har han lyckats hindra de allra tyngsta namnen i sin förvaltning från att vittna. Å andra har tillräckligt mycket kommit fram när mindre namnkunniga diplomater och tjänstemän stigit fram. Och alla i den inre kretsen har inte lytt Trump. Häromdagen vittnade USA:s ambassadör till EU Donald Sondland och gav en slående bild av hur det under lång tid funnits en plan att manipulera Ukraina för att motverka Joe Biden i det kommande valet.

I ett känslomässigt laddat förhör i fredags vittnade Marie Yovanovitch som var ambassadör i Ukraina men avsattes efter en smutskampanj från Trumps sida. Den amerikanska presidenten bestämmer över vilka som ska representera landet och kan sparka och anställa ambassadörer som hen vill. Det behövs inga kampanjer. Det har förvånat och upprört många att Trump och hans gelikar, framförallt Trumps privata advokat som också var en del av fifflet ändå har hetsat mot Yovanovitch.

När väl Yovanovitch som dittills arbetar hårt med att motverka korruption i Ukraina var borta dröjde det ungefär en månad innan det dök upp en ny ambassadör, Bill Taylor. Det var under den månaden som det mesta av skumraskaffären utspelade sig. Vilket både Taylor och Yovanovitch har vittnat om. Ukrainas president lovade till slut att framträda i amerikansk teve för att deklarera att landet skulle inleda utredningar om Hunter Bidens påstådda korruption. Detta i utbyte mot ett möte med Trump i Vita Huset och mot att militärt bistånd skulle betalas ut.

Anledningen till att biståndet inte betalats ut var att Trump hade stoppat dem vilket gör sambanden än mer tydliga. Eftersom hans försök att blockera information har misslyckats är det ingen som betvivlar grundhistorien och natten till i dag kulminerade det hela i de sista förhören där bland annat Fiona Hill, säkerhetsexpert vid Pentagon som haft insyn i utvecklingen och som hört det mesta som skett med egna öron, krossade republikanernas sista försvar.

När vittnesmålen visade sig vara oantastliga övergick de republikanska representanterna till att använda sin frågetid till att hålla små tal till den amerikanska befolkningen. Inga frågor kunde längre täcka över presidentens handlingar. Ett par republikaner lämnade till och med förhandlingarna i förtid. Fiona Hill har redan tidigare utmärkt sig som en mycket principfast person och hon stod emot alla försök att rucka henne.

Mästerregissören

Problemet med att berätta en enkel historia med väldigt raka samband är att inte lockas att dra in alldeles för många sidotrådar. Ju mindre onödigt material som är i omlopp desto större chans att hålla en rak linje. Men med för lite utfyllnad och bakgrund blir historier lätt för futtiga.

För att nå fram till den amerikanska allmänheten krävs det att man når dem känslomässigt. Nationalismen är en självklarhet i landet och nationalism är en känsla mer än någonting annat. Nationen är visserligen en inbillad gemenskap, men också inbillade fenomen får verkliga effekter och det är kring den amerikanska patriotismen som hela dramat har utspelat sig.

Det går inte att avsätta en president utan att få folket med sig och för att få dem med sig måste de ha uppfattningen att det är för landets bästa. Om det luktar det minsta politisk taskspel är det omöjligt att lyckas. Det är den smala gränsen som de demokratiska representanterna har balanserat på. I mina ögon på ett mycket skickligt sätt. Framför allt har partiets ledare i representanthuset Adam Schiff stigit fram som en genial dramatiker.

Schiff är en av personer som retar gallfeber på presidenten. Han är jude, vegan, från Kalifornien, lågmäld, intelligent och charmig. Som ledare för majoriteten i representanthuset har han mycket skickligt använt förhören för att lägga fram hela historien bakom processen. Så väl att det antagligen inte finns mer att berätta. De personer som eventuellt skulle kunna göra det har hittills vägrat.

Efter det sista vittnesmålet sammanfattade Schiff läget i något som såg ut som ett avslutningsanförande i en vanlig rättegång. Jag rekommenderar alla att söka upp talet på nätet. Det är inte bara ett mästerligt politiskt tal, det är ett stycke teaterhistoria. Vilket kan förvåna, men Schiff är galen i film och har skrivit flera manus. Han påstås kunna hela manuset till Big Lebowski utantill och citerar ofta filmer.

Overklighetskänslor

Det brände till några gånger under förhören. De republikanska representanterna stötte sina pannor blodiga mot Hill, som är en riktig tuffing, uppvuxen i ett gruvsamhälle i norra England ger hon svar på tal. Republikanernas frustration ökade och ökade och med tiden blev det tydligt att de inte bara var frånåkta när det gäller fakta. De hade inte förmågan att svara upp mot Schiff.

För det var honom det handlade om. Och det visste han. Hans avslutande tal skulle ha kunnat förekomma in en film av Frank Capra eller någon annan film med James Stewart. Ett klassiskt känslofyllt amerikanskt filmtal. Välskrivet och välspelat, förutom några känslomässiga utspel som misslyckades spelade Schiff sig själv på ett genialt sätt.

Jag blev sittande med den där märkliga känslan av att världen är en berättelse, för snygg för att vara sann. Och till dels stämmer det ju. Vi måste sålla, regissera, glömma oväsentligheter. Annars blir världen bara ett sammelsurium. Och det var det som Schiff lyckades med.

Problemet för honom är att applåderna han fick efter sitt anförande kan vara de allra sista för honom i den här processen. Nu ska utskotten i representanthuset finslipa utredningen och sen förväntas man rösta inom några veckor om huruvida de ska väcka riksrättsåtal mot Donald Trump. Vilket troligtvis kommer att ske.

Det är omöjligt att sia vad som kommer att ske i Senaten. Det enda jag vet är att det kommer att krävas väldigt mycket innan en stor del av republikanerna där bryter ledet och röstar för avsättande. Ingen gillar Trump. Inte ens hans närmaste. Han kastar folk till vargarna och ljuger och fifflar ständigt. Men det spelar ingen roll för hans kärnväljare. De ser honom som krigare, de har äntligen fått en ledare som utkämpar ett krig för dem och då spelar det ingen roll om hans motståndare påstår att han gör fel.

Opinionen bestämmer fortsättningen

Nu kommer det att bli någon veckas stiltje. Medan demokraterna slipar på sina utredningar kommer Trump att fortsätta att försvara sig i Twitterstormar och på presskonferenser. Det mest spännande blir att se om någon av Trumps mest lojala anhängare i administrationen kommer att mjukna. Några av dem har väldigt mycket att förklara, antingen på grund av egna uttalanden eller på grund av att de förekommit i mindre smickrande vittnesmål.

Demokraterna har gjort det de har kunnat för att göra historien begriplig. För mig är det tämligen uppenbart. Trump har gjort det han anklagas för. Det han har gjort bryter mot landets grundlag på ett extremt grundläggande plan. Mot en av dess grundläggande principer. Ändå krävs det väldigt mycket innan han fälls.

Sanningen spelar mindre roll i en politisk process. Allt handlar om hur allmänheten uppfattar situationen inför presidentvalet nästa höst. Republikanerna tappar makt i nyckelstater och har till och med förlorat val på sistone i stater som varit republikanska i decennier. Om inte det kommer fram ännu mer graverande uppgifter från människor som kan få Trumps väljare att lyssna är det opinionsmätningarna som är hans största fiende.

Det ser inte snyggt ut för honom där. Men han har en beundransvärd förmåga att överleva. Nu sitter snart nio personer som arbetat för honom i fängelse, eller är på väg dit efter att ha dömts för brott, för saker de har gjort under hans presidentstid. Och fler lär hamna där. Faller Trumps popularitet bara några procent till kommer människor att börja bli oroliga, men frågan är om inte Trump kommer att överleva också detta.

Jag kan naturligtvis bara komma med gissningar. Den balanserade och kloka gissningen är att det blir mycket liv i senaten under någon månad, men att Trump kommer att frikännas där redan innan jul. Mitt hjärta säger att det inte är omöjligt att rädslan hos republikanerna i senaten ökar och att några av dem börjar skruva på sig i oro för att inte bli omvalda. Lite lagom panik kan snabbt urarta.

Längst ner i magen spinner dock en större oro. Rädslan för att Trump vägrar lämna sin post om han döms. För att USA hamnar i ett inbördeskrigsliknande tillstånd eller att han helt enkelt genomför en statskupp. Det verkar hittills som om att demokratin håller, att Trump visserligen kommer att komma undan med rätt fula prylar, men att Demokraterna faktiskt lyckats genomföra sin utredning och att det i slutändan kommer att bli de amerikanska väljarna som får avgöra.

Och kanske är det också bäst? Självklart ser också jag på processen med mina ideologiska glasögon. Lika självklart är befolkningen i USA djupt splittrad och alltför drastiska beslut kanske skadar demokratin mer än försvarar den.

Att ge demokratin en chans att försvara sig själv är kanske den bästa vägen att gå.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV