När isen smälte drog vildrenarna norrut och i deras spår följde de som kom att bli de första mänskliga invånarna i södra Skandinavien. Mörka i hyn men blåögda, jägare och samlare vars förfäder för tiotusentals år sedan hade begett sig från Afrika. Samtidigt kom några andra, österifrån, till norra Skandinavien. De var fiskare och säljägare, deras förfäder hade tagit en annan väg från Afrika och deras hud var ljus och kunde samla upp mer D-vitamin från solljuset.
De två folkgrupperna spred sig, möttes, lärde sig varandras språk och hantverkstekniker och fick barn med varandra, som fick barn som fick barn som fick barn. Söderifrån förde ett folk med sig en nyhet från Anatolien som kom att förändra livet för alltid – jordbruket. Sen kom ett herdefolk från stäppen i öster, som byggde kärror med hjul, bryggde mjöd och talade indoeuropeiska. Från sydväst kom nya kunskaper i båtbygge, hästhållning och smide, och så blev det bronsålder.
Folkgrupperna smälte samman och nya växte fram. I det som skulle bli Sverige levde svear, götar och gutar, västerut levde raumer och trönder och i söder, inklusive Skåne och Blekinge, bodde daner och jutar. Men när man så småningom började tala om Sverige och svenskar var det svearna man menade. Inte förrän på 1300-talet började de som levde i Småland, Västergötland och Östergötland, på Gotland och så vidare, så sakta räknas som svenskar. Ännu längre tid tog det innan danerna i Skåne och Blekinge blev svenskar, eller kvänerna uppe i norr.
Folk fortsatte att komma i vågor. En massa tyskar på 1300-talet och 1400-talet, skogsfinnar och romer på 1500-talet, vallonska hantverkare och holländska, engelska och skotska köpmän på 1600-talet och så finska soldater, flyktingar och båtsmän. Och så vidare.
Redan från början var det en salig röra, mångkulturell om man så vill, inte som någon sorts projekt utan för att det är så historien går framåt. Att en kvinna med rötter i Burundi flera hundra år senare står i Almedalen på gutarnas ö och talar om att ”visionen om det mångkulturella samhället måste begravas” låter som en parodi. Liksom att en man från Blekinge, ättling till danerna kanske, orerar om att ”Sverige är vårt sedan årtusenden, genom fädernas offer i blod”. Inte för var de har sina rötter utan för vad de säger.
När Jimmie Åkesson i sitt Almedalstal lånade Vilhelm Mobergs rader om att Sverige är vårt missade han vilka Mobergs ”vi” är. Texten han lånar raderna från beställdes av försvaret som propaganda för den svenska försvarsmakten inför hotet om en nazitysk ockupation. Den handlar definitivt inte om att skilja ut mer eller mindre svenska svenskar, eller om att vägra flyktingar en tillflyktsort, ett modersmål eller ett liv tillsammans med sina familjer. Inte heller om att hitta på lögner om ökad kriminalitet och skylla den på invandrare.
Ännu en som vevar med det förment svenska är Ebba Busch Thor. Men i sin senaste valkampanj talade hon svengelska: ”Make EU lagom again”. Det var knappast någon slump att hon lånade Donald Trumps gamla slagord, för hennes politiska projekt är detsamma som hans: att odla chauvinism för att splittra, söndra, utvisa och exkludera. Vilket varken är speciellt svenskt eller lagom.
Äntligen diskuteras de exceptionella häktningstiderna i Sverige.
Diskussionerna började först när Trump lade sig i svenskt rättsväsende och ville bre en räkmacka åt en amerikansk kändis.
