Ibland går det inte som man tänkt sig. Jag var lite för stöddig i förra veckans text om svampodling. Normalt sett skulle mina burkar med halm och ostronskivling vara fulla med mycel efter en vecka, men av något skäl har det inte hänt så mycket. De små bitarna av svamp har börjat omvandlas till mycel, men någonting har hållit processen tillbaka.
Det är som om naturen vill påminna mig om vem som bestämmer. Ödmjukhet och tålamod är en trädgårdsintresserad människas främsta redskap. Det händer inte sällan att man får sig en påminnelse om det. Plötsligt fungerar inte den där osvikliga metoden. Det gäller lika mycket växter som svampar.
Så jag får vänta en vecka till med nästa steg i processen. Det är ingen fara. Om bara kärlet med mycelet var tillräckligt rent för att få svampen att frodas kan mycelet leva i månader i det här stadiet. Att odla från sporer är en mycket känsligare historia.
I dag tänkte jag istället bli lite mer teoretisk. Inomhusodling av svamp bygger på att man gör lite våld på svampars naturliga sätt att leva. Vilket inte passar de allra, allra flesta svamparter.
Närmare djur än växter
Vi människor skilde oss betydligt senare från svamparna än vi tog adjö av våra släktingar växterna. Precis som vi är svampen helt beroende av sin omgivning för att överleva. En växt behöver vatten och solljus för att producera energi medan vi och svampar äter upp det som växterna producerat.
Det finns svampar av en massa olika slag, mögel och jäst är två typer eller levnadsätt. Jäst är encelliga svampar som inte bildar fruktkroppar, det som vi i dagligt tal kallar svamp. Den svamp vi äter är, med vissa undantag, mycelets frukt. En kantarell är som ett äpple på ett äppelträd. Dess uppgift är att bilda sporer som sen med lite tur utvecklas till en ny individ, en flercellig organism som oftast lever under jord.
Den individen ser ut som växtrötter, oftast vit. Den andas syre och bryter ner material till mindre enheter som den sen tar upp i sina celler. Svampar har liksom magen på utsidan, precis som primitiva djurarter och bakterier och liknande. I det stadiet kan svampen leva mycket länge.
Det finns svampindivider som är flera kvadratkilometer stora, världens största kända organism är en svamp som är utbredd över hisnande 10 kvadratkilometer. Den lever i Oregon i USA och beräknas vara över åtta tusen år gammal. Det är inte omöjligt att det finns lika stora individer här i Sverige. Nära släktingar, andra honungsskivlingar, till den växer också hos oss.
Måste samarbeta
Eftersom svampar inte kan producera sin egen energi är de beroende av andra organismer för att överleva. Många lever på att bryta ner andra, döda organismer. En del lever parasitiskt och andra ingår i olika former av symbios för att samarbeta med andra typer av organismer, som alger eller bakterier. Mycelet saknar hud i vår mening. Istället har svampar utvecklat andra sätt att försvara sig. De allra flesta flercelliga svamparter samarbetar med andra organismer som hjälper svampen att försvara sig mot yttre fiender. Bakterier, andra svamparter och växter, stora och små, ingår i komplexa system där olika arter bildar ett slags miniatyr-FN där alla vinner något på samarbetet.
Mykorrhiza, samarbete mellan en svamp och ett träd är bara en typ av samarbete. Vissa svamparter flätar sig samman med specifika trädarters rötter och byter förenklat näringsämnen med trädet. Sådana samarbeten är så viktiga för många arter att de inte kan klara sig på egen hand.
Svampsporer finns precis överallt. De överlever mycket länge och kan kvickna till efter förvånansvärt lång tid. Men för att utvecklas och frodas behöver de rätt förutsättningar. I naturen löser svampar detta genom att sprida enorma mängder med sporer. En enda fruktkropp kan producera miljontals sporer som sprids med vinden över stora avstånd. Djur som fått sporer i pälsen hjälper också till. Det är alltså bara en försvinnande liten mängd av sporerna som får chansen att utvecklas till mycel och ännu färre som hinner utvecklas till färdiga svampar.
Detta innebär att det bara är ett fåtal svamparter som går att odla utan att ta hänsyn till väldigt specifika behov. Och det innebär i sin tur att det gäller att upprätta väldigt specifika miljöer för att mycelet ska trivas. Även om sporerna hittar en bra plats och inleder fortplantningen och börjar bilda mycel är det långtifrån säkert att det blir några svampar. I synnerhet svampar från kallare delar av världen kan ha rätt knepiga krav.
Hygienen är viktig
I naturen kompenserar svampar för sin känslighet med att producera enorma mängder sporer. Bara en ynklig liten minoritet av dem blir en ny individ och ännu färre överlever. Det går att odla svamp på det sättet, sätta igång massor av odlingar och se vad som händer, men det kräver enorma utrymmen. Det är därför jag tjatar om hygien. Det är därför man har utvecklat rätt krångliga metoder för vissa svampar. De behöver inte bara en ren och säker miljö. Många svampar behöver en spark i rumpan för att utveckla fruktkroppar. En period kyla, ändrade ljusförhållanden och luftfuktighet kan behövas för att få igång processen. Ett sorts konstgjord höst är nödvändig för många matsvampar.
Trädlevande svampar kan också behöva en smäll. Som när en gren ramlar från ett träd. Människor som odlar shiitake bankar till de grenar som svampen lever i med en hammare för att ruska liv i mycelet. Ute i skogen sker liknande processer av sig själva. Det finns alltid något ställe som passar en viss svampart, det naturliga urvalet gör ju annars att arten dör ut. Problemet inomhus är att samma miljö som passar en viss svampart passar en massa andra. En burk med näringsrikt substrat är inte bara mums för ostronskivling, mögelsvampar, jäst och andra svamparter älskar samma miljöer som de svampar vi vill odla.
Att sterilisera eller pastörisera substratet som mycelet ska leva i är därför nödvändigt för att ge den odlade svampen ensamrätt till utrymmet. Åtminstone till en början. Svampen är som mest känslig från det att sporerna aktiveras tills dess att mycelet har kommit igång. Den processen är ganska komplicerad och leder ofta till att smittämnen ger sig in i leken. Det kan bildas nya konstiga symbioser eller så käkar mögelsvampar upp mycelet innan det hinner bilda en tillräckligt livaktig individ.
Tre former av fortplantning
Förutom att skicka ut sporer kan svamp förökas genom att dela mycel i mindre bitar. Under tillräckligt hygieniska förhållanden går det att ta en liten bit levande mycel och föra över till en ny miljö. Svampar har inget nervsystem och inget egentligt centrum, mycelet tar ingen större skada av att förlora en liten bit. Sporer är mycket mer tåliga än mycel och kan överleva under förvånansvärt hårda omständigheter, men under rätt förhållanden går det mycket snabbare att dela upp mycelet i flera behållare än att starta från sporer.
Den tredje formen av fortplantning är den som jag använder till ostronskivling och några andra arter. Kloning. Det är samma metod som vi använder till pelargoner och liknande. Att ta en liten bit av fruktkroppen och få den att förvandlas till mycel. Egentligen är det en variant av den förra metoden. Fruktkroppen är ju egentligen inte särskilt annorlunda än mycelet, den består av celler som fått en speciell uppgift, men ofta kan de omvandlas till mycel. Detta går att göra direkt i halm, jord, dynga och till och med papper och tyg. I laboratorier använder man näringslösning för att odla från ett fåtal celler för mer precision, och jag har byggt ett enkelt minilab för att kunna göra det, men det är inte alls nödvändigt.
Lite halm och en ostronskivling är allt du behöver för att odla själv. Ta chansen nu när det blivit lite extra tid. En fräsch och frisk svamp kan sätta förvånansvärd fart under rätt omständigheter. Enklast är att göra som jag beskrev i förra veckans text. Gå tillbaka till den för att läsa om hur jag gör.
