Innehåll


  • Intro

  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 16 – boken om Abed: Nya dokument – nytt hopp

      Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas…
    • Zoom

      Del 16 – boken om Abed: Nya dokument – nytt hopp

      Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 16.

      COACHNING 
      I luleå är nu bara tre procent av ungdomarna utan jobb. Den lägsta siffran på årtionden. Detta ökar så klart Abeds chanser. Och handläggaren på arbetsförmedlingen bekräftar bilden. Han har aldrig varit med om en så positiv framtidsbild för unga som nu.
      Abed är nu inskriven på arbetsförmedlingen. Det innebär dels att han kan få ett litet bidrag mot att han aktivt söker jobb, dels att han kan visa att han söker både uppehållstillstånd och arbetstillstånd. 
      Genom arbetsförmedlingen har han fått en jobbcoach, Marita, på företaget Personal Partner, dit han blivit kallad två gånger. Vid det första besöket uppmanades han att komplettera sitt CV och berätta lite mer om sig själv än vad som framgår av hans formellt nedtecknade CV. Dessutom ville Marita att han skulle redogöra för vilka egna ansträngningar han gjort för att få ett jobb.

      Det andra besöket var det första likt. Det var han som skulle berätta vad som hänt och eftersom inget hänt hade han inte mycket att berätta. Jobbcoachen, som genom företaget Personal Partner arbetar på uppdrag från arbetsförmedlingen, hade heller inget att erbjuda. Vilket lät märkligt då många företag i Luleå vid den här tiden sökte efter personal.

      Parallellt hade vi genom egna kontakter träffat en person från ett annat företag som också arbetar nära arbetsförmedlingen, Jobbsökarna. Abed och jag fick sällskap av f.d. kommunalrådet Karl Petersen, som slutade som kommunalråd, eller borgmästare som han gillade att kallas, vid årsskiftet 2014. Petersen ordnade ett möte med Lena Remahl, en entusiastisk och positiv person som genast berättade om de möjligheter som fanns. 
      När Lena ska ragga ett jobb åt Abed har hon samtidigt en penningpåse som hon kan erbjuda ett företag. Alltså olika stöd som företaget kan få om de anställer honom. Hon berättade mångordigt och ritade på en whiteboard. Genom luften flög ord som instegsstöd, nystartsbidrag, praktik och aktivitetsstöd och när hon frågade Abed om han hängde med nickade han lite lamt. Jag hoppade in och sa att han inte behövde känna sig orolig. Jag begrep inte heller hälften av alla stödformer, bidrag och instegsvarianter som Remahl redogjorde för och som skulle underlätta för honom att få ett arbete. Även politikern Karl Petersen erkände att mycket var nytt för honom. Trots alla ord och främmande begrepp kände både Abed och jag instinktivt förtroende för Lena Remahl.
      »Kruxet«, sa Remahl, »är att du inte har något arbetstillstånd.« Då försäkrade jag henne att om hon fixade ett jobb skulle jag se till att Abed fick arbetstillstånd.

      En fundering följer mig hela tiden, vad är det för mekanismer som ständigt bromsar försöken att skaffa fram jobb? Det är FAS 1 och FAS 2 och FAS 3, olika aktivitetsstöd, riktade stöd, ungdomsstöd, instegsvarianter, bidrag hit och bidrag dit. Det är som med EU, man måste vara expert om man ska hitta rätt i alla olika stödformer. Eller anlita en konsult.
      Varför ska arbetsförmedlingen anlita och betala en coach för att leta jobb åt Abed? Det som arbetsförmedlingen själv borde göra. Och vilka avtal finns mellan arbetsförmedlingen och de olika coachföretagen? Jag ringer Abeds kontaktperson Lars och frågar.
      »Hur den upphandlingen ser ut har jag ingen aning om«, svarar Lars. »Det är detaljer som jag aldrig är i kontakt med, men poängen är ju att coachen ska se till att den sökande har ett bra CV, informera om arbetsmarknaden, lagar och avtal och så vidare.«
      När jag frågar vilken kontroll arbetsförmedlingen har över vad som händer sedan de skickat iväg en sökande till en coach passar Lars. »Då får du nog vända dig högre upp i organisationen.« Jag ska bli uppringd av någon som kan förklara.

      En halvtimma senare ringer Martin från arbetsförmedlingens huvudkontor i Stockholm och sedan jag förklarat vad jag vill veta hänvisar han i sin tur till sin chef. »Vi har gjort så att det är en person som svarar på frågor.«
      Hanna Timander heter chefen, får jag veta. Hon var hemma med sjukt barn just den dagen. Hennes formella befattning är sektionschef för leverantörsutveckling. Leverantörsutveckling?
      Vi hade hunnit fram till mitten av februari, snart är det åter dags att betala hyran och alla andra utgifter under månaden.

      Medan jag väntar på att Hanna Timander ska vara tillbaka på jobbet kollar jag Personal Partners hemsida. Där får jag veta följande om företagets ambitioner:
      OMSTÄLLNING – COACHNING – KARRIÄRVÄGLEDNING
      Vi hjälper människor att hitta tillbaks till både arbetsmarknaden och arbetsglädjen.
      VI LEVERERAR INGA MIRAKELKURER
      Bara garanterad förändring.
      VI HAR ALLA NÖDVÄNDIGA SPECIALITETER
      För att lyfta fram varje enskild persons förmågor.

      Hur detta går till berättar Abed om från det tredje mötet hos Personal Partners coach:
      »Vi var tio stycken. Efter en stund sa coachen att vi skulle sätta oss två och två och så skulle vi intervjua varandra. När vi frågade om vad gav hon ett par exempel: Vad är din favoritmaträtt? Vilka filmer gillar du mest? Vilken person betyder mest för dig? 
      Först skulle jag intervjua han som jag satt tillsammans med och sedan skulle jag redovisa vilken som var hans favoritfilm och så vidare. Sedan skulle han intervjua mig. Och jag bara undrar, hur kan detta leda till att jag får ett jobb?« 
      Abeds fråga hängde i luften. Vad var detta bra för? Jag har inget svar. Vi enas om att arbetsförmedlingens pengar, som går till Personal Partner, knappast kan anses särskilt väl spenderade.

      I tidningen NSD läser vi den 14 februari att det lokala basketlagetLuleå LF just skrivit kontrakt med en ny amerikan. Det tog en vecka för klubben att ordna så att Malcolm Grant fick arbetstillstånd. Jag som ofta läser tidningarnas sportsidor har under vintern läst om flera klubbledare som irriterat sig på Migrationsverkets långsamhet. »Ska det verkligen behöva ta två veckor att ordna fram ett arbetstillstånd«, säger en ledare för ett annat basketlag till en tidning.
      Efter tre veckor skickas Malcolm Grant hem. Han var för dålig.

      Hanna Timander ringer upp från huvudkontoret i Stockholm och undrar lite försiktigt vad jag vill veta. »Om jag ska svara rakt på sak«, säger jag, »så undrar jag vad som händer med mina skattepengar. Alltså de pengar jag ger till er som ni ska använda för att ordna jobb och som ni i er tur ger till coachningsföretag, typ Personal Partner.«
      Hanna Timander svarar med många ord att det sker kvalitetskontroll men kanske att det är mer reaktivt än proaktivt. Jag frågar vad det betyder. 
      »Mest handlar det om sedvanlig klagomålshantering som vi reagerar på. Förra året fick vi in cirka 700 klagomål på våra leverantörer och det har lett oss till att vi måste vara mer proaktiva. Alltså själva öka kontrollen att våra leveransavtal följs. Det kräver i sin tur mer tid från oss och mer transparens i hela kedjan.«
      I klartext betyder detta att arbetsförmedlingen inte gör någon kontroll av att de företag som anlitas sköter sitt jobb. Man avvaktar och väntar och ser om det blir några klagomål. Då agerar man. Det kallas att vara reaktiv.

      Jag får veta att under de sex första veckorna ska olika jobbefrämjande aktiviteter startas. Med inriktning på att de sökande ska få ökad kunskap om arbetsmarknaden, om hur man söker jobb, hur ett bra CV ska se ut osv. Därefter kommer en period på maximalt sex månader då mer aktiva åtgärder ska sättas in. Studiebesök på företag till exempel.
      Jag sammanfattar: I drygt sex månader kan alltså en arbetssökande gå på olika aktiviteter som förhoppningsvis leder till ett jobb. Men vad som sker under dessa månader har arbetsförmedlingen ingen riktig koll på. Inte heller om det blir något jobb.
      Det är Abed ett levande bevis på.
      I alla sammanhang slås det fast att för att kunna smälta in i samhället så är ett arbete den överlägset bästa vägen. Då får man kontakt med den svenska verkligheten, får inblick i hur samhället fungerar och måste lära sig språket. Därför är det trist att konstatera att just den ingången sköts så nonchalant av den institution som är ansvarig. Det är haram, helt enkelt.

      Den fjärde mars 2014 började Abed sin praktiktjänstgöring på Sushi- och Salladsbaren i Luleå. Ett resultat av mötet med Lena Remahl på Jobbsökarna. Vi träffades efter arbetsdagen och han var glad. Det var mycket som han måste lära sig men chefen och arbetskamraterna hade haft tålamod och varit schysta. Han hade fått hjälpa till med olika sysslor, skölja och skära grönsaker, hämta in disk och skala lök.
      Nu startade en tid av konstgjort lugn kring Abeds livssituation. Han har jobb och vi har överklagat utvisningsbeslutet från Migrationsdomstolen till Förvaltningsrätten vilket betyder att ärendet lever. Därmed kan verkställigheten av utvisningen inte genomföras. Ett dribbel, javisst, men vi sträcker oss efter de halmstrån som står till buds.

      Under åren har Abed flera gånger frågat mig om min familjs bakgrund. Han har skrattat när jag sagt att jag nästan ingenting vet om min farfars eller morfars historia. Knappt om mina föräldrars. »Då hade du inte haft en chans att komma in i Sverige. Tänk på hur jag frågades ut om varenda släkting, vad de heter, hur gamla de är, hur många barn de har. Ta bara min farfar som hade två fruar och åtta barn. Jag kunde namnen på alla åtta. Jag visste jättemycket om honom utan att jag någonsin träffade honom. Vad skulle du ha sagt om de frågat dig?«

      När farfar Meijer bodde i Ekshärad gifte han sig med Anna, en annan flykting från Östeuropa, som bodde i Malmö. De hade fått kontakt genom en judisk äktenskapsförmedlare. Märkligt nog gick det till på liknande sätt när mina föräldrar gifte sig 1938. Pappa bodde i Klässbol i Värmland och mamma i Stockholm. De var båda i 30-årsåldern och deras föräldrar tyckte det var hög tid att hitta en partner. Och så togs kontakt med en judisk äktenskapsförmedlare. Men detta har jag själv tagit reda på senare, det var inget man talade om. Farmor Anna flyttade till Ekshärad där farfar drev en liten handelsbod. Där föddes min pappa och hans fem syskon. Det är ungefär allt jag vet.
      Abed och Meijer, två unga pojkar som levt i länder med hårdnande diktatur och krig. Båda lämnade sina hemländer, sina släktingar och den kultur de vuxit upp i. Så mycket har de gemensamt, men där slutar likheterna.

      EN NY PLAN
      Den tionde mars 2014 kommer ett brev från Kammarrätten i Stockholm till mig. På första sidan står: Migrationsöverdomstolen avskriver målet avseende Abdulsattar Alnjjar från vidare handläggning.
      Avskriver målet? Vad betyder det? Jag läser det två A4-sidor långa brevet två gånger. Förstår fortfarande inte. Där står bland annat att »Migrationsverkets beslut att utvisa Abed Alnjjar vann laga kraft den 15 februari 2010 då Migrationsöverdomstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd.« Vidare konstateras att beslutet upphör att gälla fyra år efter att det vunnit laga kraft. 
      Så här avslutas brevet:

      »Migrationsöverdomstolen konstaterar att det lagakraftvunna utvisningsbeslutet nu har preskriberats. Överklagandet samt yrkandet om muntlig förhandling föranleder därför ingen vidare åtgärd. Målet ska således avskrivas från vidare handläggning.«
      Är det ett bra eller dåligt beslut för Abed? Utvisningsbeslutet preskriberas! Det måste väl vara bra. Men det övriga? Efter lite överläggning hemma ringer jag den advokat som skrev det utlåtande som fick avslag 2010, Magnus Ericsson på Kaiding advokatbyrå.
      Jag läser högt och han funderar en stund. »Det är bäst om jag får läsa brevet ordentligt.« Jag promenerar till advokatkontoret, vi slår oss ner i ett litet sammanträdesrum och Magnus läser. »Jo, det är tydligt att utvisningsbeslutet inte längre gäller. Men i övrigt är det inte glasklart vad som menas. Vad gör Abed i dag?« Jag förklarar att han har praktik på en ny arbetsplats och att så snart han gjort sin praktiktid, en månad, så kommer han, om allt har gått bra, att erbjudas jobb i sex månader. En tid som sedan kan förlängas.

      »Då tycker jag att ni ska satsa på att i första hand söka arbetstillstånd. När det har ordnat sig bör du ta kontakt med Migrationsverket och fråga hur man där ser på läget. Nu befinner sig Abed i en märklig situation, men det är ju inte er sak att reda ut. Och vad som är till fördel är att han aldrig försökt gömma sig eller hålla sig undan, utan att alla kontakter med Migrationsverket och andra myndigheter pågått kontinuerligt och varit helt öppna.«
      Magnus Ericsson betonar att han som advokat aldrig tidigare varit med om något liknande, så han vill gärna hålla sig informerad hur det går.
      Det är alltså inte bara jag som tycker det har varit väl många underliga turer kring Abeds olika ansökningar om uppehållstillstånd. Jag beslutar mig för att vänta med att berätta för Abed. Hans frågor kan bli för svåra att besvara. Inte ens en erfaren advokat kan säkert säga hur Kammarrättens brev ska tolkas. I stället går jag till SuBar och äter lunch. Ser hur han trivs, hur han ilar mellan borden med stora tallrikar fyllda med sallad och kyckling, lax eller räkor, står i kassan och tar betalt, hämtar in disk. Jag ser in i det öppna köket hur han skalar ägg, skär tomater, paprikor och lök (!), hur han smågnabbas med de övriga ungdomarna som arbetar där. Både för hans och min skull vill jag låta det där konstiga brevet vara ett tag.

      Sveriges Radios Katja Magnusson reser ut till städer runt Bagdad. Hon träffar folk som berättar att de försöker leva ett normalt liv men att faran för att råka befinna sig någonstans där bomber och explosioner plötsligt dödar folk ständigt är närvarande. 
      Nyhetstelegrammen talar om att det råder ett lågintensivt inbördeskrig i landet. Iraks premiärminister Nuri al-Maliki pekar ut Saudiarabien och Qatar som ansvariga för vapenleveranser till terrorgrupper. De båda länderna har sunnimuslimsk majoritet och skulle därför ha motiv att stödja oppositionen mot den shiitdominerade regeringen i Bagdad. Saudiarabien och Qatar, liksom USA, som också anklagas, förnekar att de ger stöd till terroristerna.

      När namnet ISIS dök upp de första gångerna i svensk och internationell press var reaktionen yrvaken. Men för den som i likhet med Abed följt utvecklingen på nätet var ISIS inget nytt. Den extrema terrorgruppen hade sedan lång tid etablerat sig i Syrien och därifrån förberett attackerna mot Irak. Samtidigt hade det kommit flera rapporter om stridigheter mellan ISIS och al-Qaida. 
      Samtidigt som al-Malik anklagade Gulfstaterna blev han själv utsatt för hårda verbala attacker från ledaren för al-Sadr-milisen, Muqtada al-Sadr som förklarade att han nu skulle lämna den politiska arenan. Det uttalandet, som tolkades som att han uppmanade sina anhängare till väpnad kamp, spädde på det redan förvirrade politiska läget i Irak. Och i det politiska vakuum som uppstått hade IS ryckt fram och bland annat tagit över staden Falluja. Där hade ett hårt islamiskt rättssystem införts. Avrättningar hade genomförts bland folk på gator och torg. I slutet av mars omringade den reguljära irakiska armén Falluja och strider pågick.

      Abed ringer och berättar att han fått ett brev från Migrationsverket. Han kan inte riktigt förstå innebörden men det ser inte positivt ut, säger han. Jag ber honom komma så att vi tillsammans kan läsa och tolka brevet. Jag ska också passa på att berätta om brevet från Kammarrätten som kom veckan innan. 
      I det nya brevet står att han nu vistas illegalt i Sverige och han ombeds att snarast ta kontakt med Migrationsverket. 
      På bussen hade Abed onda aningar, berättar han. 
      Jag frågar om han vet vad ordet preskriberad betyder. Jag ger honom brevet som slår fast att avslaget på hans ansökan om uppehållstillstånd, som vann laga kraft i februari 2010, nu är preskriberat. »Och vad betyder det«, frågade Abed.
      »I klartext, du har nu ingen laglig rätt att vara kvar i Sverige. Inget pågående ärende, inga beslut att vänta på, alla tidigare ansökningar, överklaganden, alla försök är uttömda.«

      Vi gör upp en plan. Först kontakt med arbetsgivaren för att höra om Abed får fortsätta på SuBar tills alla frågetecken är utredda. Om vi får ett positivt svar går vi till facket för att få anställningsavtalet godkänt. Sedan, om tjänsten varit utlyst tillräckligt länge på arbetsförmedlingen lämnar vi in en ny ansökan om arbetstillstånd. Därefter tar vi kontakt med Migrationsverket och förklarar att Abed nu har arbete och söker arbetstillstånd. Slutsats: Ärendet lever, igen, utvisningshotet tillfälligt avvärjt. Det låter bra. I teorin. Vi ska självklart också ta kontakt med Migrationsverket i Boden, precis som vi uppmanades i brevet till Abed.
      Dags att ringa och fråga om man står fast vid beslutet att alla irakier kan återvända utan risk att dödas eller falla offer för attentat eller fängslas. Eller om IS aktiviteter haft någon inverkan på Migrationsverkets inställning.
      Jag ringer presstjänsten och får en tid då jag kan nå Carl Bexelius, biträdande rättschef.
      Det blir en telefonintervju om vad som gäller för flyktingar från Irak. Vilka planer som finns och hur noga utvecklingen i landet följs.

      Nu är det läge att kontakta den person på Migrationsverket som undertecknat brevet till Abed, och be att han snarast ska höra av sig. På morgonen har radioekot berättat att allt fler som fått avslag på sina asylansökningar gömmer sig. Det rör sig om flera tusen. Men Abed har alltid varit anträffbar, aldrig försvunnit ur Migrationsverkets sökljus, vilket advokat Ericsson menade måste vara ett plus. Jag ringer handläggaren och berättar om vår plan, att Abed nu har ett nytt arbete och att han tänker söka arbetstillstånd. Jag ber om två veckors anstånd för att därefter redovisa vad som hänt.

      Jag talar med ägaren för Salladsbaren, SuBar. Han försäkrar att han bara hört gott om Abed från alla anställda och chefer. Han arbetar bra, kommer i tid och sprider glädje omkring sig. Han ber mig återkomma när han talat med sin restaurangchef.
      Den andra april ringer Abed och berättar att han haft ett samtal med restaurangchefen Sofia. Hon försäkrade honom att han ovanligt snabbt lärt sig jobbet, att han är uppskattad av såväl henne som arbetskamraterna och gästerna. Därför har de beslutat att erbjuda honom sex månaders provanställning. Det ger oss andrum att starta en ny process med att söka arbetstillstånd. Men den här gången till Migrationsverkets arbetstillståndsenhet i Boden.
      Medan detta pågår fortsätter vardagen i Irak.

      TT/AFP 21 april 2014
      Minst 26 människor dödades i Irak på måndagen i sammanlagt fem självmordsbombningar, enligt uppgifter från myndigheterna, samt polis-och sjukvårdskällor. I den dödligaste attacken mot en polisvägspärr söder om Bagdad dödades 13 människor och 35 skadades.
      Attackerna inträffade dagen efter det att en självmordsbombare tagit minst 15 människor med sig i döden. Irak har drabbats av en våldsvåg som dödat mer än 2 750 människor sedan årsskiftet, samtidigt som landet förbereder sig på parlamentsvalet i slutet av april.
      Samma dag som det här telegrammet stod i tidningarna dök Abed upp hemma hos oss. »Har du hört det senaste från Irak, om bomberna som exploderade vid ett café, det var precis i vårt kvarter. Bara hundra meter från där vi bodde.«
      Jag visar honom intervjun med rättschefen som jag just printat ut. Där bekräftar han att dödsfallen nu är uppe i samma nivåer som när det var som värst 2008. Men att detta inte rubbar Migrationsverkets uppfattning att de som inte fått asyl kan skickas tillbaka. Vi byter samtalsämne.

      Abed berättar om jobbet dagen innan. »Jag var ensam på salladssidan i går. Det brukar vara lugnt på eftermiddagarna och kvällarna. Då ska de flesta äta sushi. Men just igår var det väldigt många gäster och jag tror jag gjorde femtio salladstallrikar, nästan ensam. Fick lite hjälp från sushisidan. Oj, vad jag sprang. Men jag klarade det. I morse hade chefen fått veta vad som hänt och jag fick jättemycket beröm. Det kändes bra.«

  • Energi

ANNONS