Den som är intolerant är inte tolerant och den som är ineffektiv är inte effektiv. Men när någon inte är lojal är den illojal och det som inte är materiellt är immateriellt. Hur hänger det där ihop egentligen? Varför inte *inlojal och *inmateriell?
Jo, in- är ett latinskt prefix med samma funktion som grekiska a- och an-, som i ateist och anarki, och o- som i oväder och otrevlig. Vårt o- kommer från tyska un- och innan dess kommer alla dessa negerande prefix från indoeuropeiska n, som är form av ne, som vårt nej kommer ifrån.
Negera är samma ord fast som verb, från latinska negare, som förstås också kommer från ordet n. Däremot har det ingenting med n-ordet att göra, om någon skulle undra.
Att det heter illojal, illegal, illitterat, immateriell och impotent beror på assimilation. De gamla romarna tyckte det var lite jobbigt att hålla tungan rätt i mun och säga *inlojal och *inmateriell, så de drog ihop det. Att det heter assimilation beror för övrigt på samma sak – d: et i adsimilation assimilerades. Ad är latin för till, simulare är latin för göra lik. D:et i ad har blivit likadant som s:et i simulare. På latin har det hetat både assimulare och assimilare, och simulera, simultan och engelska similar kommer förstås från samma ord.
När vi talar om att assimilera människor handlar det mycket riktigt om en grupp i samhället som man vill få att likna majoriteten. När man hellre vill betona mångfald brukar man tala om integration istället – ett ord som verkar lite motsägelsefullt när man tittar närmare på det. Det är samma in- som i ineffektiv, och -tegrera är släkt med tangera, snudda vid. I matematiken är en integer ett heltal, ett tal utan decimaler. Att integrera är att göra något helt och odelbart, och varför integritet heter som det gör blir plötsligt tydligare.
Inte, inget och så vidare har samma ursprung som in- och de andra negationsprefixen. Men intressant? Är det inte *tressant? Nej, intresse kommer visserligen också från latin, men det är inter + esse, alltså mellan och vara, som har slagits ihop. Det är något som är av vikt, är till nytta eller skada, för någon. Alltså något som betyder något för någon. Något intressant. Det är också därför man talar om till exempel intressekonflikter.
I många andra ord på in- betyder in- helt enkelt in. Till exempel i importera, med samma slags assimilation som i impotent. Latinska portare betyder bära eller föra, och att importera är att föra in. Att inkludera är att innesluta, att inflammera är från början att sätta i brand – det som är inflammerat blir ju varmt. Även om man sällan tänker på det är flamma ett latinskt lånord. På engelska avråder man ibland från att använda inflammable, som betyder eldfarligt, eftersom det lätt kan tolkas som raka motsatsen.
Ignorera hör däremot till inte-orden. N-et i in– är assimilerat, annars skulle det heta *ingnorera. På svenska finns inget verb som heter *gnorera, men -gnorera i ignorera har samma ursprung som gnostiker, som rent etymologiskt är någon som vet. Att ignorera något är alltså ursprungligen att inte känna till det, vilket gör det lättare att förstå varför ignorant betyder okunnig, inte nonchalant.
Agnostikern vet förresten inte heller, även om tvivel och okunnighet inte är detsamma. Men agnostikern har fått ett grekiskt a- istället för ett latinskt in- framför sig. Från början är gnostiker, agnostiker etcetera grekiska ord, som har lånats in i latin och många andra språk. Medan vi har lånat in ignorera från franskan som har lånat det från latinet har agnostikern tagit en annan väg. Det är ett grekiskt ord som lånades in i engelskan, med a- och allt, på 1800-talet, och därifrån tog det sig hit.
Man kan säga att alla dessa ord har integrerats i svenskan, men däremot kan man inte säga att något enda språk är så där helt och odelbart som en integer. Det vore faktiskt ignorant.
