Glöd · Under ytan

En ekonomi som strävar efter lycka

Det är inte materiell rikedom som avgör om vi är lyckliga.

I en värld som är värd att rädda måste målet vara att människor ska kunna leva lyckliga liv – inte att de rika ska bli rikare, skriver Ylva Lundkvist Fridh på dagens Under ytan.

Är verkligen växande produktion och representativ demokrati den vackraste visionen vi kan ha för vårt samhälle? Om det vore så förstår jag tanken att vi befinner oss på en topp och att vi står inför en hisnande brant. När det nu börjar gå upp för fler och fler att det handlar om “tillväxten eller livet” så sjunker många ner i förtvivlan. Vi människor har en tendens att se saker i svart eller vitt och nu tycks många tänka att om inte den liberala demokratin levererar så återstår bara fascism.

Men finns det inte andra något så när säkra och beprövade sätt att organisera samhället, som skulle kunna engagera folk att kämpa på samma sätt som arbetarrörelsen en gång kämpade för att vi skulle få ett välfärdssamhälle? Givetvis så skulle samhället kunna organiseras på massa olika sätt – alternativen är ändlösa, det är bara fantasin som sätter gränserna.

Grön tillväxt är en myt

Du som läser det här vet säkert att forskare, främst ekologiska ekonomer, i många år har varnat för att tillväxtkurvan är tätt sammanslingrad med kurvan för klimatutsläpp. Det här har varit svårt att ta in för alla dem som också ser tillväxtkurvan som sammankopplad med kurvor för förbättrad hälsa, jämställdhet, höjd utbildningsnivå med mera. Men alltefter att fler och fler har dragit upp sina strutshuvud ur sanden så har i alla fall några försökt komma på lösningar på dilemmat. Det som föreslagits av miljöekonomer och gröna partier är idén om en teknisk, ingenjörlösning där vi på ett kulturellt plan inte behöver ändra på någonting. Vi ska rädda moder jord utan att behöva börja älska henne. Lösningen stavades grön tillväxt.

Tyvärr har samma forskare som från början varnat oss för tillväxtens hot mot liv på jorden med stor tydlighet visat oss att det inte går att göra tillväxten grön. Länge sågs dessa tvärvetenskapliga forskare som någon slags foliehattar. Men nu börjar även “rumsrena” samhällsdebattörer erkänna fakta. Den 7 september i år gör Johan Rockström en pudel i SvD och erkänner för första gången att grön tillväxt är ett önsketänkande. I Expressen den 7 oktober förklarar Terese Uddenfeldt på ett förtjänstfullt tydligt sätt varför det inte går att göra mer med mindre energi – det är helt enkelt fysikens lagar att det är användning av energi som möjliggör varje förändring av den fysiska verkligheten.

Den 24 oktober deklarerar till och med Financial Times (!) att grön tillväxt är en myt. Deras skribent Simon Kuper menar att tillväxt, klimatutsläpp och därtill demokrati är tre sammanhörande fenomen. Med demokrati syftar han mer specifikt på den representativa, liberala demokratin – inte grekernas demokrati och inte heller de ca 2 500 mer eller mindre direktdemokratiska kommuner som svenskarna hade år 1862. Kuper argumenterar att eftersom folket alltid kommer att välja tillväxt framför klimatet så kommer vi aldrig få veta om demokratin skulle kunna överleva utan koldioxidutsläpp. Så fantasilöst!

Ta makten över ekonomin i egna händer

Det ekonomiska system vi lever i är helt och hållet designat och programmerat av mänskliga händer. Om handen tycks osynlig (så som Adam Smith skrev) så är det inte för att den tillhör en ande utan för att vi inte tittat tillräckligt noga. I princip är det några få rika, västerländska män som ansett att större alltid är bättre som utformat dagens “hushållning av begränsade resurser” (alltså ekonomi). Men vad skulle hända om en mångfald av människor, med olika livserfarenheter, i olika typer av kroppar, tog makten i sina egna händer och började utforma sin lokala ekonomier? Vad skulle hända om ditt lokalsamhälle designades av människor som älskar din ort, vår jord och som ser sina medmänniskor som just detta? Ett experiment i så liten skala kanske vi vågar oss på att testa?

Rob Hopkins, permakulturlärare och grundare av den globala omställningsrörelsen, sade nyligen om sin nyutkomna bok From what is to what if att det är nu vi måste skapa nya visioner för en värld som är värd att rädda. Helena Norberg-Hodge, en pionjär inom lokaliseringsrörelsen, lägger i sin nya bok Local is our future – steps to an economics of happiness fram sin vision av hur vi kan skapa en lyckligare mänsklighet med mindre ekologiskt fotavtryck. Nyckeln stavas l-o-k-a-l-i-s-e-r-i-n-g och kan definieras som förkortande av avstånd. Förkortat avstånd mellan producent och konsument. Kortat avstånd mellan beslutsfattare och de som påverkas av beslutet. Minskad distans mellan dem som samlar in skatt och dem som ska nyttja de offentliga investeringarna.

Hon har undersökt lyckoforskningen och beskriver att det som gör människor lyckliga är att ha många nära relationer, att vara i och känna närhet med naturen och att känna makt och inflytande över sitt liv. Det urbana, globala, kapitalistiska samhällsbygget skapar inte förutsättningar för något av detta, tvärtom. Norberg-Hodge menar att vi bör verka för lokalisering på alla nivåer.

Lyckoekonomi är möjlig

Våra stater bör upphäva alla de handelsavtal som ger konkurrensfördelar för multinationella storföretag och snedvrider marknaden för små lokala producenter. Regeringar bör även avskaffa alla subventioner som gör det billigast att köpa varor som rest jorden runt för att bearbetas av den billigaste arbetskraften. Kommuner bör ställa om sin konsumtion och sina investeringar så det gynnar platsbundna små och medelstora företag. Och vi som personer borde ge långfingret åt alla de storbanker, kedjor och nätshoppar som ser till att våra intjänade slantar hamnar i fickorna på de rikaste 1 procent av jordens befolkning. Istället borde vi ge kärlek och våra pengar till de företag vars ägare vi kan se i ögonen och glädjas med i deras framgång.

Jag är övertygad om att en omväxt till lyckoekonomi är möjlig.