Nu börjar jag se för slafsig ut. Min gamla mor skulle ha förfasat sig. Hel och ren skulle man vara enligt henne. Alltid rena underkläder om man skulle hamna på sjukhus. Lappat och lagat påminde för mycket om ransoneringstider och fattigvård.
Jag ser ärligt talat slafsig ut i nästan alla kläder. Trivs inte i finkläder och undviker hellre miljöer där sådana krävs, kränger högst ovilligt på mig en kostym. Min slips vet jag inte var den är. Sist jag såg den satt den runt en bunt andra kläder som nåt slags paketsnöre.
När jag var tonåring hängde jag med anarkister, kommunister, punkare och husockupanter. Vi köpte självklart våra kläder second hand. Stora rockar, gamla militärkläder, rejäla prylar som var praktiska och på sin höjd fulsnygga. Självklart var också det en fråga om vad som kunde passera i våra kretsar, om än inte ett mode.
En gång när jag skulle lifta till Uppsala för en spelning med mitt band Miljonmysteriet hade jag köpt en särdeles lufsig rock och hade odlat skägg lite för länge. Mina polare i bandet skulle plocka upp mig längs vägen, men när de väl dök upp körde de förbi mig där jag stod utanför Enköping.
– Nä, det är ju en knarkare, hade Micke tydligen sagt till Tolle innan de såg att det var jag och stannade och vände. Redan då, på åttiotalet, var second hand ett rätt bra alternativ också för den som ville klä sig lite mer ordnat än jag. Människor köper enorma mängder med nya kläder och en stor andel av dem kommer aldrig till användning.
Jag har alltid lappat kläder, i synnerhet jeans. Bara fattar inte varför jag ska köpa nytt hela tiden. Men flera gånger har jag fått uppmaningar som liknat morsans på arbetsplatser .
– På den här arbetsplatsen är vi hela och rena, sa min chef på ett ungdomshem jag jobbade på. Jag ville invända att jag var hel och ren, det var bara mina byxor som hade en reva. Och ett par lappar. Men jag såg på hans blick att han inte var intresserad. Han förväntade sig att jag skulle ha någorlunda nya brallor.
Det är en rätt märklig situation. Den som tar ansvar för sin konsumtion ska tydligen skämmas. Människor tar sig rätten att se ner på den som gör det lilla hen kan för att minska klädmarknadens enormt destruktiva inverkan på vår värld. Jag har många gånger behandlats sämre på grund av hur jag klär mig.
Det stör mig inte så mycket personligen, men på ett politiskt plan är det självklart idiotiskt. Vi kan inte ta itu med klimatkrisen om vi är rädda för att det ska synas. Den katastrof vi riskerar att utlösa går inte att sopa under mattan eller blunda för.
Den insikten gör mig än mer bestämd. Gör att jag blir stolt över mina lappade brallor och ärvda jacka. Jag bär varje reva som en medalj, varje hål som ett plakat i min egna lilla vardagliga demonstration.
Och till jul tänker jag inte ge bort en enda ny grej. Det kommer att bli återanvända prylar, grejer som jag har gjort själv och inte minst upplevelser. I en tid då alldeles för många människor är alldeles för avskurna från varandra kan en bowlingkväll eller ett teaterbesök vara mer värdefullt än ännu en pryl som blir liggande. Och jag spar pengar. Kan fortsätta arbeta lite mindre och konsumera mindre. Vilket i sig också är en gåva till de yngre generationerna. Vinn–vinn!
Svindyra plastkassar på affären.
Förpackningshysterin.
