Den europeiska Dataskyddsförordningen (GDPR) som styr vilka uppgifter som får lagras digitalt, och av vilka, är tänkt att skydda fysiska personers integritet. Lagen har kritiserats bland annat för att den egentligen inte skyddar individen utan snarare ger företag och myndigheter ett alibi för att fortsätta att samla in uppgifter om människor. Den har ändå inte mött lika mycket kritik som till exempel FRA-lagen som reglerar hur och när Försvarets radioanstalt får avlyssna datatrafik som passerar gränsen till Sverige.
Den svenska diskussionen har handlat mycket om fildelning och om vilken rätt myndigheter har att undersöka vad vi medborgare sysslar med. Den personliga integriteten har inte stått i fokus lika mycket som i USA. Den i vår kulturkrets välspridda idén om rent mjöl i påsen är amerikanerna oftast befriade ifrån. Staten ses som den stora motståndaren snarare än företagsvärlden av många amerikaner, men på senare år har också storföretagen fått utstå kritik för sina sätt att rentutav spionera på sina kunder.
Diskussionen har tystnat rätt mycket samtidigt som företagen samlar in allt mer uppgifter om oss. Louise Matsakis menar i en artikel i amerikanska Wired att personliga uppgifter är den nya tidens olja, energikällan för det digitala kretsloppen, den globaliserade IT-kapitalismen lever bland annat på att sälja och köpa personlig information om oss som individer.
Personuppgifter är ett otydligt begrepp. Det handlar inte bara om relativt ytliga egenskaper som ålder och kön, allt registreras och analyseras. Inlägg i sociala medier, var du befinner dig, dina köpvanor, vilka sökningar du gör och inte minst hur du hanterar själva tekniken är bara början. Uppgifter samordnas och analyseras sedan och gör det möjligt för företagen att komma närmare konsumenten.
Beteendevetenskaplig sanning
Det finns mycket få oumkullrunkeliga sanningar inom beteendevetenskapen. Men det faktum att det är lättare att påverka en människa ju närmare man kommer hen är en av dem. Om du vill sälja ekologiska rödbetor till människor kan du antingen kasta ett mycket stort nät och försöka nå alla människor i landet eller så kan du leta upp någon som verkligen älskar rödbetor, som är hungrig just nu och har gott om pengar.
Detta vet företagens marknadsförare. Ibland fungerar det direkt. Du gör en sökning på Google om rotfrukter och sekunder senare dyker annonser för inlagda rödbetor upp på Facebook. Det finns säkert företag som kartlägger människors lunchvanor, som vet vilka det är meningsfullt att locka med olika erbjudanden, vilket kan tyckas vara en petitess i en tid av krig och terrorism.
Men som den senaste tidens händelser i USA har visat så är det fria samhällets svaghet just friheten i sig. Så länge som de som styr i samhället delar den grundläggande liberala synen på människors rättighet fungerar lagstiftning och regler, men det går lätt att manipulera systemet för den som inte direkt har allmänhetens bästa som huvudsakligt mål.
USA saknar en övergripande federal lagstiftning som skyddar konsumenten, men vissa delstater är mer aktiva än andra. Kalifornien stiftade förra året en lag som ska ge delstatens medborgare större kontroll och insyn i vilka uppgifter som lagras.
Lagstiftningen ger människor i Kalifornien rätt att se vilken information som företag samlat in om dem, kräva att informationen ska raderas och få information om vilka andra företag som uppgifterna har sålts till och förhindra vidare försäljning. Det är en relativt radikal lagstiftning som går mycket längre än vår.
Informationskapitalismen måste tämjas
Naturligtvis måste vi äta och ha nånstans att bo. De materiella behoven kommer alltid att finnas där. Men vi människor är sociala varelser och mycket av samhällets produktion är till för att vi ska få njuta av livet utanför jobbet. Ett rent digitalt samhälle är inget eftersträvansvärt, vi kommer alltid att ha behov av mänsklig kontakt. En del av den kontakten kommer alltid att ske i den materiella världen, men synen på vad som är den riktiga verkligheten förändras snabbt.
Unga människor gör inte samma distinktion mellan den ”riktiga” världen och den digitala som äldre. I praktiken är skillnaden mycket liten och en utjämning av de olika världarnas betydelse kan förbättra skyddet för integriteten på det sätt som man agerar i Kalifornien.
Få människor skulle acceptera att ett företag spionerade på dem i deras vardag. Tanken att någon skulle stå och studera hur du äter lunch på jobbet varje dag är skrattretande eller i värsta fall skrämmande. Om någon skulle följa efter dig och skriva upp vad du köper skulle du antagligen bli minst sagt irriterad.
Oavsett hur man ser på marknadsekonomi eller kapitalism är det problematiskt när den fria marknaden bara är fri för vissa aktörer. Så länge som du inte kan kontakta ett företag och säga åt dem att radera de uppgifter de har om dig är relationen obalanserad. Både mellan dig och företaget och mellan den fysiska och den digitala världen.
Och om vi vet något så är det att människor med avsikter som inte är helt snövita söker sig till sammanhang där kontrollen är sämre. Det faktum att bedrägeribrott numera nästan bara sker på nätet är ett tydligt bevis.
Ska jag sälja mig för pengar ska jag ha vad jag är värd!
Om nu uppgifter om mig är värda pengar, vem tillhör pengarna? Samma företag som argumenterar för rätten att kontrollera upphovsrättsskyddat material lagrar gladeligen kunduppgifter om mig, säljer dem till andra företag. Vem har rätt till avkastningen från de uppgifterna?
Kanske är det dags att börja fundera på att skapa bestämmelser som liknar upphovsrätten med inslag av den etik som råder inom pressen. Du får till exempel inte göra reklam i en känd persons namn utan att fråga först. Du får inte sprida uppgifter om människor hur som helst i tidningar och teve. Det måste finnas ett allmänintresse för spridandet.
Att ett företag vill tjäna pengar är inte direkt ett allmänintresse. Saker som kan köpas för pengar är att betrakta som offentliggjorda och borde med andra ord inte kunna åka runt hur som helst bland nyfikna företag.
Väldigt många uppgifter är dessutom felaktiga visar det sig. Det sorgliga är att människors liv påverkas av något som mest liknar byskvaller och som tolkas av människor som lika gärna skulle ha kunnat använt tarotkort. Att inte få ett bostadslån för att ett företag en gång i tiden råkat skriva in en felaktig uppgift är inte direkt till nytta för individen.
Myndigheter lever med stränga bestämmelser för hur uppgifter ska hanteras. När mycket av statens uppgifter lämnats över till marknaden borde inte vår integritet få försämras. Om företagen förväntas göra ett bättre jobb med samhälleliga uppgifter borde de också vara bättre på vår integritet.
