Energi · Recension

Ett halsbrytande mindfuck till opera

Valerie's voice balanserar mellan allvar och ironi.

Valerie Solanas, känd som psykologiforskaren som finansierade sina studier med prostitution, kvinnan som sköt Andy Warhol och ville utplåna alla män, författaren till det ökända S.C.U.M-manifestet – akronym för ”Society for cutting up men”. Christofer Elgh är utnämnd av Expressen till ”Sveriges just nu mesta feministkomponist” och aktuell med Valerie’s voice, en experimentell kammaropera baserad på S.CU.M.-manifestet.

Vem av dem som är mest excentrisk är svårt att avgöra, nu.

I slutet av Valerie’s voice går jag fram för att närstudera kaoset på scenen. Skorna klibbar fast i sörjan som stänkte ut när sopranen Paulina Pfeiffer skulle tvätta kaninmasker i  jordgubbssylt och saft, golvet är översållat av något som liknar mjäll, ett fragment av ett sönderrivet partitur fastnar i mina steg likt toapapper på en offentlig toalett, ett manshuvud rullar iväg när jag försöker sparka av det kladdiga partituret, den eggande blandningen av disorienterade elgitarrer och rådig operasång ekar ännu i huvudet. Vad hände?

Varför är den eminenta Pfeiffer, Valerie Solanas språkrör under denna omtumlande afton, iförd en hudfärgad body med mjölkkörtlar och livmoder fastsydda utanpå, och svartrosa nerver/ådror som slingrar sig längs benen? Hon bär kvinnlighetens attribut, insidan ut, tänker jag; reproduktiva organ och den överdrivna nervigheten. Men nja, hon skulle vara sårbar, naken på fel sätt, säger kostymör Åsa Gjerstad. Ändå känns det helt rätt.

Varför alla dessa dimackord? Och varför har ensemblen kaninmasker som sedan dränks i en blodliknande sörja? För att de representerar patriarkatet, men det är mansrollen som ska dödas, inte männen, säger kostymör Åsa Gjerstad
Varför alla dessa dimackord? Och varför har ensemblen kaninmasker som sedan dränks i en blodliknande sörja? För att de representerar patriarkatet, men det är mansrollen som ska dödas, inte männen, säger kostymör Åsa Gjerstad. | Foto: Ulrika Loeb

Varför dessa evinnerligt snurrande dominantackord? Varför alla dessa dimackord, som ger en känsla av att de brölande elgitarristerna kravlar runt likt försupna spindlar utan att komma åt skymten av en kadens? Varför sjunger Pfeiffer en massa heroiska intervall (fallande småseptimor och kvarter)? Musiken skildrar männen som virriga, medan kvinnan är säker och stabil, förklarar Elgh, som blev frälst av S.C.U.M-manifestet som 19-åring. Befriande, kommenterar elgitarrist Pascal Jardry apropå hur det känns att som man få framföra ett manshatsmanifest.

Varför består elgitarrensemblen av fyra män, varför bär de kaninmasker som rivs av och dränks i en blodliknande sörja bestående av jordgubbssylt och blandsaft, varför blev de nedkletade med läppstift, varför kastades en man ner på ett stort papper så att Pfeiffer kunde rita av hans konturer och sedan sätta upp det på spegeln, likt en Yeti? Jo, männen skulle representera patriarkatet, men de ville inte döda själva männen, utan bara mansrollen, därav maskerna, säger Gjerstad. Att det var just kaninmasker, med de associationer just kaniner medför, klurar vi vidare på.

”Great art, great men, deep stuff” ropar Pfeiffer, ler tillmötesgående och river partituret i småbitar. Varför rivs partituret sönder? Jag skulle ha velat sitta i publiken och få mitt eget partitur kastat i ansiktet, jag ville eliminera mig själv, säger Elgh. När Solanas ord om att mänskligheten borde sluta reproducera sig och inte bry sig om kommande generationer blir det tyst – inte visste jag att ett klimax kunde vara så gravlikt stilla.

"Med jordgubbsdoft frätande i näsan kommer jag fram till att det är den sinnligaste, vimmelkantigaste, mest symbolmättade operaupplevelse jag haft
"Med jordgubbsdoft frätande i näsan kommer jag fram till att det är den sinnligaste, vimmelkantigaste, mest symbolmättade operaupplevelse jag haft. Jag plockar försiktigt upp en bit partitur – 7/16, 6/16, 2/4 osv i rafflande taktartskiften – och stoppar i ryggsäcken." | Foto: Ulrica Loeb

Valerie’s voice balanserar med svindlande vitalitet mellan allvar och ironi i sin skildring av Solanas manifest. Men stundtals undrar jag om Solanas själv verkligen var så satirisk som de får manifestet att låta … Hur som helst; budskapet går lättare fram med lite humor, scenografisk excentricitet och Pfeiffers hypnotiskt halsbrytande framförande av Elghs musikaliska ryckighet.

–Jag är ryckig som person och manipulativ som kompositör, säger Elgh och ser förtjusande lurig ut.

Sara Stridsberg påstår att Valerie Solanas S.C.U.M-manifest är en farlig text med sting nog att förändra ditt liv, men operaversionen av det är stråt vassare. Med jordgubbsdoft frätande i näsan kommer jag fram till att det är den sinnligaste, vimmelkantigaste, mest symbolmättade operaupplevelse jag haft. Jag plockar försiktigt upp en bit partitur – 7/16, 6/16, 2/4 osv i rafflande taktartskifsten – och stoppar i ryggsäcken.

Hade jag velat se detta på en stor arena? Jo, fast nä. Då hade jag ju inte fått chans att ta del av denna förklaring som spränger föreställningens gränser så att den kan fortsätta i mitt huvud nästa dag när jag med atonala riff på hjärnan velar runt i Stockholm och försöker greppa vad jag sett.

Musik och libretto: Christofer Elgh
Regi: Helena Röhr
Kostymdesign: Åsa Gjerstad
Ljusdesign: Kicki Renberg
Medverkande: Pauline Pfeiffer och Krock (Pascal Jardry, Pål Nyberg, Jesper Nielsen, Danjel Röhr).