Vad blev det av socialdemokratin? På dagens Under ytan skriver Jerker Jansson om ett parti på flykt från sin egen ideologi i ett samhälle där makten tog makten.
Svensk socialdemokrati är ansvariga för ett gigantiskt misslyckande. Ett misslyckande som kunde ha undvikits. Och vad värre är: ett misslyckande som lett till att vårt land nu också faller sönder i föreställningar om tillhörigheter som vi trodde att vi hade gjort upp med sedan decennier.
Svensk narkotikapolitik är en humanistisk katastrof. Det beror inte på borgarna. Sveriges höga svansföring i miljöfrågor är inte sossarnas förtjänst, utan beror på MP, och andra miljöengagerade partier som Vänsterpartiet, Liberalerna och Centern.
Att Sverige faller samman efter flera decennier av skattesänkningar är inte heller enbart borgarnas fel. Thatcherismen kom till vårt land via en ny generation sossebroilers. Gärna stora, bullriga och nästan demonstrativt dryga. Människor som borde ha kontakt med den verklighet som en gång gjorde att arbetarrörelsen växte fram.
Ingenting att förlora
Och det är det mest sorgliga. Det vi ser i samhället är en spegelbild av läget en bit in på förra seklet. Enorm fattigdom på landsbygden (i dag: ute i världen), fick människor att flöda till städerna (nu till Sverige) eller att fly till Nordamerika. Som de sociala djur vi är söker vi oss till andra människor. För den som inte vill leva ett helt vilt liv är pengar nödvändiga för överlevnaden. Det betyder arbete. Och det betyder betala skatt. Och så vidare. Ekonomiska värden finns helt enkelt där människor finns. Fattigdom driver människor till städerna, kontrasten mellan rika och fattiga områden ligger alltid bakom migrationsströmmar.
Det spelar ingen roll vad det beror på – att tro att vi ska kunna bestämma i all framtid vilka som ska kunna komma hit eller inte är naivt. Det behövs inte många dagar av torka till på många ställen för att sätta miljoner fötter i rörelse. Och det handlar inte om högerns skräckbild, medelklassflyktingar med dollar i fickan, dom få som har andra valmöjligheter. Det handlar om människor som inte kommer att stanna för nånting eftersom de inte har något att förlora.
Om nästa världskrig bryter ut kommer det att utspela sig mellan den rika delen av världen och den fattiga. Förberedelserna är redan gjorda. Politiska rörelser har övertygat människor att det är skillnad på dem och oss. Stora delar av det politiska fältet har accepterat att urholka samhällets välfärdssystem så att det faktiskt kan vara meningsfullt att jämföra eftersatta behov. Till slut handlar det om min vardag, mitt liv, mina hundralappar, och då ser världen lite annorlunda ut än från distans. För att inte tala om överutnyttjandet av naturen. Människors arbete och naturens, det är det vi lever av. Men vårt samhälle behandlar båda illa. Vi människor kanske förtjänar det, men alla andra varelser?
Flykten från ideologin
Trots sina rötter i marxistiskt tänkande har sossarna aldrig riktigt fattat det där med att äganderätten inte är en oproblematisk pryl. Åtminstone är det som om någon skriker okvädingsord när man nämner löntagarfonderna, ett av få riktigt starka och faktiskt möjliga förslag på en demokratisering också av det ekonomiska livet på länge. Kanske inte en anarkists våta dröm, men riktigt smart.
Den där föreställningen om att människor kan äga lite vad som helst borde en sosse ha gjort upp med för länge sen.
De behöver inte skaffa t-shirtar med ett av de mest missförstådda citatet någonsin, ”Egendom är stöld”, men de borde kunna fatta att med allt större befolkning på jorden måste vi börja fundera över fördelningen av resurser, också av odlingsbar mark. Det kommer inte vara rimligt hur länge som helst att några få miljoner lever på så stor yta medan resten av jordens befolkning trängs i en öken.
Socialdemokratin är i en allvarlig kris sedan länge. Framför allt har den fastnat i ett hörn där den gör allt den kan för att hålla ifrån sig sin egen ideologi. Det håller naturligtvis inte i längden. Men problemet är: hur ska ett parti som inte vågar erkänna sin egen ideologi kunna reformeras för en ny tid? Och. Socialdemokrati är en form av socialism. När den slutar att vara det är den inte längre socialdemokrati.
Man kan bara hälla en viss mängd vatten i vinet innan det slutar att vara vin. Vägen ut ur krisen är naturligtvis inte en återgång till gubbsocialismen. Det sket sig ju rätt präktigt med det. Och tiden har åkt ifrån den för alltid. Nej, det bästa vore väl om medlemmarna i partiet satte sig ner och funderade på vad som egentligen är deras gemensamma ideologiska grund, framför allt frågade sig vad de ville uppnå. Inte fråga vad som är möjligt, utan vad som är eftersträvansvärt.
För det har inte förändrats sen Das Kapital skrevs. Det emotionella tillståndet är detsamma, om jag får vara lite flummig. Känslan för rättvisa, för jämställdhet, för moralens, konstens och tankens frihet och för något så mossigt som solidaritet likaså. Teorierna skiftar, det politiska läget skiftar och hela världen flamsar omkring lite som den vill. Vänstern är full av kärlek. Den är full av hopp och entusiasm. Det är det som är grejen. Teorierna läser vi och glömmer.
Makten har tagit makten
Socialdemokratin har glömt bort varför den finns och därmed gjort sig själv onödig. Som en fotbollsföreningsordförande som är det mest för att hen inte tror att någon annan klarar jobbet, vad hen egentligen vill göra är underordnat greppet om makten. Det är som om makten själv har tagit makten.
Och det brukar vi kalla strukturella problem. Men strukturer finns inte längre. Det talas tyst om patriarkatet och kapitalet. Inte ens religiösa strukturer. Förutom att islam är jättedumt och att det vi har också är jättedumt på grund av islam. Dessvärre är det det vänsterideologier handlar om, insikten om att samhället systematiskt förfördelar vissa människor och lika systematiskt ser till att en viss grupp bibehåller makten.
Det är typ grundinsikten. Din möjlighet i livet bestäms utifrån din klasstillhörighet, kön, etnisk härkomst, din funktionsgrad och så vidare. Det sossarna sysslade med var att försöka kombinera den socialistiska tanken, av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, med kapitalism. Den tredje vägens politik. Från vänster skrek man korporativism och fascism och från höger kommunism, men det funkade rätt hyggligt. Folk fick det bättre och bättre. Till slut blev också kvinnor folk. Så kom sjuttiotalet och radikalare än så har nog vårt samhälle aldrig varit.
Världsekonomin förändrades. Vi hade levt gott på att bygga upp Europa igen efter kriget, men industrin i Europa kom sakta igång igen, med tiden kom konkurrensen från nyligen industrialiserade delar av världen. Allt blev billigare och billigare från vår horisont, men med tiden började hjulen gnissla, de ekonomiska kriserna slog hårt också här. Jag är inte ekonom, men jag tror att en massa förändringar som var del av den nyliberala vågen som sköljde över världen var nödvändiga. Även om jämförelser som Nordkorea var överdrivna så hände det saker på slutet av förra seklet som vi bara var tvungna att inrätta oss efter.
Men inriktningen på samhället följer inte självklart av behovet av liberaliseringar på vissa områden. Att staten äger ett brännvinsbränneri är ju galet, självklart att sälja skiten, men det betyder inte att alla utförsäljningar är av godo, i synnerhet om man inte minns att man inrättade olika former av system för att alla skulle kunna få leva goda liv. Att det är bra att vi kan köpa enklare mediciner i livsmedelsbutiker är ganska självklart, men det betyder inte att det var särskilt smart att sälja ut Apoteket. Det blev ju inte så lyckat.
Den som drivs av en grundmurad uppfattning om vad som är rätt och fel måste också pröva sina idéer mot verkligheten. Vad har skattesänkningar, privatiseringar och eftergifter gentemot kapitalet lett till? Hur ser det ut i samhället? Och kom nu inte dragande med invandrarna. De är snarare en orsak till att det inte är värre.
Svaret är att sossarna har fortsatt att envist göra exakt samma sak decennium efter decennium och det har bara blivit sämre och sämre. Man kan inte sitta vid makten stora delar av tiden och sen skylla ifrån sig. Det kan bara betyda en av två saker. Att man inte har fattat nånting. Eller att man inte har någon som helst kompetens.
Ursprungsprojektet
Som frihetlig socialist ser jag socialdemokratin som alltför anpasslig och auktoritär, men jag skulle med glädje leva i ett samhälle där ett starkt, levande och varmt socialdemokratiskt parti med bra kontakt med andra delar av arbetarrörelsen vände sig tillbaka till sitt ursprungsprojekt, att se till att alla har det okej, inte minst arbetarklassen.
Jag tror inte på nationen som projekt överhuvudtaget, men har insett att inte alla vill ha en helt oreglerad migration. I sann frihetlig anda säger jag okej, men då vill jag att vi tar fullt ansvar för dem vi tar emot. Att vi ger tillbaka. Det är långt ifrån självklart att vi som bor här nu får behålla makten över landet om en ny folkvandringstid inleds. Bästa sättet att minska migrationen är att se till att folk har det bra.
Universalism innebär inte att alla ska ha allt jämt och att alla har rätt jämt. Det betyder att man tror att alla människor har ungefär liknande grundbehov och att det är först när de är tillfredsställda som det går att snacka om frihet. Socialdemokratin uppstod ur en sådan föreställning. Och den var så långt från arbetslinje och hårda tag som man kan komma. Av var och en efter förmåga. Åt var och en efter behov. Det är en helt annan politisk varelse.
Jag har ett superenkelt perspektiv. Alla ska ha det okej, minst, och det måste vi fixa tillsammans. Mina ideologiska spaningar har lett till insikten om att det är extremt svårt att hitta på något bättre system än en stat till det, men att det finns sätt som man kan göra det på som är bättre än andra. Men mina utopier hjälper ingen. Utom mig, själv kanske, men samhället måste fungera här och nu, allt annat är ideologism, en övertro på de egna idéerna.
En större gemenskap
Det är därför jag alltid har gillar socialdemokratin. När den är på sitt bästa humör förmår den vara radikal och ta ansvar på samma gång. Den ser vikten av att individen ska kunna sträcka ut och få utrymme att ta risker, inte bara ekonomiskt. Den förstår att kollektivets intressen inte nödvändigtvis innebär att alla måste bli likadana eller att enskilda måste hindras från sina livsdrömmar för att samhället ska fungera. Men den vet också att vi måste sätta gränser för vad vi får göra med varandra. Också ekonomiskt.
Därför saknar jag sossarna. Människorna, solidariteten, värmen, känslan av en större gemenskap än bara nationen. Ett stort bultande hjärta.
Idéer är bara idéer. Människors behov går inte att önska eller gissa bort. De finns där och de måste tillfredsställas i ett gott samhälle. Det var det som socialdemokratin länge var så bra på. Men för att veta vad man ska göra måste man veta vad man vill, och det är dags för sossarna att ta reda på det. Det är svårt att lära gamla hundar sitta. Men inne i varje gammal trött hund finns en ivrig, nyfiken valp. Det tror jag. Bestämt.
