Afghanerna kämpade länge för nationellt oberoende. 1919 lämnade Storbritannien landet och sedan dess har konflikter och kriser avlöst varandra, även om perioder av lugn och hoppfullhet inträffat.
Afghanistan har länge varit ett konfliktdrabbat land. Enligt Andreas Stefansson, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén (SAK) har dock lugn infunnit sig i perioder. Mellan 1933 och 1973 när Mohammed Zahir Shah är sannolikt den längsta av dessa perioder.
– Det har absolut funnits tider av relativ fred och hoppfullhet. Efter självständigheten 1919 infanns ett visst lugn men man kan förenklat säga att det bröts av ett antal moderniseringsreformer på 20-talet som skapade konflikter i landet. Centralmakten i Afghanistan, på den tiden en monarki, har alltid styrt genom allianser med regionala, traditionella och religiösa ledare. Men när moderniseringsreformerna kom så upplevdes detta som en centralisering och modernisering, bland annat med allmän skolplikt och rättigheter för kvinnor, som inte accepterades. Detta ledde till ett kort krig, säger Andreas Stefansson till Syre.
Försiktig hoppfullhet
Under kung Mohammed Zahirs regeringsperiod fungerade även kontakterna och samspelet med de två stormakterna USA och dåvarande Sovjetunionen bra, menar Andreas Stefansson. Men i och med kalla kriget destabiliserades läget i Afghanistan. Sedan 1800-talet har kolonialmakter och internationella intressen påverkat utvecklingen i landet.
– Kungen avsattes och landet blev en republik. Från mitten av 70-talet blev de interna konflikterna värre vilket kulminerade i Sovjets 10-åriga ockupation av landet fram till 1989, säger Andreas Stefansson.
Idag är 75 procent av den afghanska statens utgifter finansierade av internationellt bistånd, även om man de senaste åren lyckats öka sina inkomster, skriver Afghanistanexperten Börje Almqvist i en artikel publicerad på SAK:s hemsida. Utvecklingen sedan talibanregimen föll 2001 har gått i en mer demokratisk riktning och mellan 2001 och 2003 uppstod en period av optimism.
Korruption och bristerna inom rättsväsendet är dock ”ett gigantiskt problem”, enligt Börje Almqvist. Han uttrycker dock ett mått av hoppfullhet och menar att landet kommer stabiliseras, frågan är bara när. Andreas Stefansson stämmer in i denna hoppfullhet även om utmaningarna är många. Att stora delar av befolkningen får möjlighet att ta sig ur fattigdom ses som avgörande. Idag lever över hälften av Afghanistans befolkning i fattigdom. Antalet barn som går i skolan ökar stadigt, något som liksom kvinnors rättigheter anses som avgörande för utvecklingen.
– Sedan 2001 har antalet barn i skola mångdubblats, från mindre än 1 miljon till idag ungefär 7-8 miljoner. Det är dessa barn, och deras, som kommer att förändra landet. Och de har redan börjat! säger Andreas Stefansson.
Förhandlar om framtiden
Just nu diskuteras ett avtal mellan talibanerna och USA, även om ingen överenskommelse är nådd ännu. USA vill bland annat att talibanerna ska garantera att de inte kommer låta Afghanistan användas som spelplan för internationella miliser och attacker, skriver Al Jazeera. Afghanska myndigheter uttrycker å sin sida oro för att IS kan växa när USA drar sig tillbaka eftersom före detta talibaner då kan komma att bli lätta rekryter. Ett avtal mellan USA och talibanerna kan innebära risker för utvecklingen i landet. Att överenskommelsen bara innefattar talibanerna är något som enligt Andreas Stefansson kan innebära en risk.
– Rörelsen kan splittras eller regionaliseras, varefter ledningen kanske inte kan styra gruppen. Landet står dessutom inför presidentval i september och en överenskommelse kan påverka valutgången, eller så blir regeringssammansättningen sådan efter valet att talibanerna inte anser sig kunna förhandla, säger han.
Landet är ännu splittrat och regeringen är inte den enda makthavaren. Krigsherrar, personer som anser sig företräda olika etniska grupper och guvernörer med synnerligen stor makt och självständighet, pengar och militära resurser, menar Andreas Stefansson.
– Dessa är en följd av bland annat 18 års inflöde av vapen och pengar, samt landets stora industri – narkotikan. En uppgörelse som accepteras av talibanerna och den nuvarande regeringen behöver inte dessa makthavare känna sig bundna av vilket kan leda till nya konfliktytor, säger Andreas Stefansson.
