Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige. Författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 26.
Jul och nyår passerar. Det blir 2016 och Abed är inne på sitt åttonde år i Sverige utan att ha kommit en dag närmare ett uppehållstillstånd eller arbetstillstånd. Hans ögon är trötta. »Det har inte blivit mycket sömn den senaste tiden. Det är för många tankar som far runt i huvudet. Jag skulle behöva något att se fram emot, som till exempel att få åka till Frankrike och hälsa på min bror och hans familj. De har tre barn nu. Men allt handlar bara om mina fyra sista siffror.«
I början av året får Abed indirekt en vetenskaplig bekräftelse på sitt sinnestillstånd. Tio professorer, läkare och annan sjukvårdspersonal som arbetar med flyktingar beskriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet (16-01-03) hur en lång asylprocess påverkar den psykiska hälsan.
Det är resultatet av ett forskningsprojekt som genomförts i Nederländerna. Liknande samband har de tio hämtat i en forskningsrapport från Australien. När flyktingar från Irak gick från tillfälliga till permanenta uppehållstillstånd förbättrades deras psykiska hälsa påtagligt. Liknande resultat finns från Sverige, skriver de tio och avslutar: Forskningen och vårdens kunskaper … har hittills ignorerats i den flyktingpolitiska uppgörelsen.
Äntligen kommer den kallelse till en muntlig föredragning hos Migrationsverket som vi väntat på sedan maj 2015. Den skickades både till Abed och till advokaten Magnus Ericsson.
»Migrationsverket kallar dig till utredning med anledning av din ansökan om asyl i Sverige: onsdagen den 27 april 2016. En tolk som talar arabiska kommer att vara med vid utredningen …«
»Det står i alla fall 2016«, suckar Abed när han läst. »Och det var ju fint att jag erbjuds en tolk. Skulle vara intressant att kolla hur mycket fel han översätter den här gången. Jag är säker på att jag kan bättre svenska men du kan väl säga att vi avstår från erbjudandet.«
Ett nytt halmstrå, ett nytt datum att hänga fast vid och hoppas på. Kanske är det därför Abed är på sällsynt gott humör och berättar vad som hänt på jobbet: Han har ensam fått förtroendet att laga en av restaurangens mest populära förrätter, en kantarellsoppa, till lunchen. Soppan ska räcka till cirka 100 personer. »Jag har så klart kollat hur Sofia gör och försökte tänka på alla ingredienser som skulle med och i vilken ordning. Visst var det lite pirrigt, men jättekul när jag fick beröm av gästerna. Lika gott som vanligt sa de när jag frågade, utan att berätta att det var jag som lagat den.«
Abed, som knappt hade satt sin fot i köket hemma i Bagdad funderar högt: »Tänk om min mamma hade fått uppleva detta.«
I början av februari kommer ett nytt besked från irakiska ambassaden, passet kan hämtas.
Abed är bokad till flyget klockan 06.55. När han ska checka in har klockan hunnit bli 06.30. Abed berättar efteråt:
»’Du kommer för sent’«, sa kvinnan vid incheckningen. ’Men det är ju 25 minuter till avgång och jag har inget bagage’, sa jag. ’Och dessutom är det ju inga andra här.’ ’Det hjälper inte’, svarade hon. Jag frågade vad jag skulle göra och visade biljetten. ’Ja, du, Abal … sattar …’, det var hennes sätt att läsa mitt namn. ’Du får köpa en ny biljett och åka klockan 09.55.’ ’Kan ni inte bara boka om mig, jag har ju en biljett’, frågade jag. Inte en chans. Jag fick köpa en ny biljett för 1 200 kronor. Tur att jag hann till ambassaden och fick mitt pass, annars vet jag inte.«
Jag blev arg. Hur många gånger har det inte hänt att jag inte riktigt passat tiden, kommit trettio minuter före avgång, men ändå släppts igenom med orden »nu får du snabba på«. Men för Abed erbjöds ingen annan lösning än att köpa en ny biljett. Ännu ett exempel på den vardagsrasism som Abed och hans kamrater ständigt upplever. Jag bestämde mig för att skriva ett mejl till Swedavia på Kallax flygplats och till SAS och begära en förklaring.
Vi går på bio och ser filmen om Ove, den rättrådige, förbannade svensken som är arg på allt och alla. Slarviga grannar, Volvoägare och särskilt de han kallar vitskjortor. De som representerar någon slags makt, överheten.
»Jag måste erkänna att jag fick tårar i ögonen flera gånger«, säger Abed. »Jag tyckte det var en jättebra film. Och så lärde jag mig ett nytt uttryck: Jävla vitskjortor.«
»Vad var det som grep dig så hårt?«
»Det var nog hans relation till Parvaneh. Jag kunde känna igen mig. Det är precis så där. Först är man som utlänning ingenting värd, men sen när man lärt känna varandra förändras allt. Jag tror att vi är många som känner igen oss just där. Jag har bara sett två svenska filmer innan den här, den ena var Jalla Jalla och den andra kommer jag inte ihåg vad den hette men den här får fem poäng.«
Plötsligt en dag börjar Abed tala om att återvända till Irak. Jag vet att det bara är vid vårt middagsbord han kan säga sådana saker. Han vet, säger han, att han inte har någon framtid i Irak, men hur ser framtiden ut här?
»Jag vet inte hur jag tänker men ibland är det som att jag sitter fast i en karusell som jag inte tar mig ur. Det går bara runt. Jag jobbar, betalar min skatt, hyra och unnar mig att gå ut med kompisarna ibland. Men jag kommer aldrig framåt. Inget som hänt under de här sju åren har gjort att jag känt att det här kommer att gå bra.«
Som vanligt börjar jag argumentera emot. Räknar upp allt positivt, hur han avancerat på jobbet, alla människor han har runtomkring som verkligen gillar honom och bryr sig.
»Ta bara det här med Skatteverket«, fortsätter Abed. »Jag visste att jag skulle få tillbaka pengar men det kom aldrig några. När jag ringde och kollade fanns jag inte. Men jag betalar ju skatt och har räknat ut att jag skulle få tillbaka. Till slut hittade de mig via min arbetsgivare. Och jag fick mina pengar. Det var mina fyra sista siffror som saknades, som gjorde att jag hamnat mellan borden, eller vad säger ni, mellan stolarna. Och det där händer ju hela tiden. Jag räknas inte. Finns inte. Och det är då jag tänker att jag lika gärna kan vara en person som inte finns i Irak som en som inte finns här. Men jag vet ju samtidigt att jag aldrig skulle kunna leva där.«
Swedavia svarar på mitt mejl. En lång redogörelse för hur viktigt det är att alla som ska resa checkar in i tid. Swedavia riskerar höga ersättningskrav från flygbolagen om de försenar ett plan genom att inte ha klarat incheckningen i tid. Att just Abed hindrats från att checka in har absolut inget att göra med hans icke-svenska bakgrund. Swedavia är måna om att behandla alla lika. Jag tackar för svaret och meddelar att jag kommer att citera mejlet i den bok jag håller på att skriva.
Tre veckor senare får jag ett nytt mejl. Den här gången från en högre placerad Swedaviachef. Mejlet är dubbelt så långt som det första men innehåller inget nytt i sak. Men skribenten trycker ännu hårdare på risken för förseningar i flera led om man inte stänger desken i tid. Och återigen betonas att företaget inte gör någon skillnad på folk. Ett PS finns med, Swedavia vill veta vad som eventuellt ska citeras i den kommande boken.
Slumpen gjorde att jag samma morgon som jag fick mejlet följt Gunilla till Kallax flygplats, numera Luleå Airport. Hon skulle flyga till Tromsö. Vid incheckningsdesken bredvid Gunillas stod en kvinnlig resenär, mycket upprörd, och krävde med hög röst att få checka in till Stockholm, trots att det var mindre än 15 minuter till avgång. Kvinnan vid incheckningen kallade på en kollega som också betonade att den upprörda kvinnan var för sen.
Diskussionen slutade med att den tillkallade, överordnade, Swedaviaanställde tog kvinnans väska och gick till ett transportband och la den där med orden att så här få det egentligen inte gå till. »Men för den här gången.«
Det finns en samstämmighet och en skillnad mellan den upprörda kvinnan och Abed. Också hon hade en dialektal brytning, men hennes var på skånska.
Jag kunde så klart inte låta bli att svara på Swedavias mejl och berätta om den arga skånska kvinnan.
Den 29 februari sprack den vackra friidrottssagan. Löparstjärnan från Etiopien som tävlar för Sverige lämnade ett positivt dopingprov. Ett par dagar tidigare hade Expressen avslöjat att hon erkänt att hon ljugit för Skatteverket. Hon hade aldrig bott i Sverige som hon sagt. Och inte ens haft för avsikt att bosätta sig här. Den snabba behandlingen från Migrationsverket, som gav henne svenskt medborgarskap, ifrågasattes. Sportjournalisterna som byggde upp förväntningarna teg. Alla förutsättningar som skulle ge guld till Sverige förvandlades i ett slag till sand.
Från Migrationsverket hördes ingenting.
Avslöjandet om hur det kan gå till när någon med lögnens hjälp, uppbackad av media, föreningar och myndigheter, får en gräddfil till svenskt medborgarskap flyttar inte fram Abeds position en millimeter. Men det lägger ytterligare en mursten på det fuskbygge han talat om så många gånger.
I april presenterade Socialstyrelsen en rapport som byggde på studier av 1 400 vetenskapliga artiklar om medicinsk åldersbestämning. Den sammanfattande bedömningen var att undersökning med magnetkamera var säkrare än vanlig enkel röntgen.
Från dem som arbetar på de olika boendena hör jag många exempel på vad som kan hända i vardagen. Konflikter som urartar men som aldrig får några konsekvenser för dem som startar bråken. I en del fall har personal hotats fysiskt och blivit rädda men tvekat att anmäla det som hänt. Trots att alla är medvetna om att en kollega i Mölndal blev dödad av en sannolikt psykiskt störd ung man. Denne visade sig dessutom vara betydligt äldre än de arton år som han uppgett. De anställda är rädda att mista sina jobb. Därför är de tysta och försöker själva hantera situationer som urartat.
»Det är ibland rent av förnedrande«, berättar en personal för mig. »Vi förväntas städa och göra rent i de boendes rum efter att de festat. Vi ska inte tillrättavisa dem och säga att nu städar ni efter er. Vi får inte ens föreslå att vi gemensamt ska städa. Du förstår hur frustrerad man blir när en ungdom bara skrattar åt oss. Och där står jag med min pedagogiska utbildning, bokstavligen mitt i skiten.«
En annan personal berättar hur han en gång skulle sära på två killar som brottades. Eftersom den ena pojken uppenbarligen hade mycket ont tog han tag om midjan på den andre och lyfte bort honom. »Då skrek han att han skulle anmäla mig. Han visste att vi aldrig fick vara fysiska. Och han gjorde det, gick direkt till föreståndaren och anmälde mig och jag fick en prick.«
På flera boenden är det ofta någon eller några informella ledare som styr. När personal försöker tala dem tillrätta får de höra från ungdomarna att det ligger i deras kultur att agera som de gör. Inget som någon svensk myndighetsperson ska lägga sig i. Ironiskt nog, eftersom majoriteten av personalen på en del boenden själva är invandrare eller flyktingar.
Samstämmigt talar de i personalen som jag mött senare att de som startar konflikter och bråkar är pojkar som växt upp utan struktur eller styrning, i en del fall utan föräldrar. Unga pojkar som levt med våld omkring sig hela livet, som saknat all insikt i vad regler eller normer betyder. Inte lärt sig hänsyn och respekt för andra. En del har utsatts för sexuella övergrepp, andra haft närstående med alkoholmissbruk.
»Jag var ständigt rädd«, berättar en nyanländ afghansk pojke för mig. »Hemma ville jag inte vara, där fick jag bara stryk och skolan orkade jag inte med. Det som återstod var att gå till talibanerna eller fly från landet.«
En annan pojke berättar hur hans rumsgranne spelar musik på nätterna. »I går natt vaknade jag vid tretiden av musiken och när jag försökte få honom att sänka volymen så möttes jag av hånskratt. Hänsyn till andra var något han aldrig fått lära sig. Jag vet ju att han hade stora problem med sig när han kom hit och ständigt oroar sig över hur det går för hans familj i hemlandet.«
När de här pojkarna konfronteras med regelsystem som ställer krav på anpassning och hänsyn blir det konflikter. Och deras enda erfarenhet av att lösa konflikter är våld. När de uppträder i gäng kan de upplevas som farliga, hotfulla. Flickor känner sig »avklädda«.
Vi talar länge om detta. Efter sju år berättar Abed äntligen hur han kände det den första tiden på asylboendet. Jag vet att han var ute och gick på nätterna ibland. Men inte att han hade det så svårt. Och inte bara han. En annan pojke hade gråtit sig till sömns varje kväll. Och själv hade Abed gång på gång frågat sig vad han gett sig in på. Jobbigast var att vissa pojkar krävde att Abed skulle avslöja om han var shia eller sunni, om han aktivt praktiserade religionen, om han brukade be och vad han ansåg om kristna och andra icke-muslimer. Frågor han inte ville svara på.
»Det borde vara så att alla som kommer hit först ska ha flera samtal om hur det fungerar här. Enkla regler om hur man uppträder mot varandra. Att det är viktigt att passa tider. Vad det betyder att pojkar och flickor går i samma skola. Grundläggande regler på boendet, när det ska vara tyst på kvällarna, när det är okej att spela musik. Många vet inte vad det vill säga att visa respekt, att ta hänsyn. Och så måste de som inte sköter sig, som bryter mot reglerna, få någon form av straff.«
Den första april får vi av Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöllers hjälp att strukturera våra diskussioner. Hon radar upp fem punkter som borde vara obligatoriska att ta del av för alla som kommer hit:
1. I Sverige råder det religionsfrihet. Alla har rätt till sin egen tro och trakasserier accepteras inte.
2. I Sverige får vi gå klädda hur vi vill utan att någon har rätt att lägga sig i det.
3. Myndiga personer har rätt att ingå i vilka frivilliga sexuella relationer de själva vill.
4. Individen, inte familjen, beslutar hur man ska leva. Det betyder att kvinnor och män kan ta egna beslut och har samma rättigheter och skyldigheter.
5. I Sverige är det förbjudet att slå sina egna eller andras barn. Detta gäller också vuxna inom eller utanför familjen. Ingen har heller rätt att inom äktenskapet slå sin partner.
Abed och jag enas om att dessa enkla och tydliga regler borde alla som kommer hit få del av. Vi fantiserar om att vi två borde erbjudas jobb med att ha introduktionskurser för nyanlända. Använda de erfarenheter vi fått och ha dessa som utgångspunkter i grupparbeten, rollspel och diskussioner. Abed vill också vara tydlig med att han anser det viktigt med någon form av sanktion, straff, för den som bryter mot reglerna. Och straffet ska stå i proportion till den regel man brutit.
