Zoom

Del 22 – Boken om Abed: Oron ökar i mottagarkommunerna

Boken om Abed: Nio års kamp mot migrationsbyråkratin.

Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 22.

I oktober 2014 fortsätter skriverierna om Migrationsverkets problem att hitta platser för alla nya flyktingar. I lilla Porjus i Jokkmokks kommun har Bert Karlsson köpt ortens hotell och inkvarterat 150 syrier. Nu vill han köpa Vattenfalls gamla kontorsbyggnad så att ännu fler kan bo i byn. Men då har det blivit oro i Porjus. »Vi har ställt upp och gjort vårt bästa för att de som bor på hotellet ska trivas. De har accepterats och börjat anpassa sig till vårt samhälle. Men att ta hit lika många till blir mer än vi kan hantera. Då kan det bli problem«, säger flera Porjusbor som intervjuas. Flyktingarna bekräftar i intervjuer att de blivit väl mottagna. De har fått vinterkläder och leksaker till barnen och folk har varit vänliga.

Från Pajala kommer liknande irriterade kommentarer till vad man uppfattar som direktiv från Migrationsverket. »Vi har gjort en insats och tacken är att man utan att ta kontakt med oss meddelar att man ska skicka hit ytterligare hundra personer. Det klarar vi inte«, säger en socialsekreterare till en av tidningarna.

Det har gått en månad nu sedan vi skickade in ansökan om arbetstillstånd. På fredagen får jag till slut ett besked, från handläggarens telefonsvarare: Hon har semester och återkommer på måndagen. 

»Folk som åker till sina jobb på morgonen vet inte om de kommer hem på kvällen«, rapporterar radions Katja Magnusson i Godmorgon världen söndagen den 2 november. Hon talar om Irak. Därifrån kommer dagligen nya avslöjanden om IS attacker. Hur deras styrkor gått in i byar och mördat kvinnor, barn och män som inte hunnit fly. I några fall är det byar där sunnimuslimer dominerat men där invånarna anklagats av IS för att ha varit i maskopi med Iraks armé.

I Migrationsverkets senaste Lifos-rapport, daterad 14 oktober, bekräftas att säkerhetsläget i Irak försämrats ytterligare. »IS har nu lagt under sig en tredjedel av Iraks yta«, står det. I rapporten konstateras att provinserna al-Anbar, Nineve och Salah ad-Din, som alla gränsar till Bagdad, »karakteriseras av generellt våld.« Vilket betyder att dit ska ingen skickas tillbaka. När det gäller provinsen Diyala som ligger strax norr om Bagdad råder »inre väpnad konflikt«. Det innebär att »risken för att enskilda individer ska drabbas av övergrepp är ganska stor.« 

Migrationsverket börjar uppenbarligen vackla i sin tidigare stenhårda inställning att det är riskfritt att skicka tillbaka människor till Irak. Allt tyder på att en person som Abed inte kan skickas tillbaka. Därför borde vi kanske direkt skriva en ny ansökan om uppehållstillstånd. Vi diskuterar men kommer fram till att det är bäst att ta en sak i taget. Först arbetstillstånd, där processen är i gång.

Måndagen den 3 november når jag äntligen handläggaren Claudia Rosales. Ett par klick på datorn och hon konstaterar att vi skickat in de begärda kompletteringarna och betalat avgiften, 2 000 kronor. Men Abeds ansökan är ännu inte färdigbehandlad. 

»Vi har en lång kö med ärenden och det enda jag kan säga är att det kommer att ta tid innan vi är klara.« Jag frågar vad ta tid betyder. »Knappast i år«, blir svaret som gör mig stum.

»Du måste förstå att vi gör så gott vi kan«, fortsätter Rosales. Var är Abdalsattar nu?« Hennes fråga förvånar mig eftersom hon sitter med mitt senaste brev framför sig i datorn. 

»Han är i Sverige och jobbar sedan flera månader på den restaurang som han söker tillstånd att få fortsätta jobba på«, svarar jag. 

»Men han får ju inte söka arbetstillstånd från Sverige.« 

Jag är tyst en stund, räknar till tio och svarar:

»Men det klarade vi ju ut när vi senast talades vid. Dessutom har jag upprepat detta i mitt brev. Abed kan inte åka till Irak. Ni säger ju i era egna rapporter i Lifos att läget är sådant att ingen ska skickas tillbaka till Irak. Därför kan han inte resa till Bagdad och därför söker han arbetstillstånd från Sverige.«

»Ja, ja, men något beslut kan han inte vänta förrän nästa år, kanske i februari.« 

Jag ber henne notera att jag tycker det verkar vara en väldigt lång tid för ett ärende där alla detaljer finns framför hennes ögon och där också arbetsgivaren talat med henne och gett svar på de frågor hon ställt i sitt brev från augusti. 

Abeds chef, ägaren av SuBar, Anders Hellman, blir besviken, både å Abeds och sina egna vägnar men han är beredd att ge Abed fortsatt anställning.
Mitt samtal med handläggaren Rosales utspelar sig just när högtiden Ashura inleds. Det är en av de absolut största högtiderna för shiamuslimer och firas, som jag nämnt tidigare, för att minnas Alis son Husayns död i slaget vid Karbala 680. 

»I Irak firar man nu genom att bjuda alla flyktingar på mat«, berättar Abed.

»Det är ju tiotusentals från de provinser som IS tagit över som lever som flyktingar i östra delarna av Irak. Jag tycker det är vackert att folk visar sin solidaritet även om jag inte tänker så mycket på den religiösa innebörden. Men så är mina fina minnen från Irak, man hjälpte varandra.«

Flera gånger har vi tidigare år i tv:s nyhetsprogram kunnat se hur människor med kedjor försedda med små knivar slår sig själva blodiga för att påminna sig om det lidande Husayn gick igenom. Men det är bara de mest extrema shiiterna som gör så, betonar Abed. För andra räcker det med att slå sina händer mot bröstet. Jag frågade Abed om han gjort det. 

»Nej, min senaste pina var igår när Real Madrid vann över Liverpool i Champions League. Det var en hård kamp men jag behövde inte slå mig blodig.« 

För dem som strikt följer Koranen pågår firandet av högtiden Ashura i 40 dagar.

2015: Ny lönsam bransch

Vid torneälvens utlopp i havet ligger en stor hotell- och konferensanläggning, Cape East. Vackert ute på en udde utanför Haparanda är den Sveriges östligaste punkt. Förutom hotelldelen, som har 145 rum, finns en bassäng och spa-anläggning med stora fönster ut mot älven. 2012 brann en del av byggnaderna. Rummen är nu renoverade men står tomma. Ägaren, finansmannen Roger Akelius, har deklarerat att han vill starta igen om rätt förutsättningar dyker upp. Och det gjorde det när Bert Karlsson under hösten visade intresse för att ta över och driva Cape East som en flyktingförläggning. Akelius ställde som krav för att hyra ut till Karlsson att Cape East skulle bli »världens bästa flyktinganläggning«. I januari 2015 är det tänkt att de första flyktingarna ska komma.

Jag läser Svenska Dagbladet-journalisterna Carolina Neuraths och Jan Almgrens bok Riskkapitalisterna. Det sista kapitlet handlar om riskkapitalisternas guldgruvor. Veterinärbranschen ansågs 2014 som särskilt lönsam men i framtiden, spekuleras det, kommer ensamkommande flyktingbarn att bli oljan som smörjer den nya vinstmaskinen. Strömmen av barn har ökat varje år. Från 2005 till 2006 fördubblades antalet till 800. 2013 kom nästan 4 000 barn och 2014 och 2015 väntas ännu fler komma. Vissa beräkningar säger att det kan bli mer än 100 000.

Lönsammast är att rikta sig mot de så kallade ankomstkommunerna, de som först ska ta hand om barnen sedan de anlänt till Sverige. Det gäller Malmö, Mölndal, Solna och Sigtuna. Uppgörelsen med Migrationsverket innebär att bolagen får betalt för »de faktiska kostnaderna«. Det betyder att den normala ersättningen, 1 900 kronor per barn och dygn, kan ökas betydligt.

Sedan regeringen insett att systemet utnyttjats av bolagen och kostnaderna dragit i väg tillsattes en utredning. Sophia Öhvall Lindberg på Migrationsverket säger till SvD-journalisterna att »de har kunnat ta ut i stort sett vilket pris som helst och kommunerna har varit tvungna att köpa platsen. Och sedan har staten betalat.« Öhvall Lindberg fortsätter upprört: »Det här är offentliga medel, det är statliga pengar. De ska inte gå ner i riskkapitalisternas fickor. Det är tänkt att pengarna ska gå till barnen.«

2012 omsatte affärsområdet ensamkommande barn ca 500 miljoner kronor och det är en snabbt växande bransch. Vårdbolagen Attendo och Aleris är två av de bolag, tillsammans med bland andra Bert Karlssons Jokarjo, som ser en ljus framtid.

Läget sammanfattas i boken Riskkapitalisterna av Ingalill Holmberg, professor i ledarskap vid Handelshögskolan i Stockholm: »Riskkapitalisterna verkar frikopplade från det som uppfattas som helt centrala frågor i samhällsdebatten, det vill säga tidsandan, det är intressant. Många ser inte det problematiska i sina upplägg och det gör att de framstår som rätt egocentriska figurer.«

Detta gäller ägarna. Intrycken av dem som arbetar på asylhemmen, de som jag kommit i kontakt med i Boden, är rakt motsatta. Raka, öppna personer, uppriktigt intresserade av att ge de ensamkommande pojkarna en så bra tid som möjligt medan de är på asylhemmen och sedan via Målet tar sig ut i verkligheten. Flera pojkar jag talar med är också mycket nöjda med det mottagande och den vägledning in i samhället som de fått.

I en artikel i Dagens Nyheter beskrivs hur polisen i Rom knäckt ännu en maffiagruppering. Bland mycket annat har polisen bandat en konversation om flyktingmottagning. Där säger maffialedaren Salvatore Buzzi: »Att sköta flyktinganläggningar tjänar man mer pengar på än att smuggla knark.«

Abed och jag skriver brev till Claudia Rosales på Migrationsverkets arbetstillståndsenhet och berättar att ägaren för SuBar ska utvidga sin verksamhet och att han är beredd att ge Abed fast anställning. Förutsatt att han får arbetstillstånd. Vi skriver att vi hoppas att detta ska bidra till att handläggningen ska gå snabbare. Om inte finns risk att chansen till ett fast jobb försvinner.

I början av december meddelas att Abeds ansökan om att hans arbetstillstånd ska behandlas med förtur avslås.