Vad är det som händer när världens ledare går från att applådera den nya miljörörelsen till att kritisera? Är det för att de angriper sådant som vi alltid har gjort? funderar Martin Altemark på dagens Under ytan.
”Hur kan jag följa en regel?” – om inte detta är en fråga efter orsakerna, så är det en fråga efter rättfärdigandet av att jag handlat så efter regeln. När jag uttömt skälen, så har jag nått den hårda klippan och min spade viker sig. Jag är då böjd att säga ”detta är helt enkelt hur jag gör”.
Ludwig Wittgenstein
Alla samhällen består av oskrivna regler, eller konventioner om man så vill säga. Det måste vara så, annars skulle vi ständigt trampa varandra på tårna. Ibland utmanas dessa oskrivna regler för hur vi agerar i olika situationer, till exempel av det miljöuppror som Greta Thunberg fått symbolisera. Ett uppror som i våras generade tusentals kopierade Facebook-statusar där man nedlåtande ironiserade om huruvida barnen tänkte sig att ta sig själva till skolan, träningen och kompisarna. Om dom från och med nu skulle byta ut skräpmat och energidrycker mot broccoli och kranvatten eller sluta köpa märkeskläder, nya mobiler och åka till Thailand på semester på vintern. Som om det var barnen som bestämde dessa konventioner.
När nu åter företrädare för världens ledare under ännu ett klimatmöte samlats för att diskutera vad vi ska göra åt den förestående klimatkatastrofen så utspelar sig samma sak som i svenska Facebookstatusar, fast nu på världspolitikens stora scen. Ropen på förändring möts av samma typ av sarkastiska svar. Är detta ett exempel på frånkopplandet av yttrandefrihet och makt över ekonomin (och därmed i förlängningen vad vi gör) eller på att vi inte förstår vad det är som händer, när vi uppmanas att förklara oss på det här sättet och missuppfattar det som något som handlar om uppfostran av naiva barn?
Verka sakpolitiskt
Jag vill mena att båda sakerna är problematiska: både ironi och sarkasm som försvar av konventioner och att lägga ekonomi och sakfrågor i händerna på marknaden och därmed utanför politisk kontroll. Och att inte heller vi, som inte kopierar in dryga Facebook-statusar, endast ska hytta med pekfingret finger åt dem som gör detta, utan också måste börja verka sakpolitiskt för att återta denna kontroll.
I H C Andersens saga om kejsaren utan kläder syr två skräddare nya kläder som utlovas kunna skilja begåvade från obegåvade, men i själva verket används inget tyg överhuvudtaget. Eftersom ingen vill framstå som obegåvad kantas kejsarens väg av de ”oh” och ”ah” som han vant sig vid, och det är ett barn som först vågar bryta mot konventionen och utropa att ”han har ju inga kläder på sig”.
När vi väljer in nya medlemmar i vårt samhälle, vår gemenskap, lärs våra oskrivna regler för hur vi gör saker i praktiken ut. Då och då möts detta lärande inte av oförstående, utan tvärtom av ett nickande – följt av ett handlande som inte passar in. När vi frågar om varför han eller hon gjorde på det viset får vi kanske till och med tillbaka ett ”för att du sa att jag skulle göra så”.
Varje gång ”de vuxna” eller världens ledare försöker tillrättavisa de upproriska ungdomarna möts dom av oförstående, eftersom ”det är ju ni som säger att vi behöver en fungerande miljö” och ett tillbakahållande av att ”lyssna på vad ni själva säger”. Den rådande världsgemenskapen svarar med att visa än på det ena, än på det andra, som ungdomarna faktiskt också måste beakta i en sån här fråga, men möts av samma handlingar.
Och är inte detta det jobbigaste och mest frustrerande som finns, när man bråkar med någon och försöker alla möjliga olika sätt att förklara och denne säger sig både förstå och hålla med om det man säger. Men sedan ändå gör annorlunda än vi vill att dom ska göra!
Det enda argumentet
Till slut så måste vi konfronteras med det skrämmande faktum att det slutliga, och enda, argumentet för varför jag gör som jag gör är att det är så vi gör. Att det är ett uttryck för hur vi som gemenskap gör saker, och att det vi gör är att inbjuda till den gemenskapen. Men även om skolningen in i gemenskapen har skepnaden av måsten (”gör som vi, annars blir det andra bullar!”), innebär varje användande av ett måste också en risk för att mötas av oförståelse och olydnad, och att det vi verkligen säger ifrågasätts. Vi springer i båda fallen upp mot gränserna för vår världsbild.
Känslan av att ifrågasättas på en sådan nivå, så grundligt, kan likna känslan av att falla. Det man sa var ju så självklart, och först kan man hålla i sig i den självklarheten, men om fler och fler ifrågasätter ställs man inför det otäcka faktumet att man aldrig kan vara säker på att bli förstådd så som man menade att bli förstådd. Min fru brukar säga att ”man vet inte vad man sagt innan man fått ett svar”, och precis så är det. Ibland kan man ändå stå kvar stabilt trots att man får ett svar man inte förväntade sig, men ibland blir det så översvallande tydligt att man missuppfattat situationen till den grad att hela ens värld rämnar för en sekund, och man får som svindel.
Som i Ronja Rövardotter när Mattis rövarband får överhanden mot sina rivaler, ledda av Borka, genom att han lyckas kidnappa Borkas son. De båda rövarbanden möts på varsin sida om helvetesgapet för att förhandla, när Mattis dotter helt oväntat för honom ingriper och hoppar över gapet till Borkas sida. Mattis tappar helt fattningen, och förklarar att han inte längre har något barn.
När man inte längre kan slå ifrån sig
Det är mysigt med barn, eller andra som inte fullt ut är en del av ”vi” ännu, som säger ifrån: så länge man kan slå ifrån sig dem som gulliga och okunniga, så länge man kan intala sig att dom bara inte förstår ”hur saker fungerar”. Men det upphör att vara mysigt i den stunden ens egen oförmåga exponeras.
Kanske är det just det som händer när fler och fler av världens ledare går ifrån att först applådera den miljörörelse som växer sig starkare och starkare, till att börja fräsa tillbaka mer och mer irriterat. ”Hon verkar vara en väldigt lycklig ung flicka” twittrade Donald Trump sarkastiskt efter Greta Thunbergs tal i FN tidigare i år, och Vladimir Putin har beskrivit henne som en manipulerad tonåring. Och det är väl inget man annat än förväntar sig av dessa två herrar vars makt är så beroende av en splittrad och osäker opposition. Men nu verkar också andra makthavare som Tysklands och Frankrikes ledare Angela Merkel och Emmanuel Macron börja framföra kritik mot den otrevliga känslan av pessimism och alarmism som nu obönhörligen bollas tillbaka till dem. Detta trots att man hänvisar till att politik är komplext eller att teknik och innovation löser det här bara marknaden får fria tyglar.
Den hårda klippan
Vi verkar liksom inte märka att vår spade nått den hårda klippan, och nu viker sig. Att vi inte kan motivera vår normala väg framåt. Kanske är det missuppfattningen att det som sker är ett uppfostrande av olydiga och okunniga barn som hindrar makthavarna (och oss?) från att få den svindel vi skulle behöva känna för att inse situationens allvar.
Om inte miljörörelsen framställdes som en rörelse av barn, utan tvärtom ett uppror från nära nog alla världens sakkunniga. Om inte alla diskussioner om politik blev metadiskussioner om begrepp snarare än sakfrågor. Och om vi verkligen lyssnade på alla de vetenskapsmän som verkar inom de områden som berörs skulle vi kanske se att det snarare är vi som uppfostras till att ta ansvar och ta tillbaka makten över våra oskrivna regler.
