De flesta politiska partierna i riksdagen kräver nu hårdare tag mot grov brottslighet och gängkriminalitet. Bland annat vill man införa livstid i straffskalan för blåljussabotage. Men fungerar verkligen hårdare straff?
I december 2017 dömdes Phudit Kittitradilok till 13 275 år i fängelse efter att ha svindlat flera tusen människor på pengar. I praktiken kommer han bara att sitta 20 år eftersom Thailand har en regel som begränsar fängelsestraff till den tiden. Liknande siffror förekommer i Usa. Terry Nichols som var med och sprängde en bomb i Oklahoma City 1995 dömdes till 161 livstider.
Det har gått inflation i fängelsestraffen, menar amerikanska debattörer och forskare, vilket i förlängningen leder till ett galopperande antal fångar. En utveckling som man redan ser. Det sitter 2,2 miljoner människor i fängelse i Usa, vilket kostar över 300 miljarder kronor om året. I Sverige är kostnaden för kriminalvården 8,9 miljarder. En svensk fånge kostar 3500 kronor per dygn i genomsnitt, medan frivård bara kostar en tiondel så mycket.
Nu växer också problemen med överfulla fängelser i Sverige. I våras varnade facket på Kumlaanstalten att trångboddheten började bli ett allvarligt problem.
– Det blir en helt annan miljö. Det blir stökigare, man får svårare att flytta på folk. Det har en mängd negativa konsekvenser och ökar också risken för oroligheter och i förlängningen allvarliga incidenter, säger Sekos ordförande Valle Karlsson.
"Ett hot mot straffsystemets legitimitet."
Sedan valet har gängbrottsligheten varit i fokus för både medierna och politiken i Sverige. Kriminalitet och kriminalvården är alltid en tung fråga i debatten, i synnerhet inför ett val, men skillnaden är nu att nästan alla partier i riksdagen åtminstone vill se skärpningar av straffen för vissa brott.
Moderaterna tycker att straffnivån är för låg på många straff och vill att den som begår upprepade brott ska få ett ”väsentligt strängare” straff. De vill, som flera andra partier också avskaffa den generella straffrabatten för ungdomar upp till 21 år. Man vill dessutom öka möjligheten att utvisa personer som begått brott som ger minst 6 månaders fängelse. Sverigedemokraterna håller en ännu hårdare profil.
Men det är inte bara, som den politiska traditionen bjuder, de borgerliga partierna som ropar på hårdare straff. Också socialdemokraterna vill det och regeringen har lagt förslag om skärpta straff för brott som ses som särskilt allvarliga. Bland annat för blåljussabotage.
Straffet för blåljussabotage föreslås vara fängelse i högst fyra år och för grovt blåljussabotage fängelse på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på livstid.
Lagrådet har invänt bland annat mot stränga straffskalor för brott ”…som i allmänhet begås av tonårspojkar och unga män.” Dessutom menar de att tröskeln för vad som anses grovt är lägre för sådana brott och därför kan straffläget bli obalanserat. Oisin Cantwell hävdar i Aftonbladet att det är groteskt med livstids fängelse för sabotage mot blåljuspersonal.
Enligt Sverker Jönsson på juridiska fakulteten vid Lunds universitet är förslaget till och med ”ett hot mot straffsystemets legitimitet”.
”Utredningens lagförslag är alltså en del av en spiral av ökad repression utan påvisbar effektivitet.” skriver fakulteten som avstyrker utredningens förslag i sin helhet.
Forskningen
Att jurister vid ett universitet uttalar sig så pass ampert är talande. Väldigt lite av innehållet i de förslag som är svang just nu har någon effekt enligt kriminologisk och psykologisk forskning.
– Flera av kraven man diskuterar och vill genomföra har inte stöd i forskningen, säger Felipe Estrada Dörner, professor i kriminologi till SR.
Debatten är paradoxal på flera plan. Dels vet forskningen sedan mycket länge att hårdare straff inte har någon större avskräckande effekt, dels ökar inte brottsligheten i sin helhet. Inte ens det dödliga våldet ökar. Det hela handlar enligt kritiker om symbolpolitik och om att vädja till den stora oron som finns i vårt land just nu för gängvåld och terrorism.
En grupp kriminologer sammanfattar det vetenskapliga läget i övrigt i en artikel på SVT.se. Förutom att nivån på straffen inte har någon större avskräckande effekt är fängelse en dyr påföljd i jämförelse med andra påföljder. Dessutom ökar kostnaderna för rehabilitering. Om man vill minska brottsligheten i allmänhet innebär långa straff att behovet av program för återanpassning ökar vilket också är dyrt.
Man vet också att sänkt straffbarhetsålder för unga inte har någon dämpande effekt på den formen av kriminaliteten. I praktiken är den faktor som påverkar mest upptäcktsrisken. Den avskräcker mer än straffens stränghet. Det gäller också borttagen straffrabatt för unga.
Brottsoffren
Förutom att avskräcka från att begå brott, ge fångarna vård och samtidigt hindra dem från att begå fler brott fungerar straff som en upprättelse för brottsoffer och anhöriga. Men inte heller det verkar vara avhängigt av straffens längd.
Skadestånd och olika former av stöd har större effekt också här. Reparativ rättvisa är också en effektiv metod som går ut på att fokusera mer på offret, ge förövaren i uppgift att försöka reparera skadan och själv tvingas ställas inför konsekvenserna av sina handlingar.
I Sverige förekommer reparativ rättvisa inom socialtjänsten, när unga människor har begått enklare brott som snatteri och bilstölder. Metoden gör det möjligt att komma in tidigt när en människa börjar begå brott. Vilket inte är en nyhet för den som följer den kriminalpolitiska debatten.
Kriminalpolitiken har en lång tradition av att hålla ett ordentligt säkerhetsavstånd till vetenskapen, men nu börjar rösterna höjas igen för att ett enögt strafftänkande snarare kommer att förvärra situationen.
I en ledare i Borås tidningen skriver redaktionen att det är rent brottsligt att inte lyssna på forskningen.
Unga som döms till hårdare fängelsestraff fortsätter begå brott i högre utsträckning, och får en längre kriminell karriär. (Borås tidning.)
