”Is it too late for love”, passade John Lundvik på att undra i Tel Aviv. Om man får döma av årets Eurovision Song Contest blev det ett rungande ”japp” på den frågan.
I en tidigare artikel i GP (10/5) framlade jag tesen att det minskade intresset för sex bland unga inte beror på att kvinnor och män håller på att glida isär, utan snarare att vi nu börjar lägga mer energi på annat än sex och kärlek. Årets Eurovision stärker denna tes.
Nederländernas kärlekströtta bidrag ”Arcade” med budskapet att kärleken är ett förlorande spel (”game over”) ledde till vinst, medan Storbritanniens ”Bigger Than Us” med sitt ohöljda insisterande på att kärleken är större än oss alla hamnade i absoluta botten, Greklands favorittippade ”Better Love” om vikten att älska i alla lägen strandade en bit över. Nu verkar kärlekskritiska låtar premieras, och låtar som handlar om annat än romantisk kärlek är på god väg att klättra upp i toppen. Detta är vad Europas publik efterfrågar.
En djupdykning i texterna i ESC 2019 visar en expansion av teman och tendenser, kanske på bekostnad av kärlekstemat; jämför med ESC 2011, där 80% av bidragen handlade om romantisk kärlek, med årets missunnsamhet i vänskapsrelationer, antikapitalism, frånvarande farsor, vikten att uppfinna sitt liv och känna stolthet… Och de av årets låtar som tog upp kärlek gjorde det huvudsakligen på ett motsträvigt sätt, om kärlek man inte pallar med. Postromantiken brölar sig fram i Duncan Laurence’s vinnarlåt ”Arcade” såväl som i Kate Miller-Heidkes ”Zero Gravity”.
Nedprioteringen av kärlek innebär inte ett kyligare Eurovision – tvärtom. Det pågår en uppvärdering av förmågan att bli berörd – även för män. I Rysslands bidrag ”Scream” gav Sergey Lazarev röst åt tårar som vrålar (”not so silent and innocent”!), Frankrikes förkämpe Bilal Hassani sade sig vara en gråtande kung i sina drömmar, i Islands BDSM-inspirerade ”Hatrið mun sigra” hann den väna Klemens nätt och jämnt skildra sina råa tårfloder i falsett innan han jämnades med marken av Matthías platåstövel. Och Israels bidrag fick ett dramatiskt avslut när Kobi Marimi gick från ord till handling och gav efter för gråten.
Danmark tedde sig närmast reaktionärt med sitt ”Love is Forever” där Leonora klättrade upp på en gigantisk stol för att hävda att kärleken är för alltid och för alla, på engelska, franska, tyska och danska. Så blatant. Var det ironiskt, eller trotsigt? De länder som aningslöst nynnade vidare med sin okomplicerade kärlek gick det inte så bra för.
När jag var fjorton och skickade in mina nyskrivna låtar till en musikkatalog för bedömning fick jag svaret att publiken vill ha mer självbekännelse ur jagperspektiv, och att mina låtar inte handlar tillräckligt mycket om mina egna känslor (jag sjöng om att klättra på tak och hoppa ut genom fönster). Denna kommersiella efterfrågan på introspektion bidrog kanske till förändringen vi ser nu. Artisterna tvingades bottentråla sina inre, och hittade långt mer än kärlek. Hat, anpassningsförmåga, missunnsamhet, andlighet, stolthet – komplexiteten gav mersmak.
Kärlek är stort, men inte så stort att den överskuggar allt och alla. När publiken lyfter blicken mot nya teman, får kärleken maka på sig.
